Sten Johansson alias "Stenbergapyromanen"

Från 2017.Trodde de kommit en ny dokumentär.
Han är verkligen värd livstids fängelse.

Åklagaren väckte 1989 vid Eksjö tingsrätt åtal mot Sten J för nedanstående brott.

1. mordbrand 1980-08-27 i fabriksbyggnad och lagerbyggnad på fastigheten Tobro, tillhörig Sten J och hans hustru.

2. mordbrand 1981-03-27 i ett fritidshus på fastigheten Boda Djupsgård 4:4, tillhörig Sten J och hans hustru.

3. mord 1989-04-13 på Sigvard G och dennes syster Gunhild G.

4. mordbrand 1989-04-14 i ladugården på fastigheten Smuge 1:1, tillhörig Lars S.

5. mordbrand 1989-04-14 i fritidshus på fastigheten Boda Djupsgård 4:11 (Sjömåla), tillhörig Sten J:s barn.

6. mordbrand 1989-04-14 i ladugård och uthus på fastigheten Boda Djupsgård 4:4, tillhörig Sten J:s hustru.

7. grov skadegörelse 1989-04-14 bestående i brandanläggelse i förrådsbyggnad benämnd Skörtorp, tillhörig Sten J:s hustru.

8. mordbrand 1989-04-14 i mangårdsbyggnaden på fastigheten Mögleryd 2:1, tillhörig Sigvard G och Gunhild G.

9. mordbrand 1989-04-14 i ladugården, panncentralen, traktorgaraget och bostadshuset på fastigheten Pinnarp 1:3, tillhörig Sten J:s hustru.

10. försök till mordbrand 1989-05-16 i traktorgaraget på fastigheten Pinnarp 1:3.

Sten J erkände alla gärningar.

Fråga i visst fall om själslig abnormitet (pyromani jämte vissa personlighetsstörningar) varit av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom.

Nummer:     RH 1990:78
Avgörandedatum:   1990-04-27
Domstol:    Göta hovrätt Avd. 04
Målnummer:  B-938/89
Lagrum:     30 kap 6 § brottsbalken (SFS 1962:700)
Författningshänvisning: Brottsbalken Kap 30
Ämnesord:   Psykisk abnormitet
Källa:      Rättsfall från hovrätterna

Sten J var under åren 1967-81 verksam som lektor i Vetlanda. Han och hans familj förvärvade under 1960- och 1970-talen ett flertal fastigheter i trakten samt bosatte sig på gården Pinnarp. År 1982 dömdes Sten J till sju års fängelse för bl a två fall av grov mordbrand bestående i brandanläggelse i fastighet i Vetlanda.

Åklagaren väckte åtal mot Sten J för mordbrand, mord med mera och i den följande rättegången gjorde åklagaren gällande att Sten J haft ekonomiska motiv för att anlägga bl a bränderna i Tobro och Boda Djupsgård 1980-81. Sten J hävdade däremot att bränderna haft sin grund i tvångsmässiga impulshandlingar, som han inte kunnat bemästra. Han uppgav att han från och med 1960-talet anlagt - utöver de i målet aktuella bränderna och de bränder som han dömts för 1982 - mer än tjugo ytterligare bränder.

Åklagaren gjorde vidare gällande att huvudmotiven för brotten i april-maj 1989 var att Sten J ville göra det sannolikt att någon annan än Sten J var skyldig till tidigare bränder och att Sten J härigenom ville skaffa sig social och yrkesmässig upprättelse. Sten J bestred i allt väsentligt åklagarens motivbild.

Om händelseförloppet den 13-14 april 1989 berättade Sten J vid tingsrätten sammanfattningsvis följande.

