Varför ska man bry sig om någonting öht?

Som topic lyder - varför ska man ens gå upp ur sängen på morgonen då det i slutändan inte spelar någon roll? Ös på med anekdoter som kan kopplas till denna frågeställning.
Vad hindrar er från att ta självmord, förutom eran inbyggda rädsla till oexistens?
Känner ni att livet är livet är ett slags förspel till efterlivet?

Ursäkta om frågeställningarna är röriga men jag kramar åt mig som en tvättsvamp och har dåligt tålamod.

Jag älskar att knulla. Testa det när du är död. Jag gillar att göra musik, måla, dricka, ha kul. Inget utav det är möjligt, när man är död. Så ja. Där har du svaret på livets gåta.

Sätt igång, ut och leta upp en skön brud nu!

Men om man är död bryr man väl sig inte om att få ligga, någon fortplantningsdrift fyller väl ingen funktion då?

Nej precis, man bryr sig förmodligen inte om något alls, och knulla kan man inte heller... Det är bara nu, i livet, som detta är möjligt. Ta då vara på denna möjlighet, dö skall du ju ändå göra, och död skall du vara i en evighet, men vad vet jag. Knulla, det kan du bara göra nu.

Eller som Dragan sa: Vila kan du göra i himmelen.

KNULLA KNULLA KNULLA!!!

Vi har alla vår "ultimate concern"... kan vara sprit, religion, jobb, knulla eller vad fan som helst. Vad det i slutändan dock handlar om är gemenskapen med andra människor, som får oss att orka, och så hoppet... detta ständiga hopp om en frälsning: nästa öl, nästa film, nästa lön, nästa sommar, nästa resa, nästa liv.. DÅ ska det minsann bli bra, bättre, bäst.

Varför?

Rädslan för döden: detta gör att vi så förtvivlat vill leva. Och vi vill leva allt, hela tiden.

Rädslan för ensamheten: vill vill inte bli övergivna. Varken bokstavligt eller bildligt, vare sig mentalt eller psykiskt. Därför söker vi kontakten och gemskapen.

Rädslan för tomheten: vad är mening med vårt liv? Varför lever jag? Vad finns det att leva för om man som Nietsczhe säger att Gud är död, och med honom all mening och all yttersta sanning? Mitt livfår inte vara tomt och innehållslöst... men så fyll det med mening!

Dessa, ibland omedvetna, insikter driver oss och får oss att vara just mänskliga. Ibland hittar vi inget som orkar driva livet framåt, inget som är värt mer än att sluta vara... då tar vi livet av oss.

Förstår vad du menar men vet inte om jag kan hålla med.
Även jag gillar att knulla men jag känner inte att det är en legitim anledning att leva för. Och att leva för andra - alltså utav empatiska skäl, känns inte heller så lockande.

Ibland känner jag som du, men det som håller mig kvar är simpla saker. Och det gäller att inse hur stora dessa saker egentligen är.

Jag har skummat igenom dina inlägg här och där, och jag förstår att du behöver närhet.

Jag ser att du desperat famlar efter närhet och kärlek. Både av vänskaplig och erotisk karaktär. Detta, därför att ömhet och beröring är livets förutsättning. Utan kärleken och förmågan att ge kärlek dör man inombords. Ja, det går givetvis bra att bli kär i ett intresse också, som en nödlösning. Eller både och.

Du fixar det! Börja med att uppvakta några damer... så får du nog snart knulla. Säg inte en massa deppiga grejer till dem, som i den här tråden. Uppvakta dem, ge kärlek.

Menar du att du vill ha en logisk eller intellektuell anledning att leva, snarare än en känslomässig? Svårt, för att inte säga omöjligt...

Det är ju det jag säger, det kommer, även om det inte känns så lockande att leva för andra, så kan du ju uppvakta dem och säga fina saker ändå. Till slut kanske du börjar gilla det!

Eller så kan du ta livet av dig...

Finns ingen mening med livet, du skapar din egen mening (om du är en fri människa i ett fritt land) vad det än må vara. Om din mening är att dö så visst, kör på det. Finns inget korrekt svar.

Ja, precis. Det känns rätt obefintligt!

Mm, om man är populär och framgångsrik etc så är man inte så mottaglig för dessa frågeställningar utan istället avfärdar dom som trams, typ. Oftast åtminstone. Men det är ju inte så konstigt egentligen.

Man behöver inte vara populär och framgångsrik för att kunna ge kärlek. Frågeställningen i sig är inte så dum, emedan den håller en sysselsatt. Denna fråga brukar leda en på oändliga sidospår, det är i sig en upptäcktsfärd. Jag är bara ganska trött på detta. Jag skiter i Gud, jag skiter i "meningen", jag skiter i UFOn osv... Jag är torsk på kärlek, romantik, sköna kickar, skratt, musik och nyfikenheten. Nyfiken på allt. Det är det som håller mig vid liv när jag faller i en svacka - vilket jag ofta gör.

Jag vet att Gud finns. Jag kom på hur det hängde ihop en dag... nu bryr jag mig inte så mycket om den saken längre. Så nu finns det inte så mycket annat att göra än att knulla.