Borde jag alls ha barn med min inställning?

Jag kommer nog aldrig vara pappa ledig. När jag funderade på om jag alls borde ha barn så kom jag fram till att man nog inte kan ha några invändningar förutsatt att jag hittar någon som tycker att de är ok. Och gärna är hemma med barnen. Vad tycker ni?

Jag vet flera som har barn (dom är äldre en mej) men som inte är hemma och inte har några planer på de efter som dom inte vill.

Skaffa barn , uppfostra dom väl, och starta sedan tråd och berätta hur det gick

Fungerade utmärkt att skaffa barn innan pappledigheten uppfanns, undrar faktiskt om inte ungjävlarna var bättre uppfostrade utan detta trams.

Klart du ska. Du kommer kunna erbjuda andra kvalitéer.

Jag ser inte det som något hinder att skaffa barn för att man inte vill vara föräldraledig. Däremot tycker jag inte man ska skaffa barn om man inte har ett intresse av att vara med dem och verkligen vill ha barn. Man får försaka saker och det ska man vara bredd på.

Hur man sen inom sin relation väljer att bolla ledigheter eller omsorg för barnen är upp till varje familj.

Undersökningar har visat att att en pappa som är närvarande i hög grad under sina barns uppväxtår får en bättre relation med barnen. Det är vanligt att kvinnan är den som har bäst kontakt med barnen p.g.a. att hon varit hemma med dem sedan de varit små.

Risken med detta är att hon kommer att använda barnen som ett maktmedel mot dig i framtiden där du har allt att förlora i förlängningen.

Om du inte har för avsikt att finnas där för dina barn så bör du inte skaffa några heller.

Det där ger sig nog när du väl skaffat barn. Jag var vänner som förändrats totalt när de väl fick knoddar. Folk som jag trodde skulle vara kasa föräldrar har visat sig bli kärleksfulla och hängivna fäder.

Jag fattar inte inställningen det är i sammhället i dag.

Jag kommer ju från en "äldre" era (1970-88-talet växter jag upp) där "pappadagar" inte fanns. När jag fick min knodd, i slutet av 80-talet så fanns inte dessa "pappadager" heller. Att vara 18-22 som första gångs mamma på den tiden var också helt normalt också och ansågs inte som något WT som folk gör idag (i synnerhet på Flashback)

Bara för att man går hemma med barnen, så är det inte i mina öron synonymt med att vara en "närvarande förälder".
Jag växte upp med en mor som var hemmavarande mor, som jobbade ibland genom vikariejobb.
Men hon var ändå ingen "närvarande" mor på psykiska planet och var inte "kontaktbar" mor för den saken skull. Tvärt om hon var totalt egocentrisk och allt skulle snurra kring hennes behov enbart, barns behov var det något hon ignorerade.
Min plastfrasa var en toppenförälder fast han jobbade, så var det han som var den "närvarande föräldern" ändå och han som kände till bäst mina behov i egenskap av individen barn.

Jag anser inte att det är fel om man inte vill vara pappaledig..
Man kan var en superfarsa ändå som ställer upp i vått och torrt för sina barn och kan hålla i ordning på barnets behov ialf..

Det enda du behöver är ju en kvinna som delar din åsikt, och sedan så får ni skaffa er en bra stark tålamod och vilja, så att ni stå emot alla kritiska och fördömande kommentar som grundar sig en att staten/samhälle skall lägga näsan i blöt ut familjen vill ha upplägget. SÅ att ni klar av att bemöta dem på ett lugnt sakligt sätt.

För jag personligen anser att familjen skall bestämma själva.
Vill pappan gå hemmaheltid med barnet, OCH mamman jobba heltid efter amningen är över så skall det vara okey.
Vill mamman och pappan dela på det 50-50% så skall det var okey..
Vill mamman gå hemma hela tiden och pappan jobba heltid, så skall det också var okey.

