Rätt och fel?

Har funderat på detta ett tag. Rätt och fel är ju något vi människor "känner". Förmodligen för att vi ska funka bra i grupp? Men egentligen är det väl ganska överskattat. Jag menar, vad är det som får oss att handla? Vissa säger kanske "sex och aggression". Men handlar vi egentligen inte bara utifrån vad som får oss att må bra eller som vi tror att vi ska må bra av?

Tex vissa mår bra av att vara omtänksamma. Vissa är mer själviska. Vad är rätt och vad är fel? Alla handlar ju efter hur de mår bra. Det är säkert inget nytt, att det är egoism i grunden... Bara lite tankar jag har, rätta mig gärna om jag har fel. Har inte diskuterat detta direkt innan.

Dessa tankar har fått mig att inte döma folk så lätt.

Vad säger du? Har tankarna fått dig att döma folk hårdare?

Nej, jag bara skämtade. Ja, vi handlar utifrån det som får oss att må bra eller som vi tror ska få oss att må bra. Om vi handlar rätt så mår vi bra, om vi handlar fel så mår vi dåligt. Om man kräver av sig själv att veta på förhand om det man ska göra är rätt eller fel, så är det ingen poäng att göra det.

Välkommen till Flashbacks forum

Jag tror det är såhär. Med tanke på att vissa tycker att något är fel, medan andra tycker att samma något är rätt, så är det vi "känner" något som vi lärt oss. Samma sak med det som får oss att må bra, och speciellt det som vi tror att vi ska må bra utav. Man ser till exempel folk käka hamburgare och dricker coca-cola, och spenderar pengar på att konsumera produkter, när det inte alls kommer att få dom att må bra i det långa loppet. Samtidigt får det vissa att må bra, men andra inte. Det är alltså även det, något som vi lär oss. Vissa mår bra av "sex och aggression", andra inte. Det finns inget rätt och fel i det, det är bara olika. Att vara olika innebär inte en värdering, tvärtom. Men många tycker förstås det, att det är fel att vara olika. Dom kanske går till fysiska angrepp mot oliktänkande och olikhandlande, men oftast räcker det med att bara exkludera dom från "alla" i mänskligheten. Man kan till exempel säga att "alla" handlar för att må bra, och alla andra som inte gör det blir då helt enkelt osynliga icke-personer. Jag tror däremot att dom flesta handlar för att andra ska må bra, eller rentav att väldigt många inte ens har någon tanke på hur någon mår överhuvudtaget. En mamma delar ut klubbor till alla sina barn, för att det ska vara rättvist. En man bjuder sin hustru på restaurang, för att visa henne uppskattning. En fotbollsspelare sparkar bollen i mål, för att det är vad bollen och målet är till för. En student pluggar som en galning, för att hennes mål är att få ett visst jobb. Vi har alla olika intentioner med det vi gör. Vissa mer förståeliga än andra, men trots det är dom det som driver oss framåt.

Tack

Kort och gott så kan man sammanfatta det som så att vi agerar efter vad vi tror vi ska må bra av. Och det vi mår bra av är det som vi har lärt oss är etiskt rätt? Och förmodligen även av det som finns i vår natur (tex bry sig om andra, eftersom vi är flockdjur). Men finns det ingen psykiskt frisk människa som mår bra av att göra saker, även om de anser att de är etiskt felaktiga? Som bara inte bryr sig om det? Har för mig att sådana inte finns, att jag har läst att man får skuldkänslor av det. Även om man TROR att man ska må bra av det så skapar det olycka. ^^

Så, egentligen, med tanken att alla fungerar likadant (om vi är psykiskt friska), så kan man ju egentligen inte döma folk? Jag menar, om nu en person med exakt samma biologiska och förutsättningar, dvs erfarenhet, som en annan person ALLTID handlar likadant, så hade ju jag agerat likadant som en seriemördare om jag hade haft samma förutsättningar som honom/henne. Eller? Det kanske inte är så, jag vet inte. Men ifall det är så, så är ju inte den ena sämre eller bättre än den andra Och även de som är psykiskt sjuka kan ju inte hjälpa att de är det ^^

Jag vet som sagt inte ifall det är så det ligger till, en tanke jag har haft bara.

att tycka sig handla rätt idag kan imorgon tyckas vara ett fel handlande och ett rätt idag kan i framtiden ha vuxit sig till fel och där också tvärtom, så att rätt är rätt och fel är fel är ju inte alltid ett konstant påstående i alla definitioner av ordets sammanhang och innebörd.

Ja, rätt och fel. Om man tror att det finns "rätt" som måste det uppenbarligen finnas "fel". De kan inte existera utan varandra, utan går glatt hand i hand.
Det vi anser vara helt rätt i Sverige(t.ex.) är då helt galet fel i Iran(t.ex.). det som kristna anser vara ultimat rätt anser muslimer som ultimat fel.

Rätt och fel är enbart tolkning(om man inte är religiös dvs., då agerar man endast från en "Rätt och fel" manual - Bibeln, Koranen, Veda mm.)Skulle det finnas en universal rätt/fel då skulle det vara världens mest pålitliga religion, men religion är inte pålitlig då många motsäger varandra.

