Den gigantiska tråden om Expo

Ibland kommer andra typer av brev. Som det där som damp ner i slutet av 2013. Mot bakgrund av det som hänt den senaste tiden finns det anledning att publicera det. För att vidden av Sverigedemokraternas dubbelspel ska bli uppenbart för alla.

I slutet av 2013 hörde Mattias Karlsson, då riksdagsledamot och chefsideolog, nu vikarierande partiledare, av sig. Han ville ha Expos hjälp att ta fram information om de så kallade identitärerna.
Vi hjälpte inte till. Det är inte vår roll.

Precis som det inte borde vara Mattias Karlsson och hans allierades roll att undanhålla sina arbetsmetoder i partiets interna strider.

Min bild av demokratin handlar faktiskt just om att vi ska tala med meningsmotståndare, i stället för att försöka tysta dem. På en enda punkt är jag fundamentalistisk marknadsliberal ”to the bone” och det är när det gäller åsikter och opinioner: Ska demokratin fungera måste åsikterna och opinionerna tävla mot varandra på en helt fri marknad, där konkurrensen är fri och ”handelshindren” undanröjda.

Läser man hela min text, och inte bara delen om SD, framgår det att jag anser att Expo gör allt vad de kan för att förhindra en sådan fri opinionskonkurrens. Med riktigt fula metoder ser Expo till att SD-företrädare och -sympatisörer stigmatiseras och får sina liv förstörda. Målet är att människor med invandringskritiska åsikter ska hålla käften, av skräck och självbevarelsedrift. I mina ögon gör detta Expo till just motståndare till demokratin. Om jag vill bekämpa en motståndare till demokratin så tar jag inte hjälp av en annan motståndare till demokratin. Vill man lära sig mer om identitärer eller någon annan politisk rörelse så behöver man inte gå till demokratins motståndare Expo, det finns faktiskt akademiker och forskare man kan vända sig till. Men det är klart, sådana akademiker har troligtvis läst Spengler och Jünger, så de är förmodligen ”ideologiskt avvikande”.

... Jag menar att man ska vara extremt restriktiv med att kalla andra människor för neofascist eller nazist. Att kalla någon neofascist eller nazist fyller nämligen ett enda syfte: att dehumanisera den personen, att få omgivningen att se honom/henne som något annat och lägre stående än en människa. Därför förstår jag att så många SD:are tog så illa vid sig när statsministern, med hänvisning till Henrik Arnstad, kallade SD för neofascistiskt. Därför var det en viktig framgång när ett antal forskare sågade Arnstad och Löfven och sade att SD inte alls är neofascistiskt. Och därför är det obeskrivligt korkat och ett strategiskt självmål av episka mått att Mattias Karlsson plötsligt ger Arnstad och Löfven rätt, genom att börja tala om SD:s interna problem med neofascister. Det gör inte saken bättre att många som av sin partiledning nu dehumaniseras med epitetet neofascist är unga människor som står precis på tröskeln till vuxenlivet. Det blir tufft att börja på universitetet, söka jobb eller leta efter kärleken när man av sin chefsideolog och svensk slaskpress har utmålats som neofascist.

Det jag kritiserar är hanteringen, att Karlsson och SD-ledningen genom epitetsklistrande, guilt by association och vaga ”samband” och ”kopplingar” behandlar SD-medlemmarna som utreds för uteslutning på exakt samma skamliga sätt som SD brukar behandlas av etablerade medier. Det är svårt att komma ifrån intrycket av det mobbade barnet som ser sin chans när det kommer ett nytt barn till skolgården; i några dagar får han faktiskt vara med sina plågoandar. Visserligen måste han stå längst fram, skrika de elakaste sakerna och spotta på det nya barnet, men det är ett pris han gärna betalar för att under dessa dagar "accepteras" av sina mobbare och slippa att själv vara hackkycklingen.