Paulo Coelhos Alkemisten kvalar imo in rätt högt, till stor del tack vare sina många ivrare.
Paul Austers New York-trilogi tycker jag inte om heller.
På svenska finns det en del böcker som saknar all tillstymmelse till kvalitet. En bok jag lyckats förtränga rätt bra är Annika Lidnes cOmA eller något sånt. Sprängaren var också en riktig pärs.
Några andra varning för stolpskott-skyltart som jag vill sätta upp bland den rena underhållningslitteraturen är Terry Brooks Shannara-böcker , Whitley Striebers the Wolven (mein Gott läs EJ! jag föll i fällan efter att ha läst Communion med stor behållning) och Orson Scott Cards Treasure Box.
Av okänd anledning läste jag Marjaneh Bakhtiaris debutbok “Kalla det vad fan du vill”, vilket har föranlett sömnlösa nätter och terapi sedan ett år tillbaka. Kusligt usel, skrymmande, ja, rakt av förskräcklig PK-smörja.
Jag anser det vara bedrövligt att förringa böcker som man tyckte var dåliga vid 15 års ålder. Då skulle jag förmodligen, om jag hade samma åsikt då som nu, skriva hatinlägg om Strindberg, Céline, Dostojevskij, Hamsun, och så vidare. Och det är ju absurt.
__________________
Senast redigerad av Herr Haddock 2008-03-25 kl. 18:01.
Paulo Coelhos Alkemisten alla dagar!
Han har alla möjligheter att göra en bra bok, men det går åt helvete. Snacka om flummig jävla författare. Inte konstigt att han satt på mentalsjukhus, spenderat otaliga år av sitt liv att försöka få fram livselixiret och de vises sten samt försökte starta ett anarkistiskt samhälle i brasiliens berg, han är ju rubbad. Dessvärre lyser det igenom i boken.
New-age jippo är vad det är, dåligt också! Biblen i pocketformat! BLÄ!
Jag har ingen sämsta bok som jag läst igenom men det finns en del böcker som gjort mig förbannad.
Dödlig smitta av Patricia Cornwell
Fullständigt värdelös som whodunnit personen som är mördaren nämns i förbigående på någon av de första sidorna och nämns inte igen förrän i slutet. Dessutom heter protagonisten något så fruktansvärt fult som Kay Scarpetta. Jag blir illamående av att skriva skiten.
Någonting har hänt av Joseph Heller
Gav mig absolut ingenting.
Tio små negerpojkar av Agata Christie
Att lura i läsaren att den enda rimliga mördaren är död för att sedan visa att han bara var skendöd borde vara belagt med dödstraff eller åtminstone en skenavrättning.
Spionen som kom in från kylan av John le Carré (tror jag)
Gav mig ingenting. Jag kunde lika gärna suttit och stirrat in i en vägg med tanke på hur mycket den boken gav mig.
Citat:
Ursprungligen postat av Tomorrow Knows
Paul Theroux O-Zonen var inte särkilt värd att läsa (jag läste den runt ~'04). Jag tycker den är dålig för handlingen utspelar sig runt millenieskiftet som folk trodde att det skulle bli då boken skrevs, runt mitten av 80-talet. Inte särskilt spännande eller intresserande läsning.
Nu var det visserligen ett tag sedan jag läste en halvtaskig svensk översättning (smaka på ordet huvudram) av O-Zonen men inte fan är det en dålig bok. Men om det är det sämsta du läst kan jag bara gratulera dig till dina bokval hittills.
Vill dock tillägga att Paul Austers New York trilogi är bland det bästa som skrivits denna sida Franz Kafka. Med anledning av att det var någon tidigare nämnt den som den sämsta bok någonsin.
Flyktsoda är inniförhelvete dålig. Mest seriösa ordbajsandet som skrivits. Är helt säker att varje småbegåvad kidd i skoltidingen skulle kunna klämma ut sig de uteslutande obetydliga beskrivningarna som försöker ge boken någotslags filosofiskt djup.
Lewis resa av Per Olof Enqvist, jag ångrar väl inte att jag läst den då den var ngt bildande, men jag hade aldrig läst klart den om jag inte hade suttit på en hyfsat lång tågresa och inte haft något annat att göra.
Nattens barn av Traci Lords (obs, jag kan ha skrivit fel boktitel)
Den gillade jag inte och jag lyckades ej att läsa ut den.. Skall försöka igen en vacker dag och kanske får jag en positiv uppfattning av boken men just nu är den för kass.
Pojken som kallades det och Pojken som inte fanns av David Pelzer var verkligen jobbiga att läsa för att det kändes som om att författaren tyckte synd om sig själv och försökte skriva så vackert han kunde. Visserligen var boken "Pojken som kallades det" inte så dålig men när man väl har läst hans övriga böcker kändes det lite.. nä, för mycket.