Jag känner att jag mår som bäst när jag är helt ärlig mot mig själv.
Anser jag att detta är fel? Nej, då ska jag få tycka det.
Anser jag att något är rätt? Ja, då står jag gärna för det.
Läs på så mycket du bara kan inom whatever you want, döm aldrig någon, för du vet inte deras situation, och sluta aldrig fråga varför.
Rätt och fel bestämmer du utifrån dina egna slutsatser, låt aldrig någon annan bestämma för dig vad som är rätt och vad som är fel.

Rätt och fel, anser jag, att det enbart existerar på individnivåm, pm man äns kan tillämpa detta fenomen då.
Som många har poängterat, är det samhällets normer och etiska åsikter, som speglar våra val. Men enbart för att en mäng människor anser att det är korrekt, behöver det inte vara det.

Lite kortfattat, är för trött för att utveckla.

Rätt och fel speglas av våran övriga indoktrinering av samhället.
Oetiskt idag kan vara vardagligt accepterat imorgon.
Jävligt intressant ämne om jag får säga det själv.

Varje individ vet alltid vad som är rätt och fel.

Innerst inne.

Sedan kan det ta lite längre tid för vissa att begripa, och en evighet för andra.

Kliv fram du orättfärdige och gör bön.

Man kan göra något som man anser är fel, men ändå känna att det är en bra sak att göra. Till exempel kan man se det som fel att mörda någon, men tycka att det är bra att göra när ens syster blivit våldtagen. Det är för att det är skillnad på etik och moral, på vad som är rätt/fel och vad som är bra/dåligt.

Om man använder sig av termerna ont/gott så kan man kort säga det att man kan inte göra något som man anser vara ont, det är en fenomenologisk omöjlighet. Däremot kan man alltid döma sig själv i andra hand, eller från ett tredjepersonsperspektiv, genom att objektifiera handlingen eller sig själv. Men det är detsamma som att döma någon annan eller någon annans beteende som ont.

Man måste inte ta det till extremer, även om det är en trevligt retoriskt grepp. Extremerna i det här fallet är att antingen får man skylla sig själv om man blir träffad av en tsunami när man åker till Thailand (libertarianism), eller så kan man inte beskyllas över någonting eftersom man bara är en produkt av omständigheter (determinism).

Problemet med det är att man missar att man är både en individ och en del av ett större socialt nätverk. Som individ har man alltid ett högst personligt perspektiv, även som klon eller identisk tvilling. Man kan inte uppleva det som någon annan upplever. Samtidigt som man upplever saker tillsammans med andra. Man kan känna igen symboler, och kommunicera. Det finns minsta gemensamma nämnare som för oss samman kulturellt. Man ser världen på liknande sätt. Inom familjen ser man världen på ett mer lika sätt än inom nationen, men man kan ändå säga att man har vissa associationer och erfarenheter kopplade till något så trivialt som den svenska flaggan, på ett sätt som den generelle sibiriern inte har.

Hur ska man då veta vad som är rätt ur ett individuellt perspektiv. När reaktionen, positive eller negativ, dröjer så pass länge att minnet saknar kapaciteten att återknyta reaktionen till aktionen?

Eller ur ett socialt perspektiv när individens handling kappats uppfattas av någon utomstående.

Vem har rätt?

Individen eller samhället?

Varje val påverkar på ett eller annat sätt, ur ett eller annat perspektiv!

Jävla 42!... Fan, helvete...

Kanske kan man tala om accountability kontra responsibility. Man kan dela responsibility, men man kan inte dela accountability. Vilket betyder att man kan inte delegera accountability till någon annan, ber man någon annan att göra jobbet så är man fortfarande accountable, även om dom (också) blir responsible.

Så på en social nivå kan man alltid ha delat ansvar (responsibility) för en handling, även om det var en individuell handling. Men på en individuell nivå finns det ett personligt ansvar (accountability) som man inte kan smita undan, även om handlingen var delad eller rentav utfördes av någon annan.

Problemet där är att det delade ansvaret endast kan utmätas efter konsekvenserna. Vilket gör att handlingen måste ha utförts för att en grupp ska kunna ta delat ansvar för den. Det personliga ansvaret däremot, kan man använda sig utav förebyggande åtgärder för att undvika handlingen helt och hållet. Man tar konsekvenserna före handlingen.

edit:

Kul länk i sammanhanget:
http://www.csrnyc.com/philosophicalb...ssuesfaqs.html

Man kan säga att utilitarianism är användbart för delat ansvar ("användbart" betyder inte nödvändigtvis att det är mänskligt, bara att det fungerar inför samhället i stort), medan någon annan form av etik får ta hand om det personliga ansvaret. Kanske är människors motiv viktigare för det personliga ansvaret, så att man kan tala om pliktetik... Eller är det kanske personens dygd som ska avgöra, så att det handlar om dygdetik... Hmm, jag vet inte, orkar inte tänka så långt just nu

Vidare kan man se en koppling till skuld och skam. Skuld kommer inifrån, det är personligt. Skam kommer utifrån, det är kollektivt. Man kan känna skam inför någon annans handling, men man kan inte känna skuld inför ett sådant scenario. Fast till skillnad från delat ansvar, så kan man känna skam inför något som inte hänt ännu. Det är ganska bra om man vill förebygga negativa konsekvenser av en handling som man själv kanske inte utfört. (Mindre bra om vi snackar om hedersmord... )