Under fredagen den 7 april 1989 såg Sten J att hans hustru körde mot syskonen G:s gård i Mögleryd. På söndagskvällen for hustrun till Stockholm för att vistas där en vecka. Under lördagen och söndagen kände han sig mycket orolig. På tisdagskvällen kom oron tillbaka. Efter ett telefonsamtal, som han på tisdagskvällen hade med hustrun, fick han för sig att han skulle mista henne. Tankarna virvlade iväg på ett orimligt sätt. Det uppkom på något konstigt sätt en misstanke om att hustrun hade ett förhållande med Sigvard G. Han erinrade sig vad han sett under fredagen. Han bestämde sig för att "få tag i" Sigvard G. Om det kom fram att Sigvard G och Sten J:s hustru hade ett förhållande hade Sigvard G, som Sten J såg det, inte rätt att leva. På onsdagen mådde han väldigt illa. Han tror inte att han någonsin tidigare hade upplevt en så kraftig oro. Han undersökte sträckningen av telefonledningen till Mögleryd. På torsdagsmorgonen ringde han till Sigvard G och de bestämde att Sigvard G skulle komma till Pinnarp för att diskutera en torpinventering. Efter samtalet körde Sten J iväg med frösäckar till en annan gård. Han stannade på vägen och kapade telefonledningen till Mögleryd. Han befann sig nu i ett "robottillstånd". Tillbaka i Pinnarp tog han fram en järnborr och en hammare, som han kanske skulle använda mot Sigvard G om denne hade något med hustrun att göra. När Sigvard G anlände gick de båda in i ladugården och tittade på fåren. Av det som därefter inträffade har Sten J endast vaga minnesbilder. Sigvard G sade något i stil med "Det är underligt att du lägger ned så mycket arbete på torpinventeringen. Du som har gjort så mycket ont." I nästa skede låg Sigvard G på golvet, blödande. Sten J höll en stängselstolpe i handen. Han tog fram ett avsågat hagelgevär och bestämde sig för att skjuta Sigvard G för att förkorta dennes lidande. Han gjorde så. Han var förvirrad och började tänka på hur han skulle "reda ut situationen". Efter att ha lagt Sigvard G:s kropp i traktorskopan och kört in traktorn och Sigvard G:s bil i traktorgaraget gick han och talade med en man, som vid tillfället höll på med en del grävningsarbeten på fastigheten. Han åt frukost med denne. Det stod klart för honom att han var tvungen att göra sig av med Gunhild G, eftersom hon hade vetskap om vart Sigvard G begett sig. Han körde till Mögleryd och hade hagelgeväret med sig, instoppat i en avriven ärm. Gunnel G arbetade i trädgården. Under förevändning att de skulle ringa till Sigvard G fick han henne att gå in i bostadshuset. Där inne sköt han henne bakifrån. Efter att ha låst dörren körde han tillbaka till Pinnarp. Han plockade fram olika föremål i tanken att peka ut Sigvard G som gärningsman. Med hjälp av en stämpeldyna avsatte han Sigvard G:s fingeravtryck på olika föremål som hade anknytning till tidigare händelser. Det stod klart för honom att han inte kunde städa bort spåren efter morden. Han var tvungen att bränna ner både Pinnarp och Mögleryd. Det skulle framstå som om Sigvard G låg bakom bränderna. Under dagen och kvällen växte hans tankar på bränderna. Med hjälp av modellgips gjorde han en tumattrapp. När gipset stelnat skar han av fingerblomman på Sigvard G:s högra tumme. Under eftermiddagen flyttade han Sigvard G:s kropp, placerade hagelgeväret invid kroppen och stoppade hagelpatroner i Sigvard G:s fickor. Det skulle se ut som självmord. Han tvättade traktorskopan och lade i efterbörd från lammningen för att dölja eventuellt kvarvarande blodspår. - På natten körde han iväg med Sigvard G:s bil. I stora drag var det bestämt vart färden skulle gå. Först kom han till Skörtorp. Han hade med sig "det gamla vanliga", nämligen en pappkartong med stickor och träull samt ett ljus att placera i kartongen. Han satte in detta i en byggnad och tände ljuset. Det skulle bli en fördröjningsbrand. Härefter kom han till Smuge. Han bestämde sig för att tända eld på ladugårdsbyggnaden, som han trodde var tom. Det var lämpligt att brandkåren åkte åt något annat håll än Pinnarp och Mögleryd. Han gjorde ett avtryck med tumattrappen på en stolpe utanför ladugården. Härvid använde han sig av vit målarfärg, som han hade med sig. Han placerade också ut föremål som han anbragt fingeravtryck på. När det började brinna i Smuge kände han sig lugnare. I Gransjömåla anlade han direktbrand i tre byggnader. Han kände sig nu helt lugn. I Mögleryd avsatte han fingeravtryck på brevlådan och placerade ut föremål. I bostadshuset placerade han en studsare och en skrivmaskin, som han tidigare anmält stulna. Det skulle se ut som om Sigvard G stulit sakerna. Sedan han tänt eld i huset körde han vidare till Pinnarp. Vid brevlådan lämpade han av föremål och avsatte fingeravtryck. Nycklarna från Pinnarp och Mögleryd placerade han i Sigvard G:s ficka. Han tände sedan eld i ladugården, traktorgaraget och panncentralen/garaget. Med hjälp av stege klättrade han upp i en gavellucka på bostadshuset och placerade ett julgransljus i kutterspånet som fanns där. Sedan han tänt ljuset gick han in i bostadshuset och klädde av sig. Han såg hur ladugården brann. Han var då "kolugn". Hans avsikt var att alla byggnaderna på Pinnarp skulle brinna ner. Efter ett tag hörde han hur pannan började koka. Han väckte då barnen.

