Uttal av rs

De flesta uttalar ju kombinationen rs som ʂ (alt. s` enl x-sampa) som t.ex. i orden farsa och kors. Undantag för vissa dialekter som t.ex. uttalar dessa som fassa och koss.

Jag ser ju inte det som nåt konstigt att uttala rs som ʂ i ett ord. Dock tycker jag mig höra väldigt ofta att folk uttalar ord som börjar på s med ʂ om föregående ord slutade på r. T.ex. i meningen. Det kommer snö på tisdag. Då uttalas inte r:et i kommer och s:et i snö uttalas ʂ.
Själv tycker jag detta låter helt fel och blir alltid en gnutta irriterad när man hör detta, vilket i mitt fall främst är när jag ser på tv.
Orsaken att jag tycker att det låter fel är troligen att själva ordet byter uttal i olika positioner. Själv uttalar jag alltid ordet snö (och andra som börjar på s) med s i början, alldrig med ʂ. Dock är jag inte så korrekt att jag uttalar ett tydligt r utan det brukar falla bort.

Vad anser ni andra och hur gör ni själva i frågan?

http://en.wikipedia.org/wiki/Voiceless_retroflex_fricative

Detta är helt normalt, snarast oundvikligt, i löpande tal om man eljest har retroflexer. Det löpande talet vet inte alls av ordgränser på samma sätt som skriften. Om man försöker uttala orden extra tydligt ett och ett, så använder man det kanske inte, men den som konsekvent pratar på det viset ger ett nog synnerligen egendomligt intryck.

För övrigt är inte uttalet /koss/ det enda för människor som inte använder retroflexer. De flesta som inte använder sådana uttalar nog både r:et och s:et, antingen med r:et som tungrots-r i sydligaste Sverige, eller som tungspets-r i Svenskfinland.

Till Hamilkars kommentar kan man också lägga att det är just det faktum att /r/ + dental i så stor utsträckning smälter samman också över ordgränser som gör det så svårt att analysera retroflexerna som fonem.

Påstår du dig också alltid uttala en med ett [n] på slutet i löpande tal i kombinationerna en gång, en bil, en väska?

På tal om retroflexa ljud så ger språkforskaren Tomas Riad följande exempel:

"Var står smorlädersstövlarna?"

Hur uttalar du det?

Vid lite eftertanke så har jag insett att jag inte låter r påverka varken d, t eller n i början av ord utan uttalar dessa som de normalt görs. Dock så tror jag att jag ofta droppar r:et i slutet av föregående ord.


Det tror jag inte att jag skulle vilja påstå. Jag är lite osäker men tror att jag allt som oftast ändrar n:et efter nästkommande fonem.

Men jag tycker faktiskt att det ger ett egendomligt intryck att man ändrar uttal på ordens initiala ljud. Snö ska ju uttalas som snö och i annat fall låter det konstigt i mina öron.

Jag uttalar det ungefär som "Va stå smolädestövlana."

Rl utalar jag alltid som l oavsett ställning och rn uttalar jag alltid som n i bestämd form plural som det är i detta fall. Men det kan vara dialektalt.



EDIT:
Det lite populära uttrycket "Det var allt för nu" som har börjat användas i tvs nyheter tror jag dock de uttalar ungefär "de va allt fö nu" och inte ordet nu som [ɳʉ:]

Varför är det så mycket lättare att acceptera regressiv sandhi (en gång) än progressiv (hur stor?)?

Okidoki. Då har du inte fullständig retroflexering, helt enkelt. (Vilket får mig att tro att du har dina språkliga rötter i åt det sydvästra hållet i Sverige.) Om man har en idiolekt där r blir till nollfonem före vissa konsonanter är det nog lättare att slacka på retroflexeringen initialt. För någon med konsekventa retroflexer, som jag, skulle det vara synnerligen egendomligt.

Man löser enklast det problemet genom att inte prata svengelska, utan att, lite beroende på exakt situation säga Det var allt så länge eller Det var för den här gången.

Tror du inte att att det beror på att åtminstone den regressiva sandhi du beskriver här är svårare att uppfatta rent objektivt?

Kanske, men Kaktusmelonen tycks ju ha uppfattat det (”Jag är lite osäker men tror att jag allt som oftast ändrar n:et efter nästkommande fonem.”) samtidigt som den säger ”Orsaken att jag tycker att det låter fel är troligen att själva ordet byter uttal i olika positioner.”.