Någon som sett "The Last Samurai"?

- Hmm, får kolla upp mina källor.

- En isolerad händelse

- Denne var väl också psykiskt störd?

- Bra.

- Ständigt detta tjat. Vad är det för fel på brats då?

Gillar verkligen den visuella stilen i last samurai, cruise är ok i hela filmen bortsett att han är så våldsamt överspelad när han ska spela full.

Kan ju passa på att rekommendera mibu gishiden

http://www.imdb.com/title/tt0359692/

Japansk rulle med ungefär samma tema men ur japansk synvinkel.

Vi kan enkelt ta reda på om Wrestling är en brat eller inte genom en enkel fråga:

Vad står det på sidan 5 i senaste nummret av Connesiour?

Skall faktiskt bli roligt att se om han kan svara.

Jag tycker faktiskt att Dn:s rescension var långt mer underhållande än filmen

Ingen aning.

var kan man få tag på filmen som du rekomenderar? kan man ladda ner den ngnstans eller måste jag tjacka den via sidan?

Har alltid låga förväntningar på filmer som jag vill se och som tillverkats efter 90-talet och därför blev jag possitivt överraskad av den här filmen. Ur historiskt perspektiv så kanske Japanerna har en del befogad kritik att rikta mot filmproducenten. Ärligt talat så vet jag inte hur det ligger till med det. Däremot så var den vacker och att den amerikanska självgodheten fick sig en liten törn är knappast fy skam. Jag är så innerligt trött på amerikanska filmproducenters hype över den "överlägsna amerikanska civilisationen" där en så ung nation som på knappa 200 år tömt en hel kontinent på dess ursprungliga befolkning och som därför var tvungen att på nya onda grunder "anlita svart ofrivillig arbetskraft" från ytterligare en annan kontinent för att bygga upp infrastruktur och industri. Tycker att det är bra att det finns filmproducenter som inser faktumet att andra kulturer och nationer har betydligt intressantare material för filmatisering. Det visste Hollywoodproducenterna redan på 30-talet...trevligt att de börjar återvända till de tankarna så att vi slipper se en massa djävla Independence day´s, full metal jackets och annat skräp som bara fungerar som underhållning för individer som mäter filmvärdet i antalet udda svordomar, specialeffekter och skadegörelse.


Tycker filmen var godkänd. Varken mer eller mindre. Hoppas att Alexander Den Store och Troy blir skitbra men förbehåller mig rätten att som hittills ha väldigt låga förväntningar på filmerna som kommer...Kevin Kostner är väl inte med i någon av dessa filmer???

Jag gillar den verkligen, och det tog ett tag innan jag orkade sätta på den med tanke på Tom C. i huvudrollen, men han gjorde ett bra jobb.

10/10

Filmen var i mitt tyckte en väldigt bra film om än dock ej historiskt tillförlitligt (men ärligt talat, hur många hollywood filmer följer historien särskilt bra. Majoriteten är ju rent utav skit!).

Tom Cruise gör en av sina bästa filmtolkningar någonsin, sorgligt nog misstänker jag starkt att folk tycker negativt om den här filmen på grund av Tom Cruise, inte Tom som skådespelare utan hur han är som privatperson. Som skådespelare levde han in i den här rollen och gjorde bra ifrån sig.

Synd bara att han är scientolog.

Den här och Collateral är mina två favoritfilmer med Tom Cruise i huvudrollen och övertygad om att båda hade fått bättre mottagande om Tom Cruise ej hade följt sin "religion".
Stor skam att Jamie Foxx blev Oscars nominerad i Collateral men Tom Cruise fick absolut ingenting.

Visst är det så, och det är såklart jäkligt dumt. Cruise är en riktigt bra skådespelare, och vem bryr sig egentligen om hans privatliv?

Jag såg en på alla sätt underbar film igår som jag såg otaliga gånger mellan åren tolv och sjutton någonting, The Last Samurai från 2003 med Tom Cruise och Ken Watanbe. Året är 1877 och Japan stör på dörren till den moderna världen med USA och de europeiska nationerna som de stora förebilderna. I alla fall är de förebilder för den japanske affärsmannen Omura, som har för avsikt att styra Japan bort från de gamla förlegade och trötta vägarna till ett modernt Japan med stark ekonomi och en armé som kan mäta sig med de stora länderna i väst. Omura anställer amerikanska militärofficerare (Tom Cruise som kapten Nathan Algren) som varit framgångsrika i krigen mot indianerna och amerikanska vapen för att oskadliggöra det sista hindret som blockerar hans avsikt att modernisera Japan: samurajerna (med Ken Watanbe som ledare). Samurajerna företräder enligt Omura det förlegade och bakvända Japan som måste bort ifall Japan inte ska ligga de stora krigsmakterna i väst efter.