Tingsrätten förordnade om rättspsykiatrisk undersökning och inhämtade sedermera socialstyrelsens yttrande över undersökningen.

Den rättspsykiatriska undersökningen utfördes vid rättspsykiatriska regionvårdsenheten i Vadstena under ledning av överläkaren Martin Elton. I utlåtandet diskuterades särskilt om diagnosen pyromani var tillämplig på Sten J. Avslutningsvis uttalades:

"Sten J fyller alla relevanta kriterier för diagnosen
pyromani och lider dessutom av hjärnatrofi samt har
diagnostiserbara tillstånd av psykosomatisk och fobisk typ
förutom att han har en utpräglat narcissistisk
personlighet. Inte var för sig och heller inte sammanvägt
utgör dessa diagnoser sinnessjukdom i brottsbalkens
mening. Däremot är det utredningsteamets bedömning att
Sten J:s påvisade och diagnostiserade psykiska abnormitet
är av så fundamental och djupgående natur att den i
brottsbalkens mening måste jämställas med sinnessjukdom.
Sten J bedöms vara i oundgängligt behov av sluten
psykiatrisk vård och vården kan enligt utredningsteamets
bedömning meddelas honom enligt 1 § a) och b) lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Då
vården kommer att bli mångårig och då den åtminstone
inledningsvis behöver ske under säkraste former
rekommenderas att Sten J placeras vid psykiatrisk
regionvårdsenhet".
I yttrandet från socialstyrelsen, vilket avgavs av dess
rättsliga råd, uttalades att Sten J:s
personlighetsstörning inte var av så djupgående art att
den måste jämställas med sinnessjukdom och att Sten J inte
oundgängligen var i behov av sluten psykiatrisk vård. Till
grund för rådets ställningstagande låg ett yttrande av
ledamoten i socialstyrelsens vetenskapliga råd, docenten J
Rickard Tuck. Denne uttalade bl a:
"Det rör sig om en intellektuellt välbegåvad,
personlighetsmässigt tidigt störd man med uttalad
narcissism, en tendens till aggressionsförskjutning och
uttalade paranoida personlighetsdrag. Enighet råder om att
det inte rör sig om en psykotisk process. Trots den
paranoida läggningen förekommer inga tecken på
vanföreställningar, hallucinos eller dylikt. Vidare råder
enighet om att han fyller DSM-III:s kriterier för
diagnosen narcissistisk personlighetsstörning. Däremot kan
diagnosen pyromani ej tillstyrkas. /. . ./ Ur
rättspsykiatrisk synvinkel är fallet förvisso svårbedömt
och Sten J torde närmast inta en gränsposition. I
tveksamma fall får man även väga in vårdmotivation och
vederbörandes möjligheter att ta emot behandling. Sten J
vädjar intensivt om ett vårdomhändertagande men det finns
ett opportunt inslag i hans starka önskan. Det är först
inför hotet om ett mångårigt fängelsestraff som hans
intensiva motivation framkommer. Hans möjligheter till
egentlig psykoterapeutisk behandling upplevs som ytterst
begränsade. Hans uttalade önskan om behandling är snarare
tecken på självöverskattning och självupptagande. Hans
farlighet är uppenbar och risk för återfall i liknande
brottslighet torde vara reell och till och med
överhängande".
Vid huvudförhandlingen vid tingsrätten hölls sakkunnigförhör med Martin Elton och J Rickard Tuck.

