Varför skäms folk mer för musiksmak än filmsmak etc?

En tanke slog mig. Många svarar på frågan om deras musiksmak att dom är allätare och gillar ingen speciell musik mer än någon annan, vilket oftast inte är helt sant utan dom flesta är "rädda" för responsen. Inte många i tonåren vågar stå för att dom gillar dansband eller opera (om dom nu gör det). När det gäller filmer är det inte lika känsligt, då vågar folk mer stå för vad dom tycker. Kläder är det lite sådär med, finns rätt många som inte vågar stå för och säga "oj, vad det är snyggt" och detta gäller främst killar. Tjejer verkar ha lättare för detta.

Någon som håller med? Varför skiljer det sig så trots alla handlar om indevidens tycke och smak?

Kanske för att musik är kopplad starkare till en viss "kultur". Musik är ju lite mer "statements" är vad filmer är. Vi tror oss veta hur en person är och resonerar mer genom att veta vilken musik den gillar än vilken film. Säger du att du gillar dansband så kommer man direkt att tro att du är kommer från landet, är 30+, kör volvo 240 och hänger på logen på lördagkvällarna. Sånna generaliseringar går inte att göra genom film.

Varför ska man överhuvudtaget skämmas för sin smak? Jag lyssnar lika gärna på De Lyckliga Kompisarna och Onkel Kånkel som Sven-Ingvars, Frank Sinatra och Louie Armstrong. När det gäller filmer gillar jag krig, blod och våld. Men jag kan även se exempelvis Titanic eller en rulle med Jim Carrey.

Jag skäms inte för det. Jag skiter högaktningsfullt i om folk tycker att jag är "inne" eller "ute". Huvudsaken är att jag trivs...

// Roger P.

Folk som bryr sig om vad andra tycker kan gott ha att de skäms för allt! Vafan, gillar jag dansband så gör jag, det är väl inget att hymla om? Visserligen anser jag att det är värsta sortens skit, men det är bara min åsikt, det innebär inte att det är så. Folk borde sluta bry sig om hur andra lever sina liv och börja bry sig om varandra istället.

Även om många säkert hymlar med sin smak för att kunna passa in, så tror jag samtidigt att många inte bryr sig speciellt mycket. Dessutom kan man "lära" sig att tycka om något...

Det är ju jättebra. Tack för din insiktsfulla analys.

Anledningen till att folk kanske är rädda att visa sin "smak" är för att bli förnippad med vissa extremfall. Det finns ju personer som till varje pris bara måste visa att de tillhör en viss kultur/stereotyp.

Jag har ingenting emot hårdrock, opera, hipp-hopp eller något annat för den delen heller. Det jag inte lyssnar på, skiter jag i. Men jag förstår inte varför vissa personer måste identifiera sig med t.ex. sin musiksmak. Är det lättare att ta en steroeotyp personlighet en att hitta på en egen. Jag har lyssnar då både på hårdrock och hipp-hopp utan att varken ha långt svart hår eller byxor som sitter vid knäna.

Så man kan väl säga att stereotyperna får andra lyssnare att skämmas, bra sätt att främja sin musiksmak.

Sedan finns det ju musik som har ett visst budskap som inte kan motsägas, exempelvis vitmaktmusik - rasism, eller popmusik - ytlig komersialism, sådana kan det ju vara svårt att inte skämmas för om man nu lyssnar på det...

otippat!








The message you have entered is too short. Please lengthen your message to at least 10 characters.

Musiksmak kan ju lätt misstolkas... Gillar man NationalTeatern tror folk att man är socialist... Gillar man Burzum tror folk att man är rasist... Gillar man Mayhem tror folk att man är satanist etc...

Vad får ni för bild av mig som gillar psytrance, dub, reagge och synth?

Jag har faktiskt ingen aning om vad psytrance, dub eller synth är för sorts musik...

Reagge är ju långhåriga negrar i färgglada mössor som gungar ikapp med haschångorna på Västindiska öar, men de övriga kan jag inte placera...

Jag själv tycker att keltisk musik är trevligt. Gillar även Frank Sinatra och dragspel... Musiken var (som allt annat) bättre förr...

// Roger P.

Synthmusik är väl influerat av digitala ljud, strama kostymer och sminkade skinkprinsar som monotont upprepar sig i någon slags rytm? Svart lär visst vara en mycket populär färg i dessa kretsar.