I en tidig scen under ett fältslag mellan den av amerikaner ledda kejserliga armén utrustad med gevär och de av svärd och pilbåge utrustade samurajerna tas kapten Nathan Algen tillfånga av samurajerna och förs till deras bergsby långt bort från de framväxande städerna i det blivande moderna Japan. Här lever han under ett halvår först som en främling, men som sedan alltmer förundras över samurajernas levnadssätt, deras uråldriga sedvänjor och disciplin. Algren lär sig under tiden japanska och att slåss som samurajerna och blir deras med tiden deras vän. Det är ett exempel på ett Stockholmssyndrom men där de "onda" tillfångatagarna med rätta kan ses som de goda. Under denna tid Algren är tillfångatagen betagas tittaren av de vackra bergsmiljöerna och av det levnadsskick som stått emot tidens tand i tusen år. Det är samurajromantik på hög nivå här. Men nu är det slut, säger de japanska affärsmännen, eftersom samurajernas väg inte längre är fruktbar.

Det är här filmen lockar mig mest. Moderniteten står 1877 för dörren och filmen visar de bestialiska sätt på vilket modernitetens företrädare inte skytt några medel för att lägga de gamla vägarna under sig och föröva ett samhälle på dess förflutna, dess urgamla sedvänjor och traditioner. Det är en intagande skildring av förhållandet mellan tradition och modernitet där samurajerna är de sista försvararna för ett tusenårigt sätt att leva i sitt krampaktiga försök att hålla kvar i sina seder, i sina traditioner, i sin livsföring, mot de amerikaner som till Japan kommer med sina spårvägar och tåg, med sina gevär och granater, med sina avgaser och de av människor myllrande opersonliga städer som spirar fram efter modernitetens steg.

Vi får se handgripliga slagfält som avgörs i hur högt mått av vapenteknologi parterna lyckats tillgodogöra sig (där amerikanerna naturligtvis är överlägsna), men filmen handlar inte blott om en strid mellan ett å ena sidan modernt sätt och slåss och ett urgammalt sätt att göra detsamma på med samurajernas pilbågar och svärd. Filmen handlar ytterst sätt om en strid mellan värden, eller mellan olika sätt att bedöma värden på: de japanska affärsmännen, som driver på utvecklingen och anställer och betalar de amerikanska legoknektarna och deras vapen, mäter värden på ett vid roten annorlunda sätt än det sätt på vilket samurajerna mäter värden efter.

(Här kommer en psykologisk läsning från mig som inte uttryckligen finns i filmen som jag tycker mig kunna urskilja under ytan). Affärsmännen tänker på att odla välstånd, att bygga japanska arméer som kan mäta sig med makterna i väst. De känner ett mindervärdeskomplex gentemot de civiliserade amerikanerna och har börjat klä sig som dem, bete sig som dem, t om röka cigaretter som dem. Omuras, affärsmannens, vilja att modernisera Japan är ett sätt att gå sitt mindervärdeskomplex till mötes, dvs. han godtar det som ett faktum att Japan är underlägset USA och Europa i allt och tänker leva livet på deras spelplan genom att efterlikna dem i allt. Samurajerna, ledda av samurajledaren Katsumoto (Watanbe), erfar inte alls detta mindervärdeskomplex och ser inte det uråldriga Japans sätt att leva som underlägset amerikanernas och européernas. Han, hans förfäder och hans folk har levt på detta sätt i tusen år och det är mer värt än alla vapen och granater och avgaser och myrstorstäder som affärsmännen kan frambringa. Traditionen ifrågasatt: och han, Katsumoto, tänker offra sitt liv för att bevara den tradition som fött honom, som lärt honom tala och älska. Nietzsche har ett resonemang i Viljan till makt där han menar att ett levnadsskick, en livsform hämtar sitt existensberättigande utefter hur väl det klarar att överleva. Allting som främjar fortlevandet är berättigat. Samurajernas levnadssätt har överlevt i tusen år och har därmed bevisat sin kraft och uthållighet. Hur länge kommer affärsmannen Omuras bild av verkligheten klara sig?

Underbar film, 5/5.

