Flickvän på psyket

Min flickvän är inlagd på psykiatrisk avdelning...
hon har haft en kris och kommer förhoppningsvis bli bättre efter ett tag, men den tiden är väldigt jobbig. det gör jätteont när jag besöker henne där, men jag vill ju träffa henne och typ visa hur mycket jag finns för henne så hon inte typ glömmer det.

Innan hon började äta antidepp (för två månader sen eller så) var vi alltid otroligt nära varandra (bildligt), men sen dess så känns det som det är en glasruta mellan oss som man bryter igenom nån gång sällan.

jag har gjort extremt mycket för att hjälpa henne, mer än NÅGON annan. Men:

Jag får något slags skuldkänslor. "vad jag gör duger inte, det blir ju inte bättre" och sen blir jag rädd att hon inte vill ha mig längre eftersom hon är så känslomässigt avtrubbad av antideppresiva hon går på nu. om det på något sätt märks att jag mår dåligt (mår extremt dåligt över allt detta...) så drar hon sig inom sitt skal och det blir knappt någon kommunikation alls kvar utan hon typ läser eller något för att ignorera situationen.

Är det någon som har några tips?

Om någon vill dela med sig av liknande erfarenheter skulle det vara mycket välkommet också...

förlåt om det är stavfel eller något, behövde skriva av mig
Tack alla

Ta det inte personligt. Är väl inte ditt fel att hon började medicineras?

det är ju inte ditt fel att hon är sjuk eller hur?

just nu är det ju kris, det kommer inte alltid att vara så här. eftersom du själv mår väldigt dåligt kanske du ska kolla om det finns någon möjlighet för dig att få en samtalskontakt? om du ska orka stödja henne i hennes sjukdom så behöver du ju någon som ger dig stöd.

Vad är en samtalskontakt exakt? Låter som precis det jag behöver

helt sant, känns bara som man behöver påminnas om det ganska ofta för att förstå det...

Kan du inte gå ner till din vårdcentral och förklara läget och be om en kurator kontakt som kan lotsa dig vidare?

Eller fråga personalen på avdelningen om de skulle kunna hjälpa dig att få kontakt med en kurator eller annan samtalskontakt.

Kanske är likadant för henne själv, om hon ser att du mår dåligt får hon själv skuldkänslor eftersom hon vet att det beror på henne själv.

Helt sant. Och ja, så är det, men om det pågår något jävligt jobbigt så är det ju nästan omöjligt att framstå som glad eller helt normal hela tiden.
jag menar jag har lärt mig att hålla en fasad mycket, sista tiden, men om det märks det minsta nån gång så stänger hon helt av känslorna igen och blir robot

Det är ju inte meningen att du ska ha en vårdare/patientrelation med din tjej. Även om du ska och vill supporta henne kan du ju inte vara uppåt och peppig exakt hela tiden.

Det är ju inte heller du som ska få henne frisk. I bästa fall kan du vara ett stöd genom den här perioden.

Jag vet inte hur det är i ert landsting, eller vad hennes diagnos är, men jag vet att det förekommer anhörigstödsamtal. Att du kanske kan få gå några gånger och prata om situationen utifrån ditt perspektiv med någon som inte omedelbart är inblandad i vården av din flickvän. Under dessa samtal skrivs inga journaler, och det ni pratar om där når inte din tjej.

Tack för tips! Just nu försöker jag ha mental semester, håller mig på mitt håll tills det blir bättre, om hon verkligen behöver mig där får hon fråga efter mig.

Hoppas det funkar, måste få tillbaka mig själv.

Om du älskar henne, så skall du ge henne tid att läka. Hon har haft det jobbigt, och psykiska besvär är inget som läker på en vecka eller två. Låt tiden läka hennes sår, så kommer du att se att det även blir bättre mellan er. Det kan säkert kännas jobbigt för dig, men belöningen kommer högst antagligen att vara hög för dig när det väl vänder. För hon kommer inte att glömma vem som stod vid hennes sida när hon mådde dåligt.