Att leva med återkommande depression - Hur gör ni?

Hej!

Har länge tänkt på detta om den nya folksjukdomen depression och såväl också dystymi en del, då det inte är helt ovanligt att folk drabbas utav dessa två sjukdomstillstånd. Speciellt i vårat nuvarande Sverige och med all stress man känner, prestationsångest överallt och kraven som väller över en i dagens samhälle tär nog mer på människor än vad vissa är benägna att medge. Det finns de som orkar leva igenom hela liven utan att egentligen visa behov av hjälp, men mår säkert dåligt innerst inne, medan vi andra söker hjälp och blir medicinerade till max.

Just detta med återkommande depressioner som jag själv har haft i väldigt många år nu, i omgångar börjar bli ganska påfrestande. Inte enbart för min mentala hälsa utan för omgivningen såväl, folk blir per automatik nedstämda och jag drar med dem i skiten känns det som. Mediciner fungerar inte och mina psykotiska perioder börjar att komma tillbaka känner jag.

Ni på Flashback som lever i en ond cirkel med återkommande inslag av nedstämdhet och depression, hur gör ni? Fungerar SSRI på er och samtalsterapi, eller bottnar era problem i någon annan diagnos?

Tala gärna ut om ni har lust och låt tråden bli en ventil för andning för oss deprimerade och sjuka!

Har själv återkommande depressioner, men de är väldigt sällsynta (7-10) gånger per år kanske, varandes i alltifrån ett par timmar till en veckas tid. Har själv inte gjort någonting åt dem trots att de kostat en hel del både prestationsmässigt (hoppat av universitetsutbildningar p.g.a. det), ekonomiskt (studielån för resultatlösa studier) och socialt (skrämt bort potentiella livskamrater). Detta bland annat för att de bottnar i en annan diagnos som jag anser berikar mitt liv, ibland för det bättre och ibland för det sämre, samt för att jag lever med lögnen att jag kan hantera och kontrollera dem om jag bara måste (trots att jag blivit överbevisad minst en handfull gånger).

Ska dela med mig hur jag bearbetade min depression förutom att ät-störningar uppkommer fortfarande vid fåtal tidpunkter per år.
Dock är detta ganska speciellt och lämpar bäst ifall ni bor i ett hus.

Letade fram information om varför man hade depression läste på om varför biologiskt man kan få det.
Sedan satt jag på hög musik som motverkar möjligheten till sömn(hög ljud)

Lade mig i sängen och bestämde för att ej somna fören jag hade lyckats. Låg och bearbeta alla tankar varför ska jag kliva up. varför ska jag leva flertal mer eller mindre sjuka. Tills slut bestämde jag mig och gick upp för att stänga av musiken och somnade in.

För mig började min första depression när jag var 10 år ungefär. Tidigare såg min barndom relativt bra ut, hade en del vänner, bästa vänner, en familj som fanns där för mig och så vidare. När jag sedan sjönk in i depressionen försvann allt runt omkring mig, det var som att få svininfluensan och alla bara backar undan från en och vill inte ha med en att göra. Jag förlorade all kontakt med alla vänner, sjönk in i ett nästan apatiskt tillstånd. Kunde sitta kvar på min gunga efter varje rast och stirra in mot klassrummet där alla andra satt och undrade varför jag satt där. Ibland satte jag mig i skogen, satt med en pinne och petade runt i sanden i flera timmar.

Det var början på mitt jobbiga liv, började tänka mer (för den vetgirige läs https://www.flashback.org/showthread.php?t=1063040) och förstod inte varför alla lämnade mig ifred. Ibland gick jag bara hem eller till en parklek som jag fick komma till och grät. Fast jag bara var 10-11 år minns jag att jag bara ville dö.

Efter diverse om och men, fick jag vid 12-13 års ålder börja med SSRI-preparat och de höjde väl sinnesstämmningen en aning men hjälpte mig inte direkt. När det kändes bra, slutade jag med det och det gick kanske ett eller två år och jag blev deprimerad igen, inte lika grovt dock och fick SSRI-preparat en gång till, slutade när jag var 15 år ungefär. Nu fem år senare när jag är 20 år har jag sjönk jag in i en ny depression och såg döden som en utväg fast på ett lite mer annorlunda sätt, hade inte direkt dödslängtan som jag hade när jag var mindre.