Tingsrätten (1989-12-06, rådmannen Hans Waldemarsson samt nämndemännen Ingemar Svahn, Eric Melkersson, Rune Edberg, Ingvar Andersson och Britt Edblad) biföll åtalet, dock att gärningen under punkten 10 bedömdes som försök till grov skadegörelse. Påföljden bestämdes till fängelse på livstid.

I påföljdsdelen uttalade tingsrätten att den inte ansåg att kriterierna för pyromani kunde anses uppfyllda. Vidare yttrade tingsrätten: "Det är i målet klarlagt att Sten J lider av en narcissistisk personlighetsstörning. Av de sakkunnigas uppgifter framgår att det är fråga om en djupgående och allvarlig störning. /. . ./ Tingsrätten delar socialstyrelsens bedömning att fallet ur rättspsykiatrisk synvinkel är svårbedömt samt att Sten J intar en gränsposition. På de skäl socialstyrelsen i denna del anfört finner emellertid tingsrätten - lika med socialstyrelsen - att Sten J:s personlighetsstörning inte är av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom samt att han ej oundgängligen är i behov av sluten psykiatrisk vård."

Sten J fullföljde talan mot domen och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till överlämnande till sluten psykiatrisk vård.

Åklagaren bestred ändring.

Sten J åberopade i hovrätten två utlåtanden av leg psykologen docenten Nils Wiklund, det ena ett utlåtande angående pyromanibegreppet och det andra ett psykologutlåtande. I det första utlåtandet hävdade Nils Wiklund att pyromanidiagnosen var tillämplig på Sten J. Han yttrade dock även att morden på syskonen G knappast kunde ses som en följd av pyromanin utan istället väckte frågan om en djupare psykotisk störning hos Sten J. Detta utvecklade han i psykologutlåtandet, vari han bl a uttalade:

Resultat av psykologtester, som han genomfört på Sten J, bekräftar entydigt att Sten J lider av en underliggande (latent) psykotisk störning med inslag av paranoia. Någon manifest psykos tycks inte föreligga. - De vanföreställningar, som före morden plötsligt uppkom hos Sten J att hustrun skulle ha ett förhållande med Sigvard G, väcker frågan om Sten J lider av en paranoid psykos med kronisk svartsjuka mot hustrun som avgörande symtom. Sten J förnekar sådan långvarig svartsjuka. Hans grundpersonlighet kännetecknas av en paranoid personlighetsstörning. Under de senaste åren har han upplevt sig trakasserad av grannar och myndigheter, bl a genom den förra domen för mordbrand. Det gick ibland så långt att han trodde att han var oskyldig. Han tycks således på ett plan ha skapat en genomförd paranoid världsbild, där han själv är det oskyldiga offret. På samma sätt har han arrangerat situationer så att det skulle verka som att han var förföljd i ännu högre utsträckning än han i själva verket var. Personer med sådan paranoid personlighetsstörning, som förmärks hos Sten J, löper risk att utveckla paranoida psykoser, särskilt under pressande förhållanden. Anamnesen tyder alltså på att Sten J under senare år utvecklat en allt svårare paranoid sjukdom med en genomförd paranoid världsbild och möjligen med paranoid svartsjuka mot hustrun. Morden utfördes i ett tillstånd av akut psykotiskt genombrott, där svartsjukeparanoia var det viktigaste inslaget. - Det är ingen tvekan om att Sten J:s psykiska störningar sammantaget är av så allvarlig natur att hans psykiska abnormitet måste anses (åtminstone) jämställd med sinnessjukdom.

