2009-12-06, 22:26
#1
Kanske besvarar min tanke med detta redan från början... Men jag tror inte att jag skulle tex vara redo eller särskilt framgångsrik att starta något just nu, tanken är att jag ska börja på en civil ingenjörsutbildning till hösten och jag har fortfarande csn pengar som jag har "rätt" till för att utbilda mig.
Jag är självkritisk, är andra det, innan folk kommer med argumentet att det inte är så lätt att vara driftig/ambitiös.
On topic.
Folk klagar över att det inte finns några jobb, eller att just de inte får något. Folk klagar över att regeringen inte vill kasta in skattemedel i ett företag som SAAB. Det känns som om all kreativitet är borta, eller inte borta men avmattad, all entreprenörsanda/driv(du behöver knappast en utbildning för att skapa något) etc. Folk förväntar sig att de skaffar sig en utbildning eller börjar knegna som vanligt och sen kan klättra lite i företag som redan är etablerade. För i tiden, innan alla jätteföretag bildades, så hade nästan varenda yrkeskunnig ett eget företag. Men idag samlas alla i de etablerade, de kända gamla företagen och om det inte finns plats där, så går de arbetslösa. Varför har man slutat försöka? Varför nöjer sig folk med att plocka ut bidrag någon gång i månaden, ifall de ens får det, och halvseriöst logga in på ams.se några gånger i veckan och copy pasta personliga brev. Borde inte folk försöka starta något?(inte fucking hemside företag) eller gå och söka upp arbetsgivare istället för att skicka mail? Att skicka ett mail känns ännu mer opersonligt än att skriva ett brev för hand, där har man iallafall sin egen handstil och inte times new roman.
Blev ganska rörigt, men jag undrar bara om någon annan känner att folk nuförtiden, om vi kollar tillbaka i vår egen historia, räcker 100-120 år, är fruktansvärt bortskämda. Det som är mest irriterande är när såna människor klagar över orättvisor, när man om man gick tillbaka några generationer skulle kunna stämpla deras liv som nästan drömliv. Negativa inställningar och bortskämdhet kryllar det av.
Logiskt sett så borde ju inte folk som är arbetslösa vara utstängda från arbetsmarknaden eller samhället. De borde kunna hitta sin egen nisch och utbyta "tjänster", dvs pengar, med varandra. Hade folk generellt sett varit mer ambitiösa så hade vi alla levt bättre.
Vad är skillnaden mellan tex en bonde som ensam sköter fyra åkrar och fortsätter utveckla sin bondgård och byggt upp den ifrån scratch och en bonde som bara tycker sig orka med att sköta en åker och känner att han inte har lust att försöka förändra och förbättra sin bondgård alls? Vem tror du klagar mest?
Jag är självkritisk, är andra det, innan folk kommer med argumentet att det inte är så lätt att vara driftig/ambitiös.
On topic.
Folk klagar över att det inte finns några jobb, eller att just de inte får något. Folk klagar över att regeringen inte vill kasta in skattemedel i ett företag som SAAB. Det känns som om all kreativitet är borta, eller inte borta men avmattad, all entreprenörsanda/driv(du behöver knappast en utbildning för att skapa något) etc. Folk förväntar sig att de skaffar sig en utbildning eller börjar knegna som vanligt och sen kan klättra lite i företag som redan är etablerade. För i tiden, innan alla jätteföretag bildades, så hade nästan varenda yrkeskunnig ett eget företag. Men idag samlas alla i de etablerade, de kända gamla företagen och om det inte finns plats där, så går de arbetslösa. Varför har man slutat försöka? Varför nöjer sig folk med att plocka ut bidrag någon gång i månaden, ifall de ens får det, och halvseriöst logga in på ams.se några gånger i veckan och copy pasta personliga brev. Borde inte folk försöka starta något?(inte fucking hemside företag) eller gå och söka upp arbetsgivare istället för att skicka mail? Att skicka ett mail känns ännu mer opersonligt än att skriva ett brev för hand, där har man iallafall sin egen handstil och inte times new roman.
Blev ganska rörigt, men jag undrar bara om någon annan känner att folk nuförtiden, om vi kollar tillbaka i vår egen historia, räcker 100-120 år, är fruktansvärt bortskämda. Det som är mest irriterande är när såna människor klagar över orättvisor, när man om man gick tillbaka några generationer skulle kunna stämpla deras liv som nästan drömliv. Negativa inställningar och bortskämdhet kryllar det av.
Logiskt sett så borde ju inte folk som är arbetslösa vara utstängda från arbetsmarknaden eller samhället. De borde kunna hitta sin egen nisch och utbyta "tjänster", dvs pengar, med varandra. Hade folk generellt sett varit mer ambitiösa så hade vi alla levt bättre.
Vad är skillnaden mellan tex en bonde som ensam sköter fyra åkrar och fortsätter utveckla sin bondgård och byggt upp den ifrån scratch och en bonde som bara tycker sig orka med att sköta en åker och känner att han inte har lust att försöka förändra och förbättra sin bondgård alls? Vem tror du klagar mest?