Kort familjen bestämmer helt själv, inte samhället via lagstiftningar och att tvinga in attityder som "klart att mamman pappan skall dela på ledigheten".

Jag instämmer helt med ditt inlägg -- och anser att den uppdelning av föräldrapenningen som nu skett, där man inte kan skriva över dagarna på varandra är fel och borde avskaffas.

Just detta dryga år borde föräldrarna själva anses kompetenta att själva råda över.

Jag undrar om jag verkligen kan tillfredställa ett barn och en kvinnas behov i de sammanhanget. Vad förväntas av en egentligen? Man måste förstås bygga up en personlig relation till sitt barn de verkar naturligtvis självklart. Men jag ser massor av dysfunktionella familjer med pappor (och mammor också för den delen) som har tillbringat massor med tid med sina barn och ändå inte verkar ha en rimlig familjesituation. Kanske har snövit rätt att de är upp till familjen hur man löser vissa saker och kanske är de en förutsättning för att de ska fungera.

Jag kan inte tänka mej att vara hemma med ett barn hela dagarna de skulle jag aldrig klara av de finns andra saker jag vill göra. Är de fel att ha familj men inte vara hemma så mycket? De är naturligtvis lätt att fråga kvinnan man lever med vad hon tycker. Men är de rätt?

De som har satt igång mina tankar kring detta är att jag nyligen mer eller mindre levde tillsammans med en person som ville ha barn med mej (hon sa att hon älskade mej). Hon är 28 alltså äldre en mej. Och kände sej bevisligen redo för att skaffa barn. Jag däremot levde (och lever) precis som jag ville utan några särskilda fasta tider (förutom tillviss del studier). Hela tanken på att få barn var nästan omöjlig att greppa för mej. Jag var först säker på att hon bara ville testade mej. Tydligen spelade de ingen roll att jag inte ville vara pappaledig hon sa att hon ville vara hemma med barnet och att hon ville ha mej som pappa till de oavsett vilken roll jag valde att ta. De enda kravet var att vi skulle gifta oss. Allt detta berättade hon för mej när vi var i Sydafrika. Kan inte säga att jag blev glad precis. Efter 5 dagars konstant sex (med varianter på tunna sommar klänningar den ena mer eggande än den andra) och gräl var inte precis frågan varför hon ville ha barn med mej malplace. Ganska snart efter att vi kommit hem flyttade jag från stan de fungerade bara inte.

Vilket var synd eftersom hon var intelligent som få och fantastiskt vacker. De gör fortfarande ont att tänka på henne.

Vad som är rätt kan bara du och din kvinna avgöra.

Jag skulle säga att det är inte tiden som är avgörande för relationen, det är hur mycket du hjälper till, engagerar dig och finns där, när du är hemma.

Att du kan vara närvarande och engagerad i ditt barn och i mamman, och att du kan hjälpa till med vardagsgöromål, stötta och finnas till hands den tid som är avsatt till familjen.

Dock tror jag man skall ha lekt av sig - det blir knappast lyckat om hon sitter hemma med barnet och du är ute på ditt och roar dig. Men återigen, det är svårt för utomstående att ha aspekter på andras liv.

När det gäller din erfarenhet med 28 åringen så tror jag det var helt rätt att det inte blev barn. För det du beskriver är att du inte är redo - du har inte plats för ett barn i ditt liv, och att skaffa barn och gifta sig för att tjejen så gärna vill -- det är ett general misstag som du inte skal begå.

De dag du skaffar barn och ingår giftermål, då skall du göra det för att det känns rätt -- för att också du vill det. Då kommer ni också kunna prata er fram till en lösning som passar er båda.

Word!

Du han före så jag kan inget annat än att säga att jag håller med till fullo.

Det enda jag har att tillägga som redan har sagts men är otroligt viktigt att upprepa..

Aldrig aldrig låta sig övertalas att bilda familj när man själv inte är redo att bli mamma/pappa.