Sedan hovrätten beslutat att på nytt höra socialstyrelsen, lät socialstyrelsen inhämta ett utlåtande från psykologen fil dr Henry Werlinder, vilket ingavs i målet.

Henry Werlinder anslöt sig till Nils Wiklunds uppfattning att Sten J led av pyromani. Vidare fann han såväl narcissistiska som paranoida personlighetsstörningar hos Sten J. Han fann inte belägg för diagnosen paranoia och ansåg inte att Sten J led av någon latent psykos. Däremot uttalade han att Sten J vid tiden för brotten den 13 april 1989 befann sig i ett tillstånd av akut men övergående psykos med paranoid feltolkning av världen. Han sade sig dock tveka att kalla denna tillfälliga psykos sinnessjukdom i lagens mening. Dessutom ansåg han att Sten J sannolikt hade en dissociativ benägenhet, som hade samband med hans avspjälkade stora aggressivitet. Beträffande graden av Sten J:s psykiska störning uttalade Henry Werlinder: "Sammantaget ger detta bilden av en allvarlig och ytterst komplicerad personlighetsstörning. Genom sin extrema dubbelhet, dåliga kontakt med sin aggressivitet, sin benägenhet att reagera paranoiskt och sin väletablerade psykiska mekanism för ångestreduktion, nämligen pyromanin, framstår Sten J som mycket farlig. Enligt den rättspsykiatriska praxis som jag är förtrogen med sedan 20 år måste en sådan allvarlig personlighetsstörning anses som jämställd med sinnessjukdom. Den slutsats som den rättspsykiatriska undersökningen ledde fram till och som Nils Wiklund instämde i blir alltså även min. Praxis har på senare år möjligen glidit något på så sätt att svårare psykopatologi har krävts för jämställdhet i fall där det funnits ett stort inslag av våldsbrottslighet. / . . ./ Även med hänsyn till denna något förändrade praxis - en förändring vars riktighet kan diskuteras - finner jag att Sten J:s personlighetsstörning är av sådant allvarligt slag att den måste anses jämställd med sinnessjukdom och att han behöver vård".

Socialstyrelsen uttalade i sitt andra yttrande bl a följande:

