Lyckligt ovetandes eller olyckligt vetandes?

Vissa säger att om man får välja så är man hellre är olyckligt vetandes än lyckligt ovetandes. Om man nu skulle bli lyckligt ovetandes, där själva aningslösheten i sig inte utgör något hot mot att man en gång kanske blir olyckligt vetande (där inräknar jag att man råkar ut för olycka och dör), och där man i sitt olyckligt vetandes tillstånd inte kan göra någonting alls för att förhindra sin missnöjdhet, vad är det då för mening med att veta?
Jag menar, även om du nu tror att du vet så mycket så har du ju absolut ingen aning om resten...
Jag ser livet som en lök med oändligt antal lager (låter väldigt fånigt, vet inte var jag fått det ifrån) där varje "fakta" utgör ett lager. Man kan skala ett lager och få reda på en viss fakta, sen skala ett nytt och få något som motsäger det första, och ett tredje som säger något annat osv.
Så t.ex, om en person skulle välja att tro på katthimmelen för det gör honom lycklig, vad är det då för mening med att sitta och håna honom? Visst det låter komiskt, men egentligen, på vilket sätt tror ni att ni är i större kontroll än honom? Ni som tycker ni är bättre än honom på så vis att ni har en mindre löjlig tro anser jag vara ganska så patetiskt grundlurade. Det är som en person som tittar igenom ett litet hål i en vägg där han på andra sidan tror sig se en annan person göra precis likadant fast igenom en annan vägg,,,, men egentligen så ser han sig själv.

Så för att ställa frågan kortfattat:
Väljer du hellre att vara olyckligt vetandes än lyckligt ovetandes om du ändå i ditt olyckliga tillstånd inte har en chans att ändra det du känner dig missnöjd över?

Alla gånger att jag väljer lyckligt ovetandes.

Olyckligt vetandes tär ju som fan på en människa. Nej för fan, som sagt hellre att vara som Forrest Gump.

på vilket vis tär det?

Detta ämne tas ju för övrigt upp i filmen Matrix. Vad är filmens budskap egentligen? Jag uppfattar det som att filmen visar att det är fel att välja den ovetande vägen eftersom att Cypher ses som ond.

Den kunnige kan aldrig vara olycklig, hur skulle det kunna vara möjligt? Om du har kunskap om allt har du kunskap om vad som gör en människa lycklig, alltså är du lycklig.

Jag vet att det finns poetiska föreställningar om "det lidande geniet" och dylika floskler och dumheter, men det är bara barnsligheter. Resonemanget bevisar att den kunnige inte kan vara olycklig.

Jag föredrar att vara lyckligt vetande.

I mitt resonemang så utgick jag ifrån att om man är olyckligt vetande så kan man dessutom inte göra något åt saken för att förändra just det missnöjet.
Och varför skulle en kunnig inte kunna vara missnöjd över sitt vetande? Om du fick reda på vilken dag du kommer dö, och du kan inte på något sätt ändra detta, är det då inte bättre att du är lyckligt ovetande?

Jag föredrar att vara lyckligt ovetandes om att vara olyckligt vetandes om att jag är olyckligt vetandes om att jag faktiskt är lyckligt vetandes om att vetandets faktiskt kanske är olyckligt/lyckligt vetande.

Lyckligt ovetande 1 - 0 Olyckligt vetande

Just nu är jag olyckligt ovetandes, så jag kan lika gärna vara olyckligt vetandes..

För att besvara din fråga, med en hypotes; "Det blir till, vad du gör det till".
Har du styrkan att tackla situationen, som olycklig vetandes, är det alternativ.

Eftersom du får kunskap och erfarenhet av "vetandet", gör det dig egentligen starkare för kommande situationer osv.

Om man inte är lyckligt vetande kanske är man inte tillräckligt vetande?