Inlägg 2.

Jag såg om den igår kväll. En sak att tänka kring är slutet (avslöjare/spoiler kommer i det följande). Under den sista striden har samurajerna möjlighet att fly. Efter att ha besegrat ett antal bataljoner har de gett den kejserliga armén en rejäl omgång men inser också att de inte kan anfalla och inta deras befästning bestående av en kulle och ett antal förmoderna kulsprutor. Det förnuftigaste vore att fly och spara de återstående samurajerna av den egna styrkan. De kan antingen fly till sina bergsbyar eller ge upp och hoppas att de förskonas av nåd av kejsaren. Men de väljer att slåss in i det sista, trots att de är fullt medvetna om att de inte kommer att stå emot många rundor från kulsprutorna. De väljer att springa emot dem i visshet om att det är deras sista sekunder i livet. Varför gör de detta? Ekar gör också den berättelse om grekerna vid slaget i Thermopylae som Algren (Tom Cruise) redogjort för för samurajledaren Katsumoto, om trehundra spartaner som bekämpade en styrka på en miljon perser. Katsumoto frågar Algren hur det gick för grekerna och Algren svarar: "Dead to the last man". Katsumoto speglar sig i grekerna och förväntar sig ett liknande öde för honom och hans trogna. Men varför? Varför flyr de inte eller i alla fall ger upp?

Jag tror att svaret finns i Katsumotos insikt om att samurajkastet och de traditioner de förvaltar verkligen är ett avslutet kapitel. Han inser att han själv, hans mannar och hela den livsföring och världsbild de är beskyddare och bärare av inte längre är nödvändig för Japans fortgång. Kanske anser han att de fortfarande utgör en berättigad livsform, men varken folket eller kejsaren behöver dem längre. De har andra saker som står till deras beskydd numera – ett land styrt av lagar och beskyddat av en modern armé. Katsumoto känner stor sorg över att den tradition som kringgärdat hans liv under alla hans år på jorden inte längre har något andrum i Japan, men godtar detta som ett faktum han inte kan göra någonting åt. Av det skälet väljer han att gå sin egen och sina mannars död till mötes, i stället för att fortsätta ett fåfängt uppror och gerillakrig från sina bergsbyar bortom städerna. Han förtvivlar över men inser och godtar sin egen och sitt kasts undergång som ett orubbligt faktum. Det förefaller oförnuftigt för oss, att hellre dö än att fortsätta leva, men ett liv där samurajkastet inte längre behövs är inget liv han vill leva. Av det skälet väljer han att hellre dö i strid än att fortsätta leva som samuraj.

Två andra saker med filmen som lockar min uppmärksamhet är följande. Dels frågan om trofasthet, tillgivenhet och lojalitet till någonting, en person eller en idé. Både affärsmannen Omura och samurajledaren Katsumoto hävdar att de gör allt de gör för att tjäna kejsaren Meji. Men medan Omura förespeglar en trofasthet och tillgivenhet till kejsaren följer han enbart hans vilja så länge den överensstämmer med sin egen: han förespeglar blott lojalitet gentemot kejsaren, men i själva verket handlar han efter egna intressen (i början av filmen får vi veta att det är Omura som äger det mesta med det nya Japan, järnvägarna osv). Katsumoto viger också sitt liv i kejsarens tjänst, men utan förespeglingar: han säger vid ett tillfälle med ärlig röst till kejsaren att han gladeligen skulle ta sitt eget liv om kejsaren krävde det. Katsumoto menar det: hela samurajkastet finns till för att tjäna och beskydda kejsaren och hans folk.

En annan sak som intresserar mig är det här med behovet av, i filmer gjorda för västerlänningar, en västerländsk person i miljöer som utspelar sig i för västerlänningar främmande miljöer. Tittaren, antar filmskaparna, behöver en person som de kan spegla sig i för att kunna kliva in i den främmande miljön. Den japanska bergsbyn präglad av samurajväldet är djupt främmande för t ex västerlänningar idag och den tillfångatagne Nathan Algren (Tom Cruise) blir den västerländske tittarens förankringspunkt i denna nya värld. Hans frågetecken och hans vilsenhet i denna värld är också tittarens egen och tittaren upptäcker och börjar steg för steg lära sig att orientera sig i denna miljö i samma takt som Algren gör det. En annan film som använder samma grepp är The Last King of Scotland som handlar om Idi Amin i Uganda där huvudpersonen är en brittisk läkare som arbetar för Amin.