Att lida av paranoia (=förföljelsemani)

Jag kan bli paranoid när som helst. När jag sitter i bilen, går på stan, sitter hemma själv och kollar på TV, är med kompisar, etc. Speciellt att köra bil har jag svårt med nuförtiden. Antingen är det en civilpolis som ligger bakom mig för att jag har gjort något fel, eller en helt vanlig människa som följer efter mig... Vet inte riktigt om jag besvarade din fråga, men jag har väldigt svårt att lokalisera min paranoia, den kommer liksom när jag minst anar det. I alla situationer.

Det sjukaste är ändå att jag har haft svårt att inse att det här inte är speciellt normalt.

En fråga;
Är det något speciellt som hänt som gjorde att du började förstå att det inte är "normalt"?
Kan du ha en fungerande relation med det motsatta könet eller du misstror för mycket för att kunna det?

Ja, faktiskt så är det tack vare min pojkvän. Vi har varit tillsammans i snart ett år, och paranoian har ju hållt på längre än så. I början var det inget jag märkte av, för då berättade jag ingenting om det för honom eftersom det kändes så naturligt ändå.
Men nu på senare tid har jag börjat berätta för honom vad som händer i mitt huvud och då blir han nästan rädd.

Nja måste jag säga. Min pojkvän är väldigt förstående och tålmodig, han förstår att jag inte ska vara såhär egentligen och att det är något som inte står rätt till. Men annars är jag faktiskt riktigt svartsjuk, och har svårt att tro på att det han säger verkligen är riktat mot mig. Det med att jag har svårt att lita på människor, det har jag accepterat. Det finns ingen i världen du kan lita på till 100% förutom dig själv, eller har jag fel?

I ärlighetens namn klarade jag inte av att skriva ett svar på den här tråden, i rädsla för att någon sett att jag misstänkt deras förehavanden. Men jag kan säga att jag missade att nämna att jag även hör folk som knackar/gör något på rutan. Även fast vi bor på tredje våningen. För ett par dagar sen var jag övertygad om att grannen nedanför hade klättrat upp och tänkt ta sig in genom vårat badrumsfönster. Var tvungen att sitta inne på muggen med bränbollsträ fram tills fem på morgonen när solen var uppe. Har fått erbjudande om att införskaffa mig ett skjutvapen som jag starkt överväger. Samtidigt som jag sover i soffan, med köksknivar och allt möjligt, i vardagsrummet för att förhindra att eventuella inkräktare tar sig, åtminstone, förbi mig innan mina barn och hustru kan alarmeras. Jobbar även inom rättsväsendet så jag har min batong hemma. Men den har jag faktist aldrig tänkt på att ha nära till hands.

Det är personer som jobbar med övervakning som man sagt är paranoida men saknar sjukdomsinsikt då några av dem helt galet anklagat främmande personer kanske är psykopater och vill illa, samt man ska inte lita på främmande personer. Är dem då paranoida? De som har paranoid personlighetsstörning måste ju vara psykotiska. De kan ju inte tycka någon vill illa men ha verklighetsförankring, för då är det någon som vill dem illa. Det sägs ju vara psykisk störning då det är inte någon som vill dem illa och de borde lita på andra människor, när dem säger att någon vill dem illa. Diagnosen blir totalt dåligt förankrad i verkligheten om personen inte är psykotisk.

En maffia medlem har sagt har du gjort något hemskt mot någon så kan du vara säker på du kommer få det du förtjänar? Men var inte en orolig kusse som galningar vill döda då dem tjallat på dem. Tycker det är sjukt. Man borde inte döda tjallare. De är ju ändå golbögar

Du har tyvärr fel. Du kan inte lita på någon, inte på andra, och framförallt så kan du inte lika på dig själv ups, borde inte avslöjat detta till personer som lider av paranoia

Hej!

Vart går den diffusa gränsen mellan självupptagenhet och paranoia? De måste ändå vara nära besläktade.