Deppad, min livssituation. Vad ska jag göra?

Hej!
Jag undrar hur nu på psykakuten ställer sig till min situation. Ska jag söka hjälp och i så fall hur?

Detta kommer antagligen bli ett långt inlägg men jag känner att jag måste få ur mig detta någonstans, så om ni inte orkar läsa så läs något annat

"Min story"

Är 24 år gammal och har, om man ser på det objektivt, ett ganska bra liv. Pluggar på universitet och går igenom plugget med ganska lätta steg och får fortfarande bra betyg. Har en flickvän som är helt underbar. En familj som inte är helt perfekt (men ingen familj är ju det) men de tycker om mig för den jag är och min familj har förändrats de senaste åren till att vara en familj som fungerar tillsammans till skillnad för hur det var förr. Jag har haft många vänner, både nära och ytligt bekanta. Många av mina gamla vänner har jag fortfarande regelbunden kontakt med. Har rest mycket och är engagerad i ett antal projekt som relaterar till min utbildning som gör att jag får resa inom dessa projekt och göra saker som jag anser är viktiga.

Problem är dock flera.
Jag levde mellan jag var arton till tjugoett i ett förhållande som var ganska destruktivt. Kvinnan jag levde med rev sönder både mitt självförtroende och min självkänsla. Om man ser på hur det var så kan man säga att jag blev utsatt för psykologisk misshandel. Detta var början till att ha en mer deprimerande syn på livet. Jag lyckades få tillbaka mycket av det som hon tog ifrån mig men en del av det blev kvar i form av att jag har svårt att skapa nya sociala relationer. Som jag skrev tidigare har jag alltid haft många vänner och av många beskrivits som extremt social. Men detta har jag på något sätt tappat att jag närmast får panik av att träffa nya människor. Detta pga jag alltid anser att jag gör konstiga saker som folk antagligen tycker är väldigt underliga.
Sen har jag också sedan den relationen varit deppad. Detta manifesterar sig på sådant sätt att jag inte finner glädje i något. Jag känner mig tom inuti och känner att ingenting spelar roll. Ett exempel är plugget. Jag älskar det jag pluggar och är väldigt duktig på det jag pluggar men jag finner inte glädjen att göra det fast jag vet att jag kan det. Jag känner att det ändå är värdelöst för att alla kommer snart inse att jag är en bluff (detta är en väldigt konstig känsla eftersom jag vet att jag är bra på det jag gör men ändå känns allt jag får beröm för som att jag inte förtjänar det för att det inte är på riktigt).
Det värsta är det faktum att jag inte kan känna glädje för något och inte har energi till något. Jag försöker dölja detta så mycket jag kan för min omgivning och jag tror inte att någon vet något om att jag känner så men jag känner ändå att människor i min omgivning tar min brist på energi och glädje som att jag helt enkelt inte bryr mig om folk, men jag brur mig, jag har bara inte någon ork. Till exempel så orkar jag inte med mina systerbarn som jag älskar oerhört mycket, och vill verkligen finnas där för dem men allt känns så meningslöst.
Sen har jag senaste tiden tänkt mycket på döden. Döden gör att allt känns meningslöst, för vi ska ju alla dö så småningom. Detta har sedan en dimension till. Nämligen att jag känner att jag har en sådan liten tid kvar, och aldrig kommer lyckas med något under denna tid, detta gör i sin tur att mitt liv blir meningslöst.

Jag har mått såhär i ungefär tre år. Jag känner att jag inte kan ta det längre...

Jag gick för ett år sedan hos en kurator men det var inget vidare. Jag kände att hon egentligen inte brydde sig så efter några gånger sa jag att allt var bra och kom aldrig tillbaka.
Jag vet att mitt liv är mycket mindre piss än många andras vilket gör att jag känner än mer ångest för att det finns ju folk som har det värre, så vem är jag som klagar?
Samtidigt ogillar jag starkt den romantisering av att vara deprimerad som finns idag så jag ogillar att prata med folk om hur jag mår.

Eftersom jag inte fick någon hjälp av min kurator och efter en knäskada helt tappat förtroende för sjukvården i Sverige (ett år efter skadan har jag ännu inte kommit fram till hjälpen) så undrar jag nu vad jag ska göra? Är det ens en idé att söka hjälp? För jag är ju inte så illa däran egentligen. ''

Flashback, hur ska jag göra?

All kärlek till alla andra som har problem här på flashback!

