Att lida av paranoia (=förföljelsemani)

Jag vet inte om det redan finns någon samlingstråd för paranoia på det här forumet men om det inte gör det så får detta bli den första. Jag tänkte att vi som lider av detta helvete skulle dela med oss av våra kunskaper, erfarenheter och eventuella behandlingsmetoder.

I mitt eget fall tycks paranoian ha utvecklats och blivit värre och värre under de senaste 5-6 åren. Den är inte, som hos vissa personer, ett resultat av delirium, droger eller schizofreni. Jag har visserligen alltid varit att beteckna som kroniskt deprimerad men jag tar inga som helst mediciner emot det. Men var än min paranoia började så har det nu gått så långt att mina föräldrar är hjärtligt trötta på mig, jag är socialt isolerad, arbetslös och min sambo säger att hon inte orkar längre, och det är nog bara en tidsfråga innan hon lämnar mig.

Det är lätt att skämta om paranoia, exempelvis som Strindberg: "Varför säger alla dessa människor att jag lider av förföljelsemani? Jag ÄR ju förföljd!"

Paranoia är emellertid en enormt mycket bredare åkomma än bara förföljelsemani. Att tro att det är liktydigt med förföljelsemani är ungefär som när folk tror att schizofreni är detsamma som att lida av personlighetsklyvning. I mitt eget fall har jag inga, eller iallafall mycket ringa, inslag av att tro mig vara förföljd. Jag har inte heller - mig veterligen - några större symptom på megalomani, dvs storhetsvansinne. Däremot har jag med all säkerhet en personlighetsstörning och en skev bild av vem jag är och min identitet.

Paranoian tar sig i mitt fall främst uttryck i att jag alltid tror ont om alla människor och alltid förväntar mig det värsta. Jag ser konspirationer och intriger överallt. Jag tror helt enkelt som Nick Cave: "People just ain't no good." Jag har många gånger fått höra att jag är som någon avdankad CIA-agent som lever efter devisen: "Never trust anyone." Ironiskt nog har jag faktiskt jobbat på en statlig myndighet och där hela tiden drabbats av backstabbing, vilket sannolikt har hade ett stort finger med i spelet när och varför jag utvecklade min paranoia.

Tilläggas bör att jag inte litar på en enda människa i min omgivning, inklusive mina föräldrar och min sambo, som ju i själva verket är jättesnälla och bara vill mig väl. Min sambo är världens varmaste människa, går i kyrkan och allt. Men likväl kan ibland mina tvångstankar bli så starka att jag exempelvis måste kontrollera min plånbok om jag blott har tagit en dusch på tio minuter och hon har varit hemma. Hon kan ju ha tagit något, eller avser att ta hela plånboken för att sedan genast lämna mig. Alla bara vill mig ont.

Det helvete som arbetslösheten innebär gör också paranoian etter värre. Även för friska människor är som bekant Arbetsförnedringens enda uppgift att kontrollera, bestraffa och förfölja människor. Föreställ er då hur en sådan sak förvrids i huvudet på en människa som jag! Det känns snart som att man kommer att bli någon "vigilante" á la USA, dvs någon UNA-bombare eller Timothy McVeigh som hyser ett enormt hat och rädsla gentemot alla myndigheter och som därför barrikaderar sig i en källare med sandsäckar och en arsenal vapen.

Är det någon som känner igen sig i det här? Och som kanske blivit behandlad, t.ex. med KBT? Isåfall: Berätta!

Jo, jag kan väl räcka upp handen.

Kunde inbilla mig allt möjligt. En gång var jag på ett tåg till norrland (långt i från där jag bor.) En tjej steg på och pratade telefon. Min spontana reaktion var att hon höll på att underätta folk om vad jag gjorde osv. Sedan när jag tänkte igenom det hela förstod jag hur ologiskt det var, men jag kände ändå att hon spionerade på mig och ville mig illa.
Det var ungefär så den största delen av tiden. Jag visste den inbillade konspirationen mot mig inte fanns på riktigt, men jag kände att den gjorde det och vägrade därför lämna mitt hem på ett ganska bra tag. Ibland gick jag till läkaren, men sedan fick jag för mig att han var en del av konspirationen och slutade gå dit.

Hur som helst så började jag träna och tvingade iväg mig själv till en folkhögskola. Jag kan väl inte säga att jag blev "normal", för det blev jag inte. Dock blev jag gladare och självsäkrare och slutade oroa mig över massa smådetaljer, eller, ja, de flesta smådetaljer.

Tvinga ut dig själv på en folkhögskola. Det är inte mysigt alls. Nej, fy fan. Det är hemskt och ibland ville jag bara försvinna, men vad fan gör det? Jag mår många gånger bättre nu och anser att det var en av mina klyftigaste idéer någonsin.

Kan säga att jag faktiskt (hemskt nog?) känner igen mig i det ni skriver ganska mycket.. Jag låter aldrig någon komma nära mig, tycker inte att någon egentligen känner mig (antagligen för att jag tror att de bara kommer lämna/förråda/snacka skit om mig). Jag sitter för det mesta bara hemma och är relativt tom och försöker hitta svar på varför jag inte kan låta någon komma nära, men lyckas dock inte hitta något. Jag kan också få för mig att folk vill mig illa, gillar mig (kärlek dvs, inte som kompis osv..), skrattar åt mig bara av en blick.. Eller om de nu skrattar och inte ens kollar åt mitt håll kan jag känna att det är riktat åt mig. Dock så har detta "gått över" ganska bra nu, när jag började gymnasiet och fick riktiga kompisar.

