Citat:
Ursprungligen postat av Broder.
håller på att beta av Conrads verk, har hittils läst. Anarkisten, Äventyret och Mörkrets hjärta, alla på svenska. är det stor skillnad på de översatta verken och orginal språket? sorry om det är lite OT
Avgör själv. Här är början av
Almayer's Folly (
Almayers dårskap):
Citat:
"KASPAR! Makan!”
The well-known shrill voice startled Almayer from his dream of splendid future into the unpleasant realities of the present hour. An unpleasant voice too. He had heard it for many years, and with every year he liked it less. No matter; there would be an end to all this soon.
He shuffled uneasily, but took no further notice of the call. Leaning with both his elbows on the balustrade of the veranda, he went on looking fixedly at the great river that flowed—indifferent and hurried—before his eyes. He liked to look at it about the time of sunset; perhaps because at that time the sinking sun would spread a glowing gold tinge on the waters of the Pantai, and Almayer’s thoughts were often busy with gold; gold he had failed to secure; gold the others had secured—dishonestly, of course—or gold he meant to secure yet, through his own honest exertions, for himself and Nina. He absorbed himself in his dream of wealth and power away from this coast where he had dwelt for so many years, forgetting the bitterness of toil and strife in the vision of a great and splendid reward. They would live in Europe, he and his daughter. They would be rich and respected. Nobody would think of her mixed blood in the presence of her great beauty and of his immense wealth. Witnessing her triumphs he would grow young again, he would forget the twenty-five years of heart-breaking struggle on this coast where he felt like a prisoner. All this was nearly within his reach. Let only Dain return! And return soon he must—in his own interest, for his own share. He was now more than a week late! Perhaps he would return tonight.
Such were Almayer’s thoughts as, standing on the veranda of his new but already decaying house—that last failure of his life—he looked on the broad river. There was no tinge of gold on it this evening, for it had been swollen by the rains, and rolled an angry and muddy flood under his inattentive eyes, carrying small drift-wood and big dead logs, and whole uprooted trees with branches and foliage, amongst which the water swirled and roared angrily.
Citat:
– KASPAR! makan!
Den välkända, gälla rösten ryckte upp Almayer ur hans gyllne framtidsdrömmar och återförde honom till nuets obehagliga verklighet. En gräsligt obehaglig röst var det också. Han hade lyssnat till den nu i många år, och för varje år tyckte han mindre och mindre om den. Men strunt i det, nu skulle det i alla fall snart bli slut på alltsammans.
Han skruvade sig lite besvärat, där han stod, men tog för övrigt ingen notis om ropet. Med armbågarna stödda mot verandaräcket fortfor han att stirra ut över den breda floden, som snabb och opersonlig brusade förbi hans ögon därnere. Han tyckte om att betrakta den så här i solnedgången – kanske mest för att den sjunkande solen vid denna timme brukade sprida ett klart gyllenskimmer över Pantai's vågor och Almayer's tankar så ofta sysslade med guld: guld som han inte hade lyckats erövra, guld som andra människor, givetvis på ohederligt sätt, hade lyckats roffa åt sig, eller guld som han fortfarande drömde om att själv kunna förtjäna på hederligt sätt – guld åt honom själv och lilla Nina. Han försjönk på nytt i sina drömmar om rikedom och makt, långt borta från denna kust där han så många år hade vistats, och glömde i den strålande visionen av den belöning som väntade honom allt det slit och släp och all den bitterhet som låg bakom honom. De skulle bosätta sig i Europa, han och hans dotter. De skulle omgivas av rikedom och högaktning. Inför hennes skönhet och hans enorma förmögenhet skulle ingen mer tänka på att hon var av blandat blod. Att få bevittna hennes framgång skulle göra honom ung på nytt och han skulle glömma bort de tjugofem åren av nedbrytande arbete och strävan på denna främmande kust, där han kände sig som en fånge. Allt detta hade han nu nästan inom räckhåll. När Dain bara kom tillbaka! Och det måste han ju göra mycket snart – i sitt eget intresse, för att få sin andel av bytet. Han var redan en hel vecka försenad! Kanske skulle han återvända redan i kväll.
Detta var de tankar som sysselsatte Almayer, där han stod på verandan till sitt nya, men redan en smula förfallna hus – det sista misstaget i hans liv – och såg ut över den breda floden. Men i kväll låg det inget guldskimmer över vattnet. Floden var uppsvälld av de senaste dagarnas våldsamma regn och rullade sina vreda och slamgula vågor förbi hans likgiltiga ögon, förande med sig all sköns spillror och drivved, döda stockar och hela träd som ryckts upp med roten och i vars grenverk vattnet våldsamt forsade och virvlade med ett ondskefullt brusande ljud.
(Översatt av Greta Åkerhielm.)