Mvh,
Calle

Psykolog?

Känn inte ångest för att det finns människor som har det värre. Jag brukade tänka på att jag inte hade någon anledning till att må dåligt men ångestsjukdomar och depression är ju sjukdomar. Vare sig man förtjänar eller inte så har något gått fel och man kan inte anklaga sig själv för att må dåligt men jag förstår precis hur du menar.

Tråkigt att höra att du inte fått någon bra hjälp ifrån vården. Jag har mått dåligt en längre tid och det har bara eskalerat. Har tänkt uppsöka psykiatriska öppenvården och jag inbillar mig själv att; bara jag kommer i kontakt med psykiatrin så kommer jag att få hjälp och allt ska bli bra igen. Men det kanske är en utopi.

Pröva sjukvården igen.

Byt omgivning och säg hejdå till allt du har idag, visserligen lättare sagt än gjort men tro mig, en nystart är vad du behöver. Komma bort från all gammal skit, komma bort från staden du bott i hela ditt liv etc. Varför inte ta ett språkår eller något liknande? Åk halva jordklotet bort, skit i allt annat, skaffa nya vänner, parta, ha kul - ge dig själv en nystart helt enkelt, det förtjänar du.

Jag känner igen mig alldeles för mycket i dessa tankegångarna. Framför allt den existentiella ångesten och känslan av att inget faktiskt kan räcka.

Jag tror inte att detta är något som jag någonsin kommer bli av med men man kan alltid lära sig att "copea." Jag började läsa psykologi för att jag ville lära mig hantera mitt egna sinne. Jag ville lära känna mig själv och andra bättre.

Vad jag gör är framför allt att lägga ner massor av tid på musik. Jag känner att det på många sätt rättfärdigar mitt liv.

Men sluta aldrig leta efter vad som betyder något för dig. Jag kastar mig konstant mot nya saker för att i stort sett allting blir utspelat jättesnabbt för mig. Man måste på något sätt ändå ta till vara på att man har ett ganska kraftigt motivationsverktyg.

Jag är ganska säker på att detta är anledningen att jag började knarka från början. Jag missbrukar inte, och jag tror att det i frågor som dessa är väldigt viktigt att inte falla in i självömkan. Men jag tror absolut inte att medicinering, eller självmedicinering, är lösningen på detta problem. Eftersom psykvården (och jag antar vården i sig) är väldigt underbudgeterade så finns det faktisk massvis av personer som behöver mycket hjälp som knappt får det över huvudtaget. Vad vården helt enkelt leder till är recept. Det är ett sätt att inte tackla problemet och ett plåster över ett infekterat sår.

Självterapi är det enda verkliga valet. Som sagt finns det nog ingen lösning på detta, det är trots allt rotat i existensen. Men det finns sätt för dig att inte må så dåligt över det.


Existentialismen i sig är också något som faktiskt kunde nå denna sidan i mig och säga något om den. Jag rekommenderar att du läser någon tolkning av existentialismen snarare än böckerna själva eftersom du antagligen vill ha mer påtagliga tankar kring det.


Skriv gärna mer, för jag känner sällan att folk kan förstå denna delen i mig. Jag har nog mer saker att säga också egentligen.

Det finns lösningar på alla dessa problem om än de är besvärliga och jobbiga.

Om du gått till en kurator men inte funnit den hjälp som du behöver är det troligtvis bäst att försöka igen och igen tills du hittar rätt. Vad som däremot inte är bra är att säga till kuratorn att allt är bra och sedan försvinna. Istället för en diskussion med psykologen/kuratorn och säg sanningen.

Det kan ta många psykologer eller liknande innan du hittar rätt och kanske får du testa på privatvården också för att hitta rätt. Det verkar vara ett vanligt förekommande fenomen här på flashback att man tappar förtroendet för psykiatrin på grund av en dålig erfarenhet. Kanske va denna kurator dålig eller kanske kuratorn va bra men bara inte för just dig. Att öppna upp sig helt och vara ärlig är inte lätt och uppenbarligen lyckades inte denna kuratorn få dig att öppna upp dig helt eftersom du kände att du va tvungen att ljuga för honom/henne innan du försvann. Så åter igen, testa igen och igen tills du hittat rätt.

Depressioner, ångest och panikångest är annars något som jag har varit med om mycket på olika sätt även om inte allt personligen. Allt du skriver känner jag mer eller mindre igen och vet att det går att lösa dessa problem.