Drama

"Real life happens on TV" innefattas i en låt av Weeping Willows och även om det inte är just låten jag formar tråden runt så är hör det till konceptet "Verklighet vs. Fantasi", eller snarare en viss aspekt av detta.
Känslan av att de mänskliga relationer och färgrika personer som visas på TV är så långt det går att komma från verkligheten och även fast vi är intelligenta och självständiga människor så är vi bara en "grå massa" ändå. Det finns inget synligt liv i människor och inga färgsprakande personligheter, bara människor som försöker få livet att gå så smärtfritt och smidigt framåt som möjligt.

Nu bor jag i en mindre stad samt att det är vinter vilket säkert förklarar mitt dystra synsätt, men hur ser Du på saken? Känns det som att människor är intressanta och så distinkta som det visas i TV-serier och liknande eller upplever du samma avsaknad av dramatik?

(Är inte deprimerad och har ett fungerande liv med mänskliga kontakter, vilket förhoppningsvis ger en mindre subjektiv bild och frågeställning)

Vill tillägga såhär i efterhand att det alltså inte rör sig om existentiella funderingar.
Vill även påpeka att jag heller inte hade svarat på min egen tråd om någon annan skrivit den, så jag klandrar er inte

På grund av olika omständigheter i mitt liv så känns det väldigt bekant det du beskriver. Jag fastnade för en TV-serie i min tonår som fick min vardag att verka mycket grå och trist. Jag försökte själv vara en färgrik person så som de i TV-serien... ja, och i andra serier och filmer jag gillade, men det gick inte så bra.

Och här här jag nu, vuxen och lika grå som alla andra...

Är det inte ungefär vad som menas med hyperrealism? Dokusåpor blir någon form av förtätad verklighet, verkligare än verkligheten i sig.

Hmm, vad är det för låt av Weeping Willows? Vill läsa texten

En bra bok om såpor, tycker jag, är etnologen Marianne Liliequists "Våp, bitchor och moderliga män". Den handlar om hur såpor förmedlar vissa ideal fastän dom säger sig stå för helt andra. Dramatiken får stå som en slags lockade reklam snarare än upplösare av samhälleliga strukturer. - http://www.skogsfrun.se/artiklar/fabulae_saponariae.htm

Själv har jag gjort en släktskapsanalys av såpans strukturella uppbyggnad, och kommit fram till att det oftast som alltid handlar om två familjer som bråkar. Det är detta som skapar dramatiken, och det är detta som gör att man kan relatera.

Om just dokusåpor skulle vara så annorlunda motför vanliga såpor är jag inte så säker på. Skulle förstås vara kul att ta reda på. Vi kan testa, och ta en dokusåpa och göra lite korta analyser.

Appropå "verklighet kontra fantasi" så finns det den här tråden också:
https://www.flashback.org/showthread.php?t=863114

Jag har alltid varit rädd för att vara en i den "gråa massan". Men nuförtiden tror jag att det handlar om synsätt. Man gör det till vad det är. Sinnet kommer före upplevelsen, teorin kommer före observationen. Till exempel, det är vinter, det är grått och tråkigt ute. Eller? Varför skulle vissa färger ses som mindre värda än andra. Det finns inga såna värden hos färger. Man kan titta på det gråa trädet och tycka att det är ruskigt fascinerande. Se på alla nyanser, hur ljuset förändrar tonerna, hur mycket av det egentligen är grönt eller brunt snarare än grått. (Ett buddhistiskt sätt att se på det hela tror jag)

Sen har jag dessutom fått avsmak för dramatik sen tidigare flickvänner var så kallade 'drama-queens'. En av dom sökte efter bråk, och ville bråka med mig helt utan anledning. En annan dumpade mig när det visade sig att hon inte längre kunde skapa triangeldrama med sitt ex/pojkvän/vän. Sen fortsatte dom sina eskapader med mig fastän det var slut. Så det känns som att det finns tillräckligt med dramatik i verkligheten, jag vill inte ha det på TV också. Livet är en såpa. Men det är väl som Excelsis säger, det är inte meningen att dokusåpan ska vara verklig (Man vill nog egentligen inte se folk stå och vispa grädde i en halvtimme, eller sitta med rännskita på toaletten). Såpan är hyperreal. - http://en.wikipedia.org/wiki/Hyperreality

En kul tanke dök upp här nu. Det engelska ordet "reality" anspelar på vad som är "real" och vad som inte är det. Man kan översätta real som verklig, men också som riktig. Det handlar alltså om upplevelsen om vad som är riktigt, när man ser på TV. När Nyheterna visar ett reportage om en bilkrock så förmedlar bilden av den trasiga bilen en mer riktig trasig-bil än om en liknande bild hade visats i Cops eller Sveriges Värsta Bilförare eller Robinson. Det är i princip samma upplevelse man har när man ser originalmålningen av Mona Lisa, eller när man hör riktig jazz på en jazzklubb. Det finns egentligen inget som skiljer själv verket åt, man kan höra exakt samma jazz på ICA Supermarket, eller se Mona Lisa på väggen på krogen, men det känns inte som samma sak. Det känns inte riktigt, autentiskt. Fascinerande egentligen.

