aspergergares förmåga att känna empati

Har inte riktigt fått grepp om detta när det gäller aspergers syndrom. Kan man inte sätta sig in i olika personers situation och känna för dom?
Ifall någon med aspergers syndrom ser en sorglig film, ta tex Schindlers list, kommer personen då inte kunna sätta sig in i judarnas situation och känna empati för dem?
Finns det något bra konkret exempel där en typisk aspie inte skulle kunna känna empati?

Det är en omdiskuterad fråga som det egentligen inte finns något absolut svar på, men man brukar säga att Aspies kan känna empati. Det som är problemet är att de oftast är dåliga på att förstå andra, så det blir svårt för dem att förstå om ingen säger det till dem. Om någon däremot förklarar för dem utförligt att man älskar dem exempelvis, kan man få mycket kärlek tillbaka, om inte mer än från en neurotypisk människa.

Med andra ord om man sitter och tittar på Schindlers List med en Aspie kanske han/hon inte förstår judarnas situation i filmen. Om man däremot skulle förklara det för Aspien tror jag absolut att han/hon har förmågan att känna empati.

Jodå, jag vet vad man ska känna, men jag är så satans känslokall och elak många gånger.

Jag har ju favoritmänniskor, är tex mycket förtjust i gamla tanter och gubbar, tycker de är så söta. Så om en gammal människa sitter och gråter i tv kan jag nog tänka naaw, vad söt!

Denna tex http://www.vk.se/Article.jsp?article=25043 jättesöt, man vill ju bara nypa gubben i kinderna och säga att allt ordnar sig skarruse!

Men Skinheads List är ju bara en överdriven pompös fjantfilm med tyck så här gråt här-stuk. Så jag blir bara glad när den där röda ungen körs på skottkärran . Barn e inte min kopp te heller.

Och mest av allt, när någon mår dåligt så visar jag inte så mycket utåt. Jag har inte bra sådana mekanismer. Jag kan vara sprängfylld med känslor inombords inför någons situation, tex att min mamma har cancer. Det tär på mig. Men det är ingen som ser det, för jag gråter inte och sådana grejer. Känslan jag har är mer den hos ett skrämt djur, skräck.

Jag tror att min mamma tycker jag är rätt skön ändå, för tänk om jag skulle sitta och pjollra och gulla med henne varje gång hon har varit på en cellgiftbehandling! Då skulle hon ju känna att hon ställde till besvär och känna sig förlägen när jag höll på med mitt överdrivna tröstande.

Det är i första hand psykopater, sociopater och narcissister som har oförmåga till empati. Plus allmän-mänskligt tillkortakommande så klart. Empatin och sympatin är ju inte alltid på topp hos gemene man.

Autismspektrum handlar om brister i social interaktion i första hand vilket är en annan sak. Om man inte ägnar sig åt social interaktion är det möjligt att man framstår som oempatisk men det är inte säkert man är det.

Det är oftast människor utan syndrom som är empatilösa.

Det är oftast dem som inte kan känna empati med de som har det svårare.


Men de tär ju rätt förståligt varför, kvinnor attraheras av empatilösa egoistiska män.

Det är ju tack vare sådana som säger att andra saknar empati, huar bra är det? Som gör att de blir utsatta.

Jag har aspergers och jag är minsann inte känslokall. Däremot kanske jag inte vetat när jag ska uttrycka mig på visa sätt eller hur jag ska det men känslokall är jag inte. Numera har jag inga problem att märka när någon i min närhet är ledsen och om jag inte vet vad jag ska säga så ger jag åtminstonne en klapp på ryggen. Däremot finns det tillfällen då jag tröstat en person fast jag inte brytt mig det minsta utan bara gjort det för att jag trott att jag måste för att inte sabba relationen med mig och klassen. Var en tjej i min klass som var med på en fest som hade mens och började gråta för att hon trodde att jag inte "tyckte om" henne. Var då tvungen att trösta henne fast jag inte kände någonting.

