Lyckligt ovetandes eller olyckligt vetandes?

om jag fick ett val skulle jag vilja veta, att inte veta stör mig, det är som en liten spik i bakhuvudet och jag skulle nog inte bli så vidare lycklig om jag var ovis utan skulle snarare bli driven till vansinne... :P

Hur skulle en person kunna vara missnöjd med sitt vetande i det att han vet? Kunskap, framgång och välgång är ju samma sak.

Jag antar att du med "missnöjd" menar "saknar". Ser du inte vad det leder till?
"Varför skulle inte den kunnige kunna sakna vetande?" En löjlig frågeställning.



Jag vet att jag kommer att dö och välkomnar givetvis detta; för om man någonstans kan syssla med filosofi och resonera i fred utan att kroppen kommer emellan måste det vara när man är död - och om döden är ingenting ja då är det endå stor vinst - tänk på dom nätter när du har sovit riktigt djupt och är alldeles utvilad när du vaknar upp!

P.S Behöver jag tillägga, Platon, jag börjar bli trött på det så i fortsättningen låter jag bli.

definiera lycka först. definiera vetande. jag skulle naturligtvis välja att vara olyckligt vetande; men för att dyka längre ner, kanske kan man omedelbart dra bort de enfaldiga matrix-parallellerna och diskutera J.S. Mills tankar? Är man en "estetisk idiot" hellre än en "otillfredsställd Sokrates"? Det blir i sådana fall en fråga om liberalism och stoicism - inte om naiva och överlägsna personligheter

Att säga med säkerhet vad vetande är vanskligt; filosofin har dock kommit så pass långt att den tycker sig mena att - i motsats till många religioner - kunskap är något bra, skönt, och nyttigt. Om vi tror att kunskap är något bra, skönt och nyttigt, då bör vi med all kraft sträva efter att bli så kunniga som möjligt. Det vore ganska hemskt av en person att rekommendera folk att sträva efter kunskap om han trodde att man blev olycklig av det. Jag tror bestämt att kunskap leder till lycka - men nu talar jag ju inte om kunskap av typen "hur bygga en dator" eller "hur isolera ett ämne, sätta samman det och pumpa det i folk" - saker som kanske vittnar om djup okunskap/sann åsikt eller falsk åsikt.

Det är något med kunskapen som gör att manmåste se till konsekvenserna; man måste kunna se längre än till egennyttan. Därför har man även inom filosofin postulerat existensen av ett fjärde: "insikt", eller som Chrysippos visade med näven. Detta kanske delvis för att undvika alla de problem som uppkommer om man tänker sig att person x skulle kunna ha mer kunskap om att 1+1=2 än y som har samma kunskap. ( Det sistnämnda är dock mer eller mindre spekulation från min sida och inte helt genomtänkt. )

Ibland hör man om föräldrar, vars barn spårlöst har försvunnit, säga att de hellre vill veta att barnet är dött än att inte veta någonting alls. Är de då "lyckligt ovetandes" om vad som händer med barnet så att de vill bli olyckligt vetandes istället, eftersom de inte kan tillåta sig själva detta lyckliga ovetande?

Jag tycks vara en av de få som väljer olyckligt vetandes. Jag tar lite exempel för att förtydliga vad jag menar med det.

Bör en mor berätta för sitt barn att barnets pappa inte är barnets pappa utan att barnets riktiga pappa är en våldtäktsman? Den informationen kan förstöra barnets liv men jag anser ändå att barnet har rätt att veta.

Om jag har släktingar med huntingtons sjukdom bör jag då testa mig själv för det? Huntingtons sjukdom är en hemsk sjukdom som är genetiskt determinerad. Om man gör testet får man med 100% säkerhet veta om man själv kommer utveckla sjukdomen och det finns ingen behandling att ge. Jag skulle ta testet.

Jag skulle ta det röda pillret i the matrix.

Jag vill helt enkelt veta sanningen även om sanningen är hemsk.

Nej, jag menar missnöjd som i "åå nej det där ville jag inte alls veta"...
Jag vill inte se hur en unge dödas med motorsåg, det är en form av kunskap.
Jag vill inte veta att det efter döden med all säkerhet kommer finnas inget annat än ingenting.
Om det visat sig att det i min familj hänt något jag skulle må förjävligt över att höra, vad har jag då egentligen att vinna på att höra det. Egentligen? Klart, jag vill ju inte få reda på det genom något mer obekvämt sätt... t.ex genom att någon annan berättar det för mig än mina föräldrar osv. Men om de med kunskapen har en garanti för att jag aldrig kommer få reda på det, varför borde de då berätta för mig?
Jag anser att det finns en viss anledning till ärlighet och det är hänsyn till att personen i fråga inte ska få reda på sanningen på ett mycket värre vis. Och eftersom man oftast inte kan garantera detta så är man i de fall skyldig att berätta.

Okej, ska du tycker så, så visst.

Skulle vara kul att veta varför du resonerar som du gör.

Men anledningen till att du vill ta det röda pillret är ju för att du är nyfiken. Jag skulle också förmodligen ta det röda pillret, men om jag skulle få reda på att sanningen suger så vafan ta mig tillbaka till min ursprungliga värld. Utan att jag skulle veta något om vad jag just fått reda på... Om jag nu inte skulle känna ett hopp för en bättre värld, men det är ju olika.
Det kanske är den vanliga klyschan som i alla andra filmer - man måste leva på hoppet.
Men i mitt resonemang så är det precis det här jag drar av. Du får inget hopp om en bättre framtid då du vet till hundra procent att du inte kan förbättra din situation. Vad finns det då för anledning att hålla sig fast vid det bittra om det ändå inte ens finns hopp om något bättre?