"Såväl Henry Werlinder som J Rickard Tuck och det ursprungliga undersökningsteamet är överens om att Sten J ej lider av någon psykos, inte heller av någon 'latent psykos' - ett begrepp som är oklart ur klinisk synvinkel. Styrelsen instämmer i denna bedömning. Att Sten J däremot lider av en allvarlig personlighetsstörning är uppenbart. Det är väl dokumenterat att denna störning har uttalade narcissistiska och paranoida drag och att det även finns hysteroida inslag. Det finns uppenbarligen också många indicier som pekar mot att diagnosen pyromani kan vara korrekt, dock kan styrelsen inte hålla med Henry Werlinder om att Sten J 'utan tvivel uppfyller alla kriterierna för pyromani'. Tvärtom anser styrelsen att mycket av vad som i den senaste DSM-III versionen under punkt E anges som icke tydande på pyromani förekommer hos Sten J: Att anlägga eld för ekonomisk vinning, för att dölja kriminell aktivitet, för att ge uttryck åt vrede, för att hämnas eller för att förbättra sina levnadsomständigheter. /. . ./ I viss mån har det kommit bort i resonemangen i de båda psykologutlåtandena att huvudgärningen varit de två morden medan bränderna numera framstår som ur brottssynpunkt sekundära. En del planläggning synes ha förekommit och i vart fall har morden inte begåtts under inflytande av en eventuell pyromani. - Sammanfattningsvis finner styrelsen att det rör sig om en person med grava patologiska personlighetsdrag: Utpräglat narcissistisk med en tilltagande paranoid reaktionsberedskap och med hysteroida drag. Sten J har gjort sig skyldig till två mord och därefter genom handlingar på delvis hög cerebral funktionsnivå försökt utplåna spåren genom bl a eldsanläggelse. Han har gjort sig skyldig till mordbränder också tidigare och det är möjligt att Sten J också kan anses förskylla diagnosen pyromani, även om detta för styrelsen inte ter sig centralt för den nu aktuella bedömningen. För övrigt innebär inte en pyromanidiagnos automatiskt att individen bedöms som jämställd. Återstår frågan om Sten J:s personlighetsavvikelse skall anses så grav att detta motiverar jämställdhet med sinnessjukdom. Om detta kan man ha olika åsikter. /. . ./ Styrelsen kan hålla med Henry Werlinder om att Sten J med stor sannolikhet skulle ha blivit jämställd enligt rättsliga rådets praxis sådan denna var för 20, 10 och t o m 5 år sedan. Praxis har dock, som Henry Werlinder hävdat, gått i riktning mot en större återhållsamhet särskilt vid grova våldsbrott. Detta har gått hand i hand med att allmänpsykiatrins förutsättningar och vilja att ta hand om svåra våldsbrottslingar klart minskat i samband med den s k sektoriseringen och nedläggning av vårdplatser vid psykiatriska sjukhus samt avskaffandet av fasta paviljongen på Säter och en planerad nedläggning av densamma vid Västervik. En viktig faktor har också varit den s k Hawaiideklarationen 1977 som är psykiatrins etiska kod, vari bl a anges att psykiatern icke får medverka i tvångsmässig psykiatrisk vård av personer som inte är psykiskt sjuka. - Henry Werlinder uttalar stor skepsis till möjligheterna att åstadkomma ett terapeutiskt resultat ens med en mycket långvarig psykoterapi. Styrelsen instämmer i denna uppfattning och anser möjligheterna att psykiatrisk vård skulle kunna ge något positivt resultat som extremt små för att inte säga obefintliga. - Mot denna bakgrund anser styrelsen övervägande skäl tala för att Sten J:s psykiska abnormitet ej bedömes vara av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom och att han ej är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård."

Vid huvudförhandlingen i hovrätten hölls sakkunnigförhör med Martin Elton, J Rickard Tuck, Nils Wiklund och professorn Lars Lidberg samt med överläkaren Käthe Elmgren, ledamot, tillika föredragande, i socialstyrelsens rättsliga råd.

Göta hovrätt (1990-04-27, hovrättspresidenten Carl Axel Petri, hovrättsrådet Lars Holm, adjungerade ledamoten Sten Andersson, referent, samt nämndemännen Kerstin Jonsson och Stina Linnarsson) fastställde tingsrättens dom.

Beträffande bränderna i Tobro och Sjömåla 1980 och 1981 fann hovrätten - under hänvisning till bl a Wiklunds utlåtande samt vissa i domen närmare angivna sakförhållanden - att de anlagts under inflytande av en viss pyroman tvångsmässighet men att de även dikterats av ekonomiska motiv.

Ifråga om gärningarna den 13-14 april 1989 godtog hovrätten Sten J:s uppgift att händelseförloppet hade sin egentliga upprinnelse i den några dagar tidigare uppkomna svartsjukan mot Sigvard G och att hans handlande i det följande dikterats bl a av upprörda känslor och svartsjuka vanföreställningar. Hovrätten fann emellertid också att Sten J:s handlande efter mordet på Sigvard G huvudsakligen styrts av en strävan att dölja det redan begångna mordet och att bränderna också varit ett led i Sten J:s planer att utmåla Sigvard G som "Stenberga-pyromanen". Hovrätten fann dock anledning anta att Sten J:s pyromana drift varit av väsentlig betydelse för brändernas omfattning. Brandanläggelsen den 16 maj 1989 framstod, enligt hovrätten, som ett försök att skaffa ett alibi och vidmakthålla bilden av att Sten J:s familj var förföljd av en okänd person. Den pyromana tvångsmässighet som förekommit i samband med tidigare bränder ansågs dock ha bidragit även till den sista brandanläggelsen.

