Vad är det med mig? (Lång text)

Jag brukade vara en glad aktiv kille förrut, som hade hela världen framför sina fötter, men nu på senare år har det bara gått utför.

Det hela började med att min flickvän gjorde slut med mig, detta var våren 2007. Efter det blev jag väldigt cynisk och tappade tron på mig själv, och allt kan man säga.
Mina betyg dalade, jag hann helt enkelt inte rycka upp mig och jag kom in på ett gymnasium som jag inte alls tycker om. Människorna runt mig är oinspirerande och nästan ingen har planer på att studera vidare efter gymnasiumet, eller har något speciellt mål.
Jag försökte komma över min flickvän så snabbt som möjligt, jag försökte förtränga det hela helt enkelt.
Men sen nu i våras så insåg jag att varje dag i två år har jag tänkt på henne, jag tror att jag ser henne hela tiden, om man ser någon som liknar henne bakifrån, så tror jag att det är hon... Detta är något som sker automatiskt. Hon dyker upp ständigt i mina tankar, och ibland i mina drömmar, trots att hon krossade mitt hjärta i tusen bitar! Jag skulle inte hävda att jag är lika kär i henne som för 2 år sedan, om ens kär är ordet. Hon finns helt enkelt i huvudet på mig och på något jävla vänster så önskar jag att hon kommer tillbaka någon dag. Detta fenomen har fått mig att neka tjejer, på löpande band. Jag inte varför... En tjej bokstavligen sa till mig att hon ville knulla mig, och snygg som attan var hon också. Men jag tackade nej till förslaget, eftersom att min förra flickvän dök i huvudet, och jag fick dåligt samvete ungefär. Men själva kontentan av det hela är ångest, jag får ångest eftersom misslyckades med mitt förhållande, ångest för att eftersom jag har haft henne i mina tankar så länge nu, hur ska jag kunna hitta en annan?

Jag har svårt att se något hopp eller någon framtid, det känns som att jag kommer dö vid 30 utan att ha lyckats med någonting. Av dessa tankar får jag också ångest. Jag får också ångest för att hela min tonår har gått åt till ingenting. Jag lyckas heller ibland inte ta tag i de mest vardagliga sysslorna, jag orkar helt enkelt inte. Jag hade planer på att starta en blogg och skriva om diverse saker, såsom recensioner och liknande då jag är väldigt intresserad av journalism. Men jag orkar helt enkelt inte. Det enda jag orkar i princip är att sitta framför datorn, detta är väldigt svårt att förklara för min moder. Som behöver hjälp ofta då jag har en handikappad broder. Den enda förklaringen jag kan ge är att jag inte orkar, och hur kan man inte få det att låta som vanlig tonårs-slapphet?
Enligt mig är 90% av jordens befolkning idioter, detta är något som jag inte brukade tycka. Jag blir ibland förbannad bara jag går till skolan eller går på stan och ser hur folk uppför sig och agerar. Jag spenderar mycket tid på att vara irriterad på saker. Jag förstår inte hur mina kompisar orkar gå ut och träna och liknande.
Jag finner ingen ro, och oroar mig ständigt för saker. Det känns som att jag är en dålig människa, något jag inte vill vara. Satan vad denna text blev rörig, men detta är första gången jag talar ut på flera år. Jag försöker hålla masken för min familj och vänner.
Och ja, jag vet att det är sjukt, jag var endast en liten tonåring när var kär i henne, men det sitter kvar än idag.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva, kommer jag på något så kommer en edit.

Drömmer också väldigt ofta om att åka härifrån, sitter ofta på Google Earth och kollar in avlägsna platser, sitter och tittar på lägenheter i andra länder. Ibland har jag tillochmed åkt till Arlanda bara för att känna känslan av att åka härifrån

Det är inget fel alls med dig. Sluta flumma runt och ta tag i livet istället.

Jag önskar själv att jag kunde ta tag i mitt liv, men det går helt enkelt inte... Kan ibland stå inne på toan med andnöd, för att jag har sådan ånget för allting.

Om du vet att det inte går att göra något åt det, vad ska då diskuteras? Alla har tuffa perioder. Det handlar bara om hur man tacklar det.

Precis, och hur skulle man uppskatta det bra i livet om man inte har haft det dåligt?
Det gäller ju bara att hålla kvar greppet, livet är inte alltid så roligt men det har onekligen sina ljusglimtar.
Och vem gillar inte en rejäl utmaning? Precis som att finna sin egen lycka och må bra, det är kanske den största utmaningen men enligt mig så ger det ju också den största utdelningen när man har det. Även om jag anser att man aldrig ska vara nöjd för då har man ingen utmaning kvar.

Efter som inget funkar. Konfrontera henne på något sett kanske skulle kunna funka? 2 år är rätt lång tid. Kan du släppa hoppet efter som du tänker på det dagligen så brukar det normalt släppa men som sagt 2 år.