Denna fråga om vad som känns autentiskt utnyttjas dessutom av media och försäljningsföretag. Det är en del av vad som säljer en produkt. Man ska se på Big Brother för att det är "riktiga" människor, i "riktiga" bråk. Det är det inte, men det kan kännas så, om man faller för marknadsföringen, eller om man verkligen känner ett behov av att fly från vardagen med lite lätt underhållning. Man kan ju trots allt använda TV'n lika mycket som den använder en.

Gör ett försök att svara alla i samma inlägg:

Såsom MegaBrain skriver så försöker man ju vara en färgrik personlighet som istället för att enbart fungera bland folk gör det lite starkare än vad som krävs. Det är möjligt att andra försöker sig på samma sak, men jag klarar inte av att uppfatta det på ett sätt som får det till något annat än vardagligt.
Ponera att det finns en gud som spelar in våra liv, redigerar det till pilotavsnitt men sätter andra ansikten på människorna för att sedan dela ut dessa som DVD:er till alla. Jag får känslan av att sedan titta på detta, utan vetskapen om att huvudpersonen är en själv, skulle upplevas som mer dramatiskt och TV-fiction än vad livet i realtid upplevs. Har vi någon undermedveten kritisk drift som får oss (åtminstone mig) att distansera fiktion (kanske allt som visas på TV för den delen) från verklighet även om det inte alltid "behövs"?

yidaki: Tack för ditt ambitiösa svar, jag hoppas att ovanstående räcker till för att fortsätta diskussionen. Låten heter "Touch me" och kan lyssnas på här http://www.youtube.com/watch?v=wI84VS3LCtM. Ett tips är att läsa texten samtidigt som man lyssnar.
Apropå det du skriver om det förmodade Buddhistiska synsättet så tror även jag att man försakar skönheten omkring oss, blir blind för den. Att kunna känna sig omgiven av vackra ting lyfter nog upp humöret bra mycket. Ibland behöver jag faktiskt bli påmind om att man behöver reflektera mer om vad som faktiskt händer omkring en för att kunna bli stimulerad av situationer på ett annat sätt, hur ringa de än må verka vid en första anblick.

En sak som kanske inte hör till egentligen, men som ändå är viktig för ändamålet är att inte supa sig kalasfull när man umgås med folk. Det tar udden av hela upplevelsen och kan mycket väl vara en bidragande orsak till känslan av... 2D

Det jag upplevde i TV-serien var saker jag kunde relatera till från mitt verkliga liv. Även om min liv verkade torftigt, så hade det sina aspekter som verkligen var speciella. Man kan säga att TV-serien var som ett koncentrat av det jag uppskattade i vardagen. Men jag förlorade mig så i TV:n så att jag glömde den kopplingen till slut.

Verkligheten är förstås alltid mer förvånande än fiktionen. Man har ett visst ramverk som man måste följa. Annars skulle vi inte kunna känna igen oss. Det är som hur Star Trek och Star Wars har utomjordingar med symmetriska kroppar, med huvuden och sånt som vi kan relatera till från vår egen omvärld. Egentligen skulle utomjordingar kunna sakna huvuden helt och hållet, kanske ha tre armar, inga ben, och hallongelé istället för mage. Och det är väl det som gör allt på TV ganska förutsägbart och distanserat. Det är liksom meningen att det ska vara på det sättet, så att vi ska kunna relatera till det som händer. Men sen handlar det om inlevelse också. Sitter man och analyserar TV-programmen hela tiden, som jag ofta gör, så gör man sig mer objektiv från inlevelsen. Det är samma sak som när man gör fältarbete, eller går på fest. Antingen sitter man och tittar på alla från sitt eget perspektiv, eller så går man in i upplevelsen och blir en del av det hela själv.

Ska lyssna senare, lite bråttom just nu

Det är nog därför dom flesta väljer att se på TV-serier, om man ska tro etnologen Marianne Liliequist. För dom har ju så många olika karaktärer med så olika personligheter, men då kan man känna igen sig själv lite i varje karaktär. Dom anspelar på olika diskurser så att säga. Hemmafrun som gnäller på att mannen inte hjälper till hemma, pekar mot en feministdiskurs. Problem kan kanske uppstå om man får två karaktärer i konflikt, då får man välja vilken sida av sig själv man helst vill se som vinnare.