Hovrätten anförde vidare:

"Frågan om Sten J:s sinnestillstånd vid brotten

Nils Wiklund har hävdat att Sten J lider av en latent eller möjligen manifest psykos av paranoid natur. Det saknas dock belägg för förekomsten av en manifest psykos. Mot bakgrund av Henry Werlinders utlåtande och socialstyrelsens yttrande finner hovrätten ej heller utrett att det i Sten J:s fall varit fråga om någon 'latent psykos' som är att anse som sinnessjukdom. Inte heller vad som i övrigt förekommit ger anledning bedöma Sten J som sinnessjuk vid gärningarnas förövande.

Genom den omfattande sakkunnigutredningen måste anses klarlagt att det finns en grav personlighetsstörning hos Sten J. Om arten av denna har lämnats flera uppgifter och antaganden och det är uppenbart att frågan är mycket komplicerad. I Nils Wiklunds utlåtande har talats om en störning av typ icke regressiv schizofreni. Denna har dock inte kunnat beläggas. I utredningen har även diskuterats en hjärnatrofi, men det har inte kunnat klarläggas om denna har någon klinisk betydelse. Sten J:s personlighet har även satts i samband med misstankar om en temporallobsepilepsi men någon sådan har trots EEG-undersökningar inte kunnat konstateras. Däremot finner hovrätten utrett att Sten J:s personlighetsstörning präglas av paranoida och narcissistiska drag och att den även har hysteroida inslag. Störningen är av sådant slag att den försvårar för Sten J att hantera sin aggressivitet. Det måste antas att Sten J:s personlighetsstörningar bidragit till de upprörda känslor och vanföreställningar vilka drivit fram händelserna i april och maj 1989. Några av de sakkunniga har menat att det i april 1989 varit fråga om ett 'psykotiskt genombrott'. Hovrätten anser inte att utredningen ger tillräckligt stöd för detta.

Härutöver finner hovrätten - såsom tidigare angivits - utrett att det hos Sten J finns en viss tvångsmässig drift att anlägga eld. Det får tas för gott att denna drift haft inflytande på samtliga brandanläggelser som är föremål för bedömning i målet. Däremot saknas anledning anta att den pyromana driften haft någon betydelse för morden på syskonen G.

Den rättsliga bedömningen av Sten J:s abnormitet

Frågan är om pyromanin och övriga patologiska personlighetsdrag utgör själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom.

'Jämställdhetsbegreppet' kom in i svensk rätt år 1945 genom ändring i den då gällande strafflagen. Begreppet fanns inte med i den proposition som förelades riksdagen, men departementschefen uttalade att psykopater med utpräglat vårdbehov borde likställas med sinnessjuka. Mot detta invände lagrådet att bedömningen av tillräkneligheten istället borde anknyta till lagöverträdarens sinnestillstånd. Det uttalades att de brister som psykopaten företedde på känslo- och viljelivets områden inte utan vidare borde vara bestämmande; att psykopaten som regel var normalt utrustad i intellektuellt avseende måste inverka på bedömandet av tillräkneligheten och minskade betänkligheterna mot en reaktion inom det straffrättsliga systemet. Vidare uttalades att avgörande borde vara 'huruvida gärningsmannen saknar förmåga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och samhällslivet'.

Departementschefen anförde i anledning härav att den av lagrådet förordade gränsdragningen inte företedde några nämnvärda skiljaktigheter i förhållande till det remitterade förslaget. På lagutskottets förslag utformades det jämställdhetsbegrepp som sedermera kom att överföras till brottsbalken. Lagutskottet uttalade därvid att vårdbehovet inte fick vara avgörande för frågan om straffriförklaring borde ske (NJA 1946 II s 280 ff).

