Den stora tråden om Opeth

För att utveckla lite. Coil är förvånansvärt poppig, men några smått okonventionella eskapader här och där låter en viss grad av progressivitet skimra igenom så den låter förvånansvärt mycket Opeth ändå - trots att kvinnlig sång medverkar! Heir Apparent är blytung och precis lika bra som man förväntade sig efter att ha sett de otaliga mobilklippen från Melloboatspelningen då de framförde material från Watershed för första gången.
The Lotus Eater är en aning spretig, på det sättet jag beskrev ovan, men "Nintendo-prylen" är bara för skoj för att man ska säga något negativt om den. Minus för de lite fjantigt powermetalklingande sångstämmorna i början dock. Burden är förvånansvärt poppig den med, klara Dream Theater-vibbar här, som på flera andra spår. Groovy orgelsolo av Wiberg, fy fan vad skönt att höra sånt! Förvånansvärt radiovänlig, kan tänka mig att de får ännu fler nya fans nu vilket är bra men antagligen kommer hundratusentals metalskallar anklaga dem för att sälja ut sig. Men det är bra skit! Gitarrrunkeriet i outrot är bedårande vackert, och den gradvisa urstämningen ger en skön effekt.

Porcelain Heart inleds med ett typiskt Opeth-aktigt riff, fast en aning svagt faktiskt. Åtföljs av känslosam sång till en ensam nylongura och ett piano. Väldigt down-to-earth, inte så mycket krångel här. Ett smått konstigt legatolick inleder nästa tunga parti och så fortsätter det på samma sätt tills ett cleant gitarrsolo ekar ut i tomheten. En lite högre sjungen outrovers till ett snabbare plock ger låten lite liv och rörelse.
Hessian Peel är nog mitt favoritspår hittills. Kanske på grund av den nästan barnsligt roliga Led Zeppelin-flörten med backmaskade satanistbudskap, eller de snyggt ihopvävda delarna som skiftar från dag till natt, sommar till vinter och hela faderullan. Låter väldigt väldigt Opeth om detta, me like. Grymt snygga partier här och där genom hela skivan, känns som att denna kommer växa till sig... Oh, ja. Sista spåret, Hex Omega. Här har vi en till favorit tror jag. Utdragna sångtoner på bästa Hallowed Be Thy Name-manér. Snygga stämmor, både instrumentala och sångmässiga. Doomigt outro som ger lite vibbar av A Fair Judgement, fast mer symfoniskt denna gång. Väldigt symfoniskt avslut. Pang. Nåja, det var mina tankar efter första genomlyssningen, lär väl ändra mig framöver, brukar göra det.

Och ja, skivan är förhandsbokad.