Den mesta tiden känns nästan som en minneslucka. Har alltid varit nedstämd mer eller mindre, även MED Sertralin som SSRI-preparat. Det började runt inledande stadiet av puberteten och när det abstrakta sinnet utvecklades. Det är nästan så att man kan se skillnad bara genom att kolla på gamla skolfoton. Innan 10-årsåldern glittrade mina ögon och jag log brett på fotona. Då hade jag färgglada kläder som jag gillade och hade massor med fantasi, målade på fritiden och i skolan, lekte med kompisar. Sedan avtog det och mina kläder blev mörkare och mörkare. Till slut brydde jag mig knappt om någonting alls.

Vet inte vad som fick mig att lyckas leva genom allt helvete. Det gick delvis uppåt på sommrarna, men så fort det kändes som sommaren började gick det neråt igen och hösten nalkades. Det är som en berg- och dalbana, man åker uppåt och uppåt, precis när man nått toppen så åker man ner igen och så håller det på så i en evighetsloop. Oftast har jag lyckats leva relativt drägligt, har haft någon enstaka vän här och där, fått bra betyg i skolan, inga problem med sömnen och mataptiten. Enda jag kan uppleva är väl avsaknad av sexuellt liv, men hur mycket det berodde på SSRI-preparaten eller inte vågar jag inte svara på. I princip skulle jag nästan vilja säga att det är vårdens fel att jag fortfarande aldrig haft sex med någon trots att jag är 20 år, även om det inte är något "fel" med det i sig.

Hela tiden fokuserade jag på framtiden och dränkte alla mina bekymmer mer och mer i min dator, dolde det i tankarna och isolerade mina känslor. Började finna svepsjäl till varför det inte var något fel på mig, det blev en självövertygelse. Enda jag gladde mig åt var att slippa verkligheten och sitta med hemsidor, både designa och programmera dem. Satt där i flera års tid, från kanske 12-18 års ålder. Nu satt jag dock i sommras med ett webbprojekt varje dag och takterna satt inne. Detta programmeringstänket har även hjälpt mig i skolan i alla skolämnen.

Nu har jag till stor del frigjort mig från det mesta och dränker mig själv i mitt tänkande. Social kontakt har nästan uteslutits helt nuförtiden, sitter jämt för mig själv för det är bekvämast så, då slipper jag göra andra besvikna. Kan dock ibland uppleva mig som lite jobbig i grupparbeten då jag sällan är speciellt engagerad eftersom jag oftast är kräsen och delvis nedstämd.

Konstigt nog har jag hittills på KTH lyckats klara mig med riktigt bra studieresultat. Men på sistone känns det som hela alltet bara rasat, nästan så att jag slutat bry mig om någonting längre. Är nästan lite rädd att jag utvecklar en empatilös förmåga. Ser ingen mening med boende, samhället, jobba/plugga, familj eller någonting känns det som, trots att jag inte känner mig liv och initiativlös.

Om någon har några bra förslag är jag öppen för det?

Hur har man depression i ett par timmar?

För min del har jag lärt mig leva med det och fått det att flyta på ganska bra. Till slut hittade jag en vettig medicinering som håller i längden, och fungerar för mig. Terapi- och psykologer har varit en positiv "detalj" för mitt välmående, men det är utan tvekan medicinerna som fått mig att kunna leva igen.

Men det tar tid att hitta rätt medicinering.

Jag tror inte att det går att säga: "Medicin fungerar inte", rätt och slätt.

Hoppas det löser sig för dig.

Undrade just samma sak...


Jag har återkommande depressioner men de blir lättare att känna igen när det börjar och därmed få behandling i tid.
Jag anser att jag har stor hjälp av mina SSRI mediciner i vardagen men det stoppar tyvärr inte att djupa depressioner återkommer. När detta händer (har hänt 2ggr under 7 år) har jag i tid sökt samtalsterapi och även varit sjukskriven under denna tid. Har också haft hjälp av benzodiazepiner under de "tyngsta" perioderna.

Av nyfikenhet: vilken medicin har du?

Hej.

Planera in och ta ett sabbatsår, åk ut och res på längre "backpack-resa" för att få ett perspektiv på dig själv och livet. Du kommer ifrån rutinerna, invanda tankemönster och kommer få tid att reflektera över vad du vill göra med ditt liv. Du kommer träffa många i liknande situation och en längre solpåverkan lär inte göra saken sämre.

Mvh,

LL

Jag hade rätt svåra depressioner tidigare och jag knäckte dem via två år med Remeron som jag sedan satte ut. Förstås viktigt att man sover bra, äter bra, motionerar seriöst och så vidare.

Låter som allmän-mänsklig nedstämdhet snarare.

Man är ju medveten om det men ändå fungerar det aldrig i praktiken för min egen del.