Inom justitiedepartementet utarbetades 1946 en promemoria vari man på grundval av vad som förekommit i lagstiftningsärendet sammanfattade vad som kunde hänföras till 'själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom'. Dit hänfördes - såvitt nu är av intresse - dels vissa undantagsfall av konstitutionell psykopati, där 'den konstitutionella karaktärsanomalien är så uttalad att den måste sägas balansera på gränsen till det psykotiska' dels vissa svårare neurotiska sjukdomstillstånd eller svårare fixerade neuroser (JuPM 1946:1 s 23).

Jämställdhetsbegreppet överfördes sedermera till brottsbalken. Departementschefen uttalade därvid - som skäl för att i straffrättsligt hänseende särbehandla inte enbart sinnessjuka utan även vissa andra abnorma lagöverträdare - att det finns många psykiska abnormtillstånd som inte kan rubriceras som sinnessjukdom men som till sin natur och sina sociala konsekvenser är betydligt allvarligare än många former av sinnessjukdom (prop 1962:10 C 107).

Det torde länge inte ha funnits någon enhetlig uppfattning bland läkare och domare om när själslig abnormitet är så djupgående att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Det kan dock konstateras att man under de sista åren i praxis har gått mot en allt större återhållsamhet när det gäller att beteckna en själslig abnormitet som jämställd med sinnessjukdom.

Hovrätten finner genom sakkunnigutredningen klarlagt att de personlighetsstörningar som finns hos Sten J är av allvarlig art. Hans abnormitet har bidragit till att han gjort sig skyldig till svåra brott. Flera sakkunniga har uttalat att Sten J på grund av abnormiteten är farlig för omgivningen. Dessa förhållanden innebär dock inte utan vidare att abnormiteten måste jämställas med sinnessjukdom. Även andra omständigheter måste vägas in. De sakkunniga har varit förhållandevis eniga om att möjligheterna att lyckas med en psykoterapeutisk behandling är små. För socialstyrelsens rättsliga råd har denna omständighet varit ett viktigt skäl till att inte bedöma Sten J som jämställd. Hovrätten anser denna omständighet beaktansvärd men fäster inte avgörande vikt vid den. Av större betydelse är istället om abnormiteten vid tiden för brotten var så svårartad att den förhindrade Sten J från att fungera i arbete och samhälle. I detta avseende kan följande anmärkas:

Vid tiden för bränderna i Tobro och Sjömåla tjänstgjorde Sten J som lektor och bedrev vid sidan därav viss fastighetsförvaltning. Han var en man med betydande intellektuell kapacitet och god anpassning i samhället. Den oro, som han beskrivit som orsaken till bränderna, förmådde han dölja för omgivningen och den framträdde inte heller under rättegångarna 1982 eller under den följande fängelsevistelsen. Han förmådde uppenbarligen i viss mån styra impulserna att anlägga eld och några av bränderna hade, enligt hovrättens bedömning, också rationella motiv.

Hans intellektuella förmåga var synbarligen densamma vid händelserna 1989. Den personlighetsstörning, som sedermera diagnostiserats, hindrade honom inte från att fungera i familj och arbetsliv. Inga tecken på subjektivt lidande eller andra psykiatriska symtom framkom förrän i samband med läkarundersökningarna efter gripandet. Trots de vanföreställningar som synes ha föregått morden förmådde han i det följande händelseförloppet fungera rationellt och metodiskt. De bränder, som han därvid anlade, får visserligen delvis anses betingade av hans personlighetsstörning och hans pyromana impulskontrollstörning, men de tjänade också rationella syften. Ännu vid rättegången i hovrätten har Sten J framstått som en person som har god reda på sig.

Hovrätten finner med hänsyn till det anförda att varken Sten J:s pyromana drift eller hans personlighetsstörningar utgör sådan själslig abnormitet som måste anses jämställd med sinnessjukdom. Vid denna bedömning föreligger inte hinder mot att döma Sten J till fängelsestraff."

Målnummer B 938/89