aspergergares förmåga att känna empati

Jag har Aspergers Syndrom.

Ja, jag kan känna empati men det händer inte så ofta, tycker att det är väldigt svårt att förstå människors situationer på ett känslomässigt plan.

Jag har ingen aning om vad jag känner själv. Jag blir alltid arg, irriterad eller stressad när morsan ska fråga hur jag mår just för att jag tvåhundratolv gånger har förklarat för henne att det må vara en enkel fråga, men det är inte ett enkelt svar för mig. Jag vet inte själv om jag är arg eller irriterad. Jag vet inte om jag lider med någon annan eller om jag lider för att jag vill vara någon annanstans. Överlag är jag en väldigt moralisk och djupt ärlig människa, men jag har kommit att uppfatta att omvärlden är varken moralisk eller ärlig, så det kanske är mer fel på den generella befolkningens förmåga till empati än det är på min, men även min empatiska förmåga skulle vara tämligen obefintlig så har jag fortfarande uppfattningar om rätt och fel som jag håller fast vid. Varför? Jag vet inte. Det är samma sak med empati; i flera år har jag försökt förstå innebörden av orden empati och sympati, men det fastnar helt enkelt inte. Jag förstår inte känslan. Jag vet bara att jag inte har någon större lust att göra andra människor illa, såvida jag inte är på dåligt humör, då kan jag vara vidrigt kall.

Intressant frågeställning i denna tråd.

Till att börja med kan man konstatera att bristande empati eller bristande förmåga att sätta sig in i andra människors tankar och känslor, inte förekommer som kriterium i någon av de vanliga definitionerna för Aspergers syndrom. Inte heller har har man historiskt, före de nuvarande syndromdefinitionerna, någonsin menat att autism/Aspergers skulle innebära bristande empati. Ändå är den vanliga vulgäruppfattningen just att Aspergers syndrom karakteriseras av bristande empati!

Det är för övrigt inte bara en okunnig allmänhet som tror att Aspergers syndrom handlar om bristande empati, utan även många psykiatriker, speciellt inom rättspsykiatrin, har denna föreställning. Flera frågeformulär som används för diagnosticering handlar till största delen om ifall man upplever att andra människor har känslor.

Sedan kan man fråga sig vad som egentligen menas med empati. Marianne Kristiansson, höjdare inom svensk rättspsykiatri och som ni kan lyssna på i detta föredrag http://www.ur.se/Produkter/162660-UR-Samtiden-Empati-vad-ar-det-egentligen-Empati-psykiska-storningar-och-brott?product_type=pr ogramtv&q=autism , skiljer på affektiv och kognitiv empati. Hon menar att psykopater ofta är bra på kognitiv empati och dåliga på affektiv empati, medan det är tvärtom för människor med autistiska drag.

Min egen åsikt är att Aspergers hos väldigt många leder till att man uttrycker sig klumpigt och mästrar andra människor. Aspergaren tycker att han bara säger som det är, han har ju rätt, och kan omöjligen förstå att han därmed gör andra människor ledsna och förbannade. Detta har jag själv sett på nära håll leda till tragiska konsekvenser. Gissningsvis är det denna vanliga klumpighet i umgänget med andra människor som har lett till uppfattningen om bristande empati. Det finns gott om människor med bristande empati som inte alls har Aspergers, och många (men inte alla) Aspergare som verkligen lider brist på förmåga att sätta sig in i hur andra människor känner och tänker.

Hah, skrattade lite när jag läste det fetstilta. Det stämmer in så väldigt bra. Sen så vill jag ju inte göra folk ledsna så jag har lärt mig i princip det mesta man inte ska göra. Jag har fått en god uppfostran. Men sen så kompromissar jag för att orka med vardagen. Det är jobbigt att ta hänsyn hela tiden. Vissa grejer får man tåla. Gör man inte det finns det inte någon anledning för mig att umgås med dem. "Då förtjänar de inte att umgås med mig" tänker jag på sätt och vis. Utan att lägga någon djupare värdering i det. Jag vill bara inte umgås med de personerna. Att inte ha tolerans och att kunna anpassa sig för att folk är annorlunda ser jag som något dåligt. Jag anser inte att jag hycklar särskilt mycket, kanske lite, för jag anpassar mig väldigt mycket för andras och min egen skull.

