filosofiska rummet 6/1 [om svenska filosofers obefintlighet /mod]

Det är ett väldigt intressant ämne då svenskar, i mitt tycke i alla fall, är ett av världens smartaste folk, om inte det smartaste. Varför det inte finns några internationellt stora svenska filosofer kan helt enkelt bero på dels vår geologiska position som undanhållit oss de stora filosofiska kretsarna och olika tiders nyskapande (Descartes filosofi kom hit med hans död till exempel) samt en mer egen utvecklad filosofi inom landet och den abstrakta svenska trögheten kulturellt sett som jag själv inte riktigt förstår.

Men att det finns mycket svenskt arbete inom filosofi går inte att bortse från, dock har vi ingen kirkegaard eller nietzsche som sådan.

Det här är väl grumligt om något. "Extra egenskap"? Tanken är alltså, att säger du att dessa byggnaden har "korridorer etc" har du uttalat dig om existensen av sådana. Du har konstaterat att det finns "korridorer etc"; jag har mycket svårt att se, hur man skulle kunna argumentera mot det. Vad existensen (eller varat) är för något är grundfrågan, och en av undersökningens resultat är att det hänger intimt ihop med tiden, därav titeln.

Popper är inte pålitlig, man måste kontrollera med primärkällor, eller i alla fall mindre kontroversiella sekundärkällor.

PS: citera hellre svensk översättning, om du inte vill konsultera originalet.

Jag tycker det är ett märkligt argument. Jag tycker förvisso, att det är riktigt, att deras respektive tänkande är skrivet på ett delvis onödigt tillkrånglat sätt, men det är inte samma sak som att det saknar inre sammanhang. Det skall analyseras och kritiseras på samma sätt som annat tänkande. Det enda är att det kanske tar något längre tid att sätta sig in i.

Vad gäller Heidegger, så tror jag man kan konstatera två saker:
1) Han var en stor och originell filosof
2) Han var nazist

Dessa saker bör inte kunna vara förenliga, och var det inte heller. Jag tror orsaken finns på en psykologisk nivå; Heidegger tilltalades av tanken på makt. (Och drog sig tillbaka när han förstod att han inte kunde påverka). Det är mindre sympatiskt, men hans personliga tillkortakommanden bör inte skymma hans filosofiska bedrifter.

Nu har jag inte läst något av Heidegger själv och bara läst lite grand om honom så jag ska inte uttala mig personligen. Men på universitet jag läser vid (ja jag läser Filosofi) verkar den allmänna uppfattningen vara att Herr Heidegger inte var annat än en överskattad flummare utan någon egentligen substans, vad är din kommentar på detta? Att mina lärare missuppfattat honom eller underminera honom med flit p.g.a hans politiska åsikter? Eller ligger det något i denna uppfattning över huvudtaget?

Faludjah: Du skulle inte kunna säga vilket universitet det är? Mitt intryck är, att det skall till någon som är lite för insnöad på analytisk filosofi till att säga något sådant.

Jag vill understryka att jag ingalunda är helt okritisk, men min kommentar blir alltså att den typen av kategoriska avfärdanden, som inte ens tillmäter honom ett skarpt tänkande, är mycket tveksamma.

Vad man kan säga, är att Heidegger är mycket speciell, och vill vara det, t.ex. när han väljer försokratikerna till dialogpartners för att fjärma sig från tankeströmningar som dominerat i årtusenden. Den som avviker blir ofta antingen hyllad eller hatad. Bägge åsikter finns säkert representerade vid våra högskolor och universitet. Ett exempel på en nyare avhandling med Heideggerfokus: http://www.svd.se/kulturnoje/underst...ger_281269.svd

Det intressanta, tycker jag, är med vilka argument dina universitetslärare avfärdar honom; auktoritetsargumentet kan man ju som filosof inte ge något för.

Tycker inte att Heidegger blir behandlad illa, lite skepsis måste man ändå ta. Värt att anmärka är att t.ex. SU ger en 7.5hp kurs på B-nivå om Heideggers Varat och Tiden nu i vår så inte alla universitet viftar bort honom.

Jag läser på UmeåUniversitet och vi har väl aldrig diskuterat Heidegger som schemalagd aktivitet eller så, utan snarare har hans namn bara kommit upp någon gång och då avfärdats med att han ändå bara var en flummare mer eller mindre. Så jag har aldrig hört någon verklig kritik mot hans idéer, vilket fått mig lite konfunderad och tänkt att det kanske bara är lite PK-attityd att undvika honom p.g.a hans kopplingar till nazismen.

Vad jag själv vet om honom är alldeles för lite, men jag har fått uppfattningen om att han är väldigt speciell och svår, även jämfört mot andra filosofer och att många avfärdar honom snabbt p.g.a hans politiska åsikter. Då jag bara läser A-kursen så är det väl inte heller föga förvånande att man inte går in på herrar som Heidegger och Wittgenstein, utan vi är mer inne på dom mer allmänna typ Kant, Hume och gänget.

Just det här att avfärda en bunt betydelsefulla filosofer på förhand kan nog ha ett finger med i spelet när det gäller just topic, nämligen varför svensk filosofi har problem.

Jo kan det säkert ligga något i, fast verkade som om topic mer lutade åt "Varför har Sverige ingen Platon, Nietzsche eller Kant" typ.

Att en filosof skulle sträva efter att bli känd är en direkt vederläggning. Ingen tänkare strävar efter berömdhet - absolut ingen. Dom pajaserna ni hör talas om är just det pajaser. Räcker detta?

Inte? Visst finns det stora tänkare i Sverige; Sverige är ju för fan avlångt och stort, finns med andra ord många platser var man kan vara i fred...det finns t o m platser med människor som är avsides ( men nog om det ).

Jag som är från Finland kan försäkra Er om en sak - hur mycket jag än HATAR Sverige som pesten och skulle vilja bomba sönder ert land till grunden, måste jag erkänna att när det gäller tänkare ( och jag har studerat under några professorer ) så finns det bara en enda finsk tänkare som någorlunda kan mäta sig med ett par svenska professorer som jag har studerat under och det är I. Pörn. Wright, som jag aldrig studerade under, men som jag träffade, föreföll vara en trevlig man, men hans populärvetenskapliga skrifter förefaller mig naiva, ja rent dåligt skrivna, utan rytm.

Alltså finns det tänkare med mycket hög klass i Sverige...tyvärr måste man erkänna.

Tror ni verkligen att sådan tänkare ens är intresserade av att skriva mycket? Varför skulle dom det? I så fall riskerar man ju att bli känd, och det går ju inte. När skall man då tänka?