Som MonkeyPla mycket riktigt påpekar följer principen om “judicial notice”, eller som vi säger på svenska, “notoriska fakta”, inte av lagstiftning som förbjuder förintelseförnekande. Regeln att notoriska fakta inte behöver bevisas och inte kan motbevisas är en grundläggande princip som torde återfinnas i de flesta rättsordningar. Tanken bakom regeln är att en domstol inte skall behöva slösa tid på att utvärdera uppenbart absurda påståenden.
Låt oss ta ett konkret exempel. En mördare som har knuffat sitt offer utför ett stup gör gällande att han är oskyldig eftersom tyngdlagen bara är bluff. I den situationen behöver åklagaren inte åberopa ett sakkunnigutlåtande från en professor i fysik för att bevisa att mordoffret faktiskt slog ihjäl sig till följd av att han blev knuffad. Domstolen konstaterar istället att tyngdlagen är ett notoriskt faktum och avvisar ev. bevisning som den tilltalade åberopar till styrkande av att det visst går bra att ramla utför stup utan att slå sig.
Tillämpade Nürnbergtribunalen ”judicial notice”? Ja, det gjorde den och dessutom i en ovanligt vidsträckt bemärkelse. Artikel 21 i tribunalens stadgar lyder enligt följande:
Citat:
The Tribunal shall not require proof of facts of common knowledge but shall take judicial notice thereof. It shall also take judicial notice of official governmental documents and reports of the United Nations, including the acts and documents of the committees set up in the various allied countries for the investigation of war crimes, and of records and findings of military or other Tribunals of any of the United Nations.
http://avalon.law.yale.edu/imt/imtconst.asp#art21
Under Nürnbergrättegångarna var det alltså inte endast ”facts of common knowledge” som betraktades som notoriska fakta, vilket som sagt är vad som normalt gäller i domstol. Därutöver ansågs även innehållet i dokument och rapporter från bl.a. de kommittéer som tillsatts av de allierade i syfte att undersöka krigsförbrytelser utgöra notoriska fakta.
En av de kommittéer som tillsattes i syfte att undersöka krigsförbrytelser var den sovjetiska ”
Special State Commission for the investigation and examination of the misdeeds of the German fascist invaders and their accomplices of the monstrous atrocities and crimes of the German government in Auschwitz (Oswiecim)”. Den sovjetiska kommittén med det opartiskt klingande namnet upprättade en rapport om Auschwitz som åberopades under Nürnbergrättegångarna. De omständigheter som redovisades i rapporten utgjorde, enligt den ovan citerade artikel 21 i tribunalens stadga, notoriska fakta, som alltså inte gick att motbevisa. Rapportens slutsats framgår av följande citat:
Citat:
Prior to their retreat, the Germans carefully attempted to wipe away trace of their horrible crime in Auschwitz by destroying all the documents through which the whole world might learn the exact number of human beings killed in Auschwitz. But the gigantic installations erected for the extermination of human lives by them in the camp, the testimonies of Auschwitz inmates liberated by the Red Army, the testimonies of 200 witnesses, found documents, and other important evidence, suffice to convict the German butchers of the extermination, gassing, and cremation of millions of men in Auschwitz camp. … [T]he technical commission established that the German hangmen killed not less than 4,000,000 citizens of the USSR, Poland, France, Yugoslavia, Czechoslovakia, Roumania, Hungary, Bulgaria, Holland, Belgium, and other countries during the period of the existence of Auschwitz camp.
http://www.codoh.com/trials/triussr8.html
I Nürnberg var det följaktligen meningslöst att bestrida att tyskarna dödade judar genom gasning. Att så hade skett påstods i rapporter upprättade av allierade kommittéer och ansågs följaktligen vara ett notoriskt faktum. Det är alltså inte särskilt konstigt att åtalade tyskar (liksom deras advokater, för att nu hålla sig till trådens ämne) valde att inte bestrida att gasningar i och för sig hade ägt rum, utan istället satsade på att försöka undgå att dömas till ansvar genom att förneka att de själva hade haft någonting med gasningarna att göra.
Att man tillerkände allierade propagandadokument som den sovjetiska rapporten om Auschwitz status som notoriska fakta säger för övrigt en del om vilken genomrutten skådeprocess det var som ägde rum i Nürnberg.