Jag diskuterar dock gärna de åsikter jag har. Så länge den andre resonerar på ett bra sätt, logiskt och tänker på vad jag säger, så gör jag det villigt.

Precis vad jag försökte klargöra i en annan tråd!
Den kognitiva delen handlar alltså om att på ett mer intellektuellt plan förstå människors känslor medan den affektiva är att man kan sätta sig in i dem, känna med människor, right?
Så när folk säger att aspergare är dåliga på empati så har de delvis rätt eftersom att dålig kognitiv empati inte är helt ovanligt, men när vi tänker på empati rent spontant då syftar ju vi i regel på den affektiva delen varvid uttalandet om att aspergare är dåliga på empati får oss att framstå som känslokalla robotar. Klumpig och onödig missuppfattning.


Jag tror att jag hade lätt att tänka så när jag var liten, fast då reflekterade jag självklart inte över det.
När jag blivit äldre så har jag fått öva på att "komma överens om att inte vara överens", dvs min sanning är inte alla andras sanning - förutom när man pratar om något som är vetenskapligt bevisat, men även då är jag ofta noga med att säga "tror jag", "jag uppfattar", "jag tycker" och "men jag kan ha fel", för jag är så rädd för att utge mig ifrån att veta något jag inte kan svära på. Vilket man ju sällan kan

Förlåt är en intressant historia, jag kan absolut inte förlåta någon som säger förlåt bara för att jag ska må bättre. Ber man om ursäkt så betyder det för mig "jag gjorde något jag inte borde ha gjort och ska försöka att inte göra om det". Annars får man fan lov att säga rakt ut att "jag står vid vad jag sa men jag ber om ursäkt för att jag sa det på ett sätt som sårade dig".
Och jag kan inte förlåta någon som inte tycker att de gjort något fel, då finns det ju inget att förlåta enligt dem så varför ber de mig om det?


Ny frågeställning:
Är det någon mer än jag som är väldigt rädd för att skämma ut andra? Alltså, om någon gjort fel så har jag svårt att påpeka det för jag vill inte att de ska hamna i en jobbig situation eller bli generade.
(Däremot kan jag oftast utan problem säga ifrån när någon sårat mig, och jag är en oförbätterlig språkpolis)
Just att göra saker som får folk att skämmas - saker som att påpeka att något är t.ex. monterat på fel sätt tar mig emot. Då monterar jag hellre om det själv och säger det inte till personen i fråga
Eller när man ställer en fråga och den andre hör fel och svarar på nåt helt annat, då kan jag absolut inte med att rätta dem utan fortsätter på det de tror att jag pratar om även om den första frågan var viktig. då får jag bädda in den i samtalet och ställa den som om jag nyss kommit på den igen haha
Det handlar alltså inte om att jag är snel hest som bryr mig, utan om att jag mår jättedåligt av att utsätta någon för skam O.O

Jag har alltid brytt mig mycket om hur andra mår och jag vill att dom flesta andra skall må bra. Det är inte empatilöshet som asperger handlar om.

Våldtäkt, tortyr, halshuggning, korsfästning osv. Allt detta av normala människor som säger sig ha empati. Och hör och häpna. De hävdar att Asperger människor saknar empati. Tillåt mig att gapskratta Helt sanslöst.

Normala människor måste fan vara de mest avskyvärda varelser på denna planet. All hat som finns hos Asperger-människor är faktiskt pga normala människor. I grunden så är Asperger-människor väldigt snälla människor. Men all mobbning som de får motta från normala människor gör att de utvecklar en avsky mot normala människor. Precis som alla andra varelser på denna planet.

Snarare så bör vi väl ifrågasätta ifall empati är det enda vi har att mäta s.k. "godhet" och "ondhet" på.

Människor med AS kan sakna empati men inte sympati vilket är två helt olika begrepp.

Empati innebär att kunna sätta sig in i en annan persons känslor och sinnesstämning utan att själv bli påverkad.


Sympati är mer vojne vojne så synd det är om dej ..

Jag har asbergers. Jag känner stark empati... Har lätt att förstå känslor. Fast inte så ofta vad andra vill /egentligen menar.

Men du stavar det fel. Bra jobbat!

Det är ett helvete att förstå känslor och förmedla dem.