Men å andra sidan så känner jag mig relativt normal när jag väl umgås med kompisar.. Ingen ångest eller så. Dock om någon tjej kommer in i bilden så går allt i kras och jag sitter stum och tom som en burk.

Sitter faktiskt i denna stund och läser om paranoia (vilket ledde mig till denna tråd) och känner läskigt nog igen mig i flera av symptomen osv.. Samma sak gällde borderline, manodepression(?) och lite andra... Men å andra sidan kanske jag bara lider av hypokondri, haha.. Fast det är ju en slags paranoia...

Hur som helst, är det inte så att (även fast jag inte hittat nån källa på detta) att en paranoid människa inte vet att den är paranoid?
För jag vet i de flesta fall att mina kompisar och familj inte vill mig något illa, även fast jag inte låter dem komma nära. Och om jag fick diagnosen paranoia eller nåt annat, så skulle jag inte förneka den.

Denna tråd kanske är död, förresten...

Träffade en person i går som jag misstänker lider utav paranoia/förföljelsemani

Skall jag tala med honom om detta eller skall man ligga lågt?

Har en känsla utav att han har haft kontakt med lokalvården om detta men är inte säker.

Verkar som han känner att hans förföljelsemani kanske bara finns i hans huvud,

Tvivlar på att han någonsin tagit några droger utan det är mer en fylla någon gång per år som är hans stil.

På kvällarna brukar jag vända mig åt alla håll och kanter, lyssna efter suspekt prassel i buskarna. Får alltid för mig att det sitter någon manisk hebefil som vill pumpa min jailbait-röv i mörkret, och väntar på rätt tillfälle.
Även när det står bilar i tomläge utanför våran lägenhet, brukar jag försöka lista ut deras nästa drag, se om de vill mig någonting ont, eller om de bara stannat där av en slump. Men jag är nästan rädd för att bli av med min paranoia, då jag känner att världen inte är en säker plats.

De tre första posterna tycker jag mer liknar en situation där man har haft mycket dåliga erfarenheter av andra människor, och sedan inte låtit sig själv smälta upplevelsen och gå vidare, utan fastnat istället. Har själv vart lite åt det hållet i en period då jag inte kunde lita på någon. Det var i själva verket mina egna spöken som jagade mig. Idag lider jag inte alls av det.

Tror jag har bådadera. Har haft dålig erfarenhet av andra människor, men tror även att jag är till naturen väldigt paranoid. Hur blev du av med dina spöken, antar att du blev av med dem - eller så bryr du dig helt enkelt inte längre?

Alltså tanken att folk kan såra/skada en finns ju hos alla. Det är en instinkt. Vet inte hur jag blev av med den. Antar att den försvann när självinsikten blev större.

Ingen som har några svar på min frågor eller tankar därom?

Jag tror jag dras av en släng paranoia, dock är jag ju medveten om det. När jag läste symtomen om sjukdomen så började mina tårar rinna kan jag säga, allt stämde. Jag trodde seriöst att folk förföljde mig, ville mig illa osv. Jag tror jag till och med kan ha hallucinerat en del saker så som ljud m.m. Det har blivit värre och värre för mig med ju äldre jag blivit. Det senaste och värsta var att jag trodde en granne lyssnade av mig. Jag fick även för mig att han hackat sig in i min dator och läste allt jag skrev via mail osv. Mer eller mindre trodde jag att grannen försökte kontrollera mig och mitt liv i princip och det har satt sina spår kan jag säga. Det är mycket det jag tror det handlar om, att man ska förlora sin kontroll helt enkelt. Då hittar hjärnan på massa konstiga teorier för att skydda sig mot det onda för det vill man inte uppleva. Å andra sidan blir man ju väldigt begränsad av detta, för man tror ju på det själv att det är sant. Men jag tror fortfarande även att min granne lyssnade av mig, fast jag förvärrade nog det hela rätt rejält. Sen kom jag till insikt med själv att jag var en människa med ett väldigt stort kontrollbehov. Jag vill inte vara nån slags kontroll freak som är begränsad i samhället, ju längre det går desto värre blir det. Det verkar som att du är ganska begränsad iom att du inte har ett jobb eller dyligt. Där kan jag också känna igen mig. Har varit ute på arbetsplatser och känt mig begränsad där med, jag vill bara där ifrån. Senaste jobbet trodde jag att chefen skulle logga in med mitt användarnamn och pass för att lägga någon slags skuld på mig om firman gick dåligt etc. För övrigt tror jag den chefen hatade mig också, på grund av att han höll på att trycka ner mig osv. Till slut ledsnade jag och sa upp mig. Jag ser också människor som falska hela tiden, har väldigt svårt att lita på folk. Dock kan jag lita på mina föräldrar till 100 procent. Det som jag blivit bra på dock är ju att läsa av och analysera människor och deras beteenden samt har nästan aldrig fel om en människa känns det som. Ibland känner jag mig som killen i "A beautiful mind" typ som har en begåvning, men samtidigt är psykiskt sjuk.

Undrar fortfarande vad jag lider av. Brottas med det varje dag och är begränsad, men kämpar på och försöker att inte ge upp. Jag vill förändra mig och har förmågan till det också, det tar bara tid. Men som jag sa, tror det handlar mycket om kontrollen och att man är rädd att förlora den.

Fan hemskt. Tur att jag bara är lite paranoid. Använd er logisk förmåga till att inse att dessa tankar som uppstår i era huvuden bara just är galna tankar.

De "galna" tankarna blir ju för en paranoid person logiskt.