Skulle också säga att problemet ligger mest i att uttrycka och visa att man bryr sig(och i att uppfatta och läsa in signaler när det inte är helt uppenbart såklart), känner mig lite som Sheldon (ttbt) med sitt "there, there"*klapp klapp* ibland Men det handlar ju inte om brist på empati, tror att stor del av problematiken ligger i aspergares oförmåga att automatisera, dvs man måste aktivt genomföra varje rörelse, varje sak man säger osv, man kastar inte bara ur sig standardfraserna utan att lägga någon mening i det som många neurotypiska gör.
NT personer har ju en tendens att vara mer övertygande i sin empati därför att de bara vräker den över folk av ren vana.
Dock måste jag säga att det kan vara positivt ibland också, min polares mamma dog medan jag var hemma hos honom men istället för att vräka ur mig ett obetydligt "JAG BEKLAGAR" så tror jag att det är lättare för oss med asperger att vara lite mer rationella, dvs fråga; vill du prata om det, vill du bara vara tyst eller ska vi bli idiotfulla köra på förnekelsens afton? vill du vara ensam, vill du att jag håller dig sällskap eller vill du ha en kram?
Dessutom är jag bättre än många av mina NT kompisar på att behålla lugnet och styra upp situationen om någon tex gjort sig illa eller liknande situationer där andra blir hysteriska.

Empati är inte bara att sätta sig in i andra människors situation och känna för dom.
Jag citerar wikipedia-artikeln om empati:
"I empatiprocessen samverkar emotionell smitta, perspektivtagande och empatisk precision med varandra för att tillsammans producera en socialt adaptiv respons till en behövande annan..
Då kan det vara lite mer problematiskt, eller hur? Åtminstone är det en av de saker som många aspergare har svårt med.

Tror det är väldigt olika. Känner iaf en med Asperger hyffsat väl och han är absolut inte empatilös. han har en del problem med att förstå andra människor ibland men empatin är det inget fel på som jag ser det.

Jag har inte särskilt svårt att sätta mig in i andras känslor. Det är ju tämligen enkelt. Däremot är det inte alltid så att jag spontant ser vad någon känner eller att de påverkas känslomässigt på något jag säger/gör. Ibland förstår jag inte att jag gör någon upprörd bara för att jag själv inte skulle bli det av samma sak. Det kan ibland vara svårt för mig att se sammankopplingen mellan vissa reaktioner och vad som gett upphov till dem om reaktionen är "onormal" eller irrationell.

Men jag har verkligen inte problem med att förstå vad folk menar och jag har ganska enkelt att vända synsätt på saker om jag har nog med information. Men det uppstår problem när andra inte delar med sig av dessa. Jag kan få reda på att något jag gör är jobbigt alldeles försent.

Min respons på andras problem eller glädje är för det mesta inte olämplig men ofta en aning ambivalent. Helt enkelt är jag kass på att ge verbal bekräftelse. Detta är också en del av empatin, att ge ett lämpligt svar. Ofta så hummar jag ofta som svar på vissa saker, eller svarar bara "okej". Det känns lite meningslöst att upprepa vad andra har sagt eller uttrycka att de har rätt. Om jag inte säger emot så ser jag ju inte något fel med det. Jag tror jag skiljer mig i det att jag faktiskt tänker på svaret, det kommer inte reflexmässigt. Detta är svårt att förklara men på grund av att jag tänker på vad jag ska svara så blir mina svar ibland inte vad andra förväntar sig. Detta i sin tur leder till att jag tycker att andras svar är tråkiga och förutsägbara. Dagens i-landsproblem...

Som sagt, hur jag bekräftar andra är inte alltid inom normen. Jag säger även en del allmänt olämpliga saker, ofta så att jag skämtar om känsliga områden.

Men jag vet ju om detta. Jag försöker anpassa mig när det är praktiskt fördelaktigt. För att kunna hålla mig på en hyfsad nivå så söker jag mig till folk som inte har några problem med mitt sätt,då kan jag vara mig själv.

Precis det, reaktionen kanske är lite långsam, men det beror ju på att jag faktiskt tar mig tid att fundera över vad jag ska säga. Som sagt, det jag säger, det menar jag nog i större utsträckning än neurotypiska. Bara för att ni automatiskt visar upp ett beteende som skriker "jag bryr mig!" så innebär det ju inte att ni faktisk menar det.

Viktig poäng. Det brukar anses allmänt att ju mer empati desto bättre. Det finns tillfällen där brist på empati är användbara och borde ses som en styrka istället för att vara en nackdel.