Citat:
Ursprungligen postat av Kaktusmelon
Stämmer gott att jag har mina språkliga rötter åt det sydvästra hållet, Västergötland närmare bestämt.
men tycker du inte att det låter konstigt att ändra på uttal av ord som du normalt hor som t.ex. snö och helt splötsligt hör du det som "schnö". låter ju som ett annat ord eller konstigt uttal av ordet.
jag har bara reagerat på just kombinationen rs och aldrig andra kombinationer med r.
Men som Kryžininkas påpekade: räkneordet
en uttalar vi /en:/ isolerat, men ordföljden
en bil uttalas mer som /embi:l/. Det är nog så, hur man nu mer formellt skulle uttrycka det, att /rs/-kombinationen låter mer annorlunda jämfört med vanligt /s/ än de andra supradentalerna i jämförelse med sina icke-supradentala motsvarigheter, och det är väl en av förklaringarna till att du tycker att det låter konstigt.
Men om man inte skulle slå ihop r och s över ordgränser skulle man antingen behöva droppa r:et helt (som många gör i en del vanliga ord, såsom t.ex.
är och
var, i betydelsen preteritum av
vara) eller behöva göra en väldigt medveten ansträngning för att hålla isär ljuden även när de kommer efter varandra. Det man kan ta med sig från det här är väl, slarvigt uttryckt, att ordgränser inte är uttalsgränser. Vi kan uttala varje ord för sig om vi vill tala väldigt tydligt, men i vårt dagliga tal gör vi inte det. Det gör att ordens uttal och betoning varierar beroende på deras ställning och betoning i satsen. Vad som är ett normalt uttal av ordet beror alltså på ordets omgivning: ordböcker utgår ifrån att ordet uttalas för sig självt, men det är inte hela sanningen.
det gör jag nog alltid inuti ord dock inte inuti ord som består av två ord varav det andra börjar på s. T.ex, försäga, körslag etc.