2009-11-03, 19:26
#1
Vad är det egentligen som händer i den skrattande processen?
Skulle det gå att reducera detta komplexa med någon enklare uppsättning villkor, eller, är det bara en generell term som pekar ut alla de situationer med vilket ett skratt formar sig?
I vilket fall verkar skrattet ha en existentiell kärna. Det förmänskligar vår existens. Vi skrattar åt så skilda situationer som i en galghumoristisk situation, (det måste ha varit skratt i Auschwitz om jag förstått det rätt, och kanske skrattar judarna också mest) som åt enkla "puns", ordlekar.
Nu, i det ena verkar skrattet vara sammankopplat med ett existentiellt faktum, det att dö, att upphöra, och den absurda situation en då levande varelse befinner sig, hur löjligt denna situation egentligen är, och i det andra, leken med ord, som inte verkar ha något med vårt vara att göra.
Men jag skulle föreslå att de bägge kommer sig av att de är "out of place", att vara människa och hamna inför döden är att vara out of place och en lek med ord är just en demonstration av orden varandes out of place, utanför dess normala position.
Alldeles tokigt alltså. Därför är också humor ofta en färskvara för när vi skrattat ett antal gånger åt samma sak, så, reagerar inte vårt medvetande på att något längre är out of place, alldeles tokigt, det är inte längre exotiskt.
Så skrattet är trots allt något som rör existensen, när vi blickar på något på ett nytt sätt, om det nu är en gammal invand sak eller en ganska ny, så ser vi på något från ett Brechts verfremdungskt sätt, vi betraktar alltså vårt existentiella skådespel utifrån, från en plats lik den av en teaterbesökare, och ser hur löjligt det är - vare sig om det är mer eller mindre tydligt att det är det som det handlar om. Och därav kommer också befrielsen i skrattet, både känslan av att vara befriad av ett tungt ok och att också vara det.
Skrattet förmänskligar vår varelse. Det är likt ett uppror, om så bara för stunden, av vårt existentiella fängelse. Det är att fortsätta vara människa, eller bli en människa, i en värld av våld, galenskap och sorg. Man skrattar av lycka i en olycklig situation, för det är något som "the man" inte kan ta ifrån en. Det existentiella skrattet kommer sig av insikten att verkligheten är out of place, att ens egen roll i denna därför också är det.
Har jag missat något eller är analysen inne på rätt spår? Vad tycker ni att skrattet är?
Skulle det gå att reducera detta komplexa med någon enklare uppsättning villkor, eller, är det bara en generell term som pekar ut alla de situationer med vilket ett skratt formar sig?
I vilket fall verkar skrattet ha en existentiell kärna. Det förmänskligar vår existens. Vi skrattar åt så skilda situationer som i en galghumoristisk situation, (det måste ha varit skratt i Auschwitz om jag förstått det rätt, och kanske skrattar judarna också mest) som åt enkla "puns", ordlekar.
Nu, i det ena verkar skrattet vara sammankopplat med ett existentiellt faktum, det att dö, att upphöra, och den absurda situation en då levande varelse befinner sig, hur löjligt denna situation egentligen är, och i det andra, leken med ord, som inte verkar ha något med vårt vara att göra.
Men jag skulle föreslå att de bägge kommer sig av att de är "out of place", att vara människa och hamna inför döden är att vara out of place och en lek med ord är just en demonstration av orden varandes out of place, utanför dess normala position.
Alldeles tokigt alltså. Därför är också humor ofta en färskvara för när vi skrattat ett antal gånger åt samma sak, så, reagerar inte vårt medvetande på att något längre är out of place, alldeles tokigt, det är inte längre exotiskt.
Så skrattet är trots allt något som rör existensen, när vi blickar på något på ett nytt sätt, om det nu är en gammal invand sak eller en ganska ny, så ser vi på något från ett Brechts verfremdungskt sätt, vi betraktar alltså vårt existentiella skådespel utifrån, från en plats lik den av en teaterbesökare, och ser hur löjligt det är - vare sig om det är mer eller mindre tydligt att det är det som det handlar om. Och därav kommer också befrielsen i skrattet, både känslan av att vara befriad av ett tungt ok och att också vara det.
Skrattet förmänskligar vår varelse. Det är likt ett uppror, om så bara för stunden, av vårt existentiella fängelse. Det är att fortsätta vara människa, eller bli en människa, i en värld av våld, galenskap och sorg. Man skrattar av lycka i en olycklig situation, för det är något som "the man" inte kan ta ifrån en. Det existentiella skrattet kommer sig av insikten att verkligheten är out of place, att ens egen roll i denna därför också är det.
Har jag missat något eller är analysen inne på rätt spår? Vad tycker ni att skrattet är?
