Viljan att vara i kontroll

Sedan några dagar tillbaka (och en filmkväll med bl.a. I, Robot) har jag börjat fundera på om vi människor egentligen mår bäst av att ha kontroll över tillvaron och fritt välja vad vi vill göra eller av att ha någon/något som ser till att vi gör det som är bäst för våran/artens överlevnad.

Det som fått mig att fundera är hur det ser ut på en personlig nivå, hur lite av våra egna "funktioner" vi egentligen kontrollerar. Vi (utgår från att det gäller en stor majoritet) bryr oss inte om att vi själva inte har (direkt) kontroll över våran puls, hur våra muskler växer, vilken färg vårat hår får o.s.v. saker som gäller våran egen kropp och är totalt livsviktigt för oss.

Själv tror jag att vi människor helt enkelt är väldigt lata och inte bryr oss när det inte verkar finnas något att göra åt saken helt enkelt, men det känns inte riktigt rätt, någon som har några andra tankar om detta?

Det går inte att ge upp all kontroll, för då skulle man förlora all kontakt med omvärlden. Bara det att kategorisera världen är en form av kontroll, och det gör vi bara vi uppfattar och tolkar den. Vissa ser 3 färger, andra ser fler. Vissa ser en vas, andra ser två ansikten i profil. Sen att det kanske är något vi lärt oss sedan barnsben förändrar inte mycket egentligen, det är fortfarande en form av kontroll. Speciellt om man betänker att vi individuellt associerar olika erfarenheter på olika sätt. Någon tänker på en hund när dom ser färgen gul, någon annan kanske tänker på ett flygplan. Och sen vidare på det så tänker någon på en tax när man säger ordet hund, medan någon annan tänker schäfer.

Samtidigt kan vi inte vara i total kontroll hela tiden. Samhällen är uppbyggda på att vi ger upp kontroll. Till exempel genom att låta någon vara i maktposition över våra politiska beslut, eller bara genom att låta busschauffören köra bussen. Men även det är en form av kontroll egentligen, eftersom även att inte välja är ett val.

Så vi är i konstant konflikt med oss själva och omvärlden. Inte konstigt att människans existens anses absurd

Att äga impulskontroll är en mycket viktig faktor inom filosofin ( jag uttrycker mig här något luddigt ). Jag uppfattar det dock som en ytterst central del av filosofin. Vad impulser är ( borsett från dumheterna om att de är "elektriska signaler eller what have we och som inte förklarar varför jag får impulsen att vräka i mig 250 - 750 gram dadlar helt plötsligt ) är svårt att veta?

Jag tycker mig skönja någon slags "flyktbeteende" i impulserna, man vill bort, typ fega ut...men jag vet inte vad det kan röra sig om...att kontrollera impulser är däremot lätt, speciellt om man fattar vad som som står på spel.

Men för att svara på din fråga: givetvis mår vi bra av att kontrollera vår tillvaro, bli självständiga, själva för oss själva...ja dö..är det inte det hela filosofin handlar om? Hur skulle en människa som inte kontrollerar sig själv kunna syssla med något så pass viktigt som filosofi?

Det är en helt annan sak om man bara är jurist, bankman, president eller nåt sånt, för då kontrolleras man ju av pengarna, populus etc etc....men en filosof? Givetvis kontrollerar filosofen sig själv.