Mest olikartade språket?

Nån som vet om det finns något språk som skiljer extremt mycket från engelska/tyska/nordiska?

Menar då inte nått språk som bara låter annorlunda men som visar på ett helt olikt sätt att tänka och beskriva saker och ting.

Ett exempel kan vara japanska eller kinesiska (hört eller läst detta nånstans, vet inte om det stämmer) där begreppet att beskriva saker som kommer att hända inte existerar eftersom japanerna inte tänker på det sättet eftersom framtiden är omöjlig att förutspå exakt, så meningen: Han kommer att göra si och så på japanska finns inte utan beskrivs på ett helt annorlunda sätt än i svenskan.

Det ytterst lilla jag känner till om arabiska tycker jag är rätt fint, det verkar vara ett väldigt beskrivande språk.

Malaysiska är rätt kul också, inte helt ovanligt att man talar om sig själv i tredje person, och pluralform finns inte - man dubblar bara ordet. En banan, två banan banan, jättemånga banan banan t ex.

Engelska är väl ganska udda (bland de indoeuropeiska språken) iom att man så ofta använder samma verb(-form) oavsett om man ser en händelse från "utförarens" eller "mottagarens" perspektiv.

Sv: Jag öppnade dörren. -> Dörren öppnades.
Eng: I opened the door. -> The door opened.

Sv: Jag dränkte honom. -> Han drunknade/dränktes.
Eng: I drowned him. -> He drowned.

Sv: Jag sänkte båten. -> Båten sjönk.
Eng: I sank the boat. -> The boat sank.

Sv: Jag kvävde honom. -> Han kvävdes.
Eng: I choked him. -> He choked.

Sv: Jag brände löven. -> Löven brann.
Eng: I burnt the leaves. -> The leaves burnt.

Visar på ett ganska främmande/exotiskt, nästan ergativt, sätt att tänka?

Jag tror i grund och botten att alla språk har förmågan att uttrycka universella företeelser och koncept som har att göra med människor, tid, natur, etc. Detta trots att det kan saknas direkta motsvarigheter av ett visst ord i två olika språk eller att grammatiska strukturer skiljer sig åt markant.

Således tror jag inte riktigt på att man inte skulle kunna beskriva framtida händelser i t.ex. japanskan, även om verben kanske inte har någon speciell böjningsform för futurum. Svenska verb böjs knappast längre i konjunktiv, men det betyder ju t.ex. inte att vi inte kan uttrycka oss om spekulativa händelser som inte egentligen inträffat?

Ergativa verb är säkert mycket vanligare i engelskan än i andra (indoeuropeiska) språk. Ett svenskt exempel:

Han snurrade på hjulet.
Hjulet snurrade.

Japanskan har väl, liksom många andra språk, en form som används för både nutid och framtid. I stor utsträckning fungerar ju även svenskan så: Vi ses i morgon/På lördag åker jag till Oslo/Nästa vecka är jag upptagen etc.

I Navajo "böjer" man verbet beroende på formen på objektet (runt, långt böjligt, platt etc.). Om det är obligatoriskt (vilket det verkar vara?) så känns det ju väldigt främmande och opraktiskt då formen på objektet ändå, så gott som alltid, redan är givet av sammanhanget.


http://en.wikipedia.org/wiki/Navajo_language

Sumeriska borde inte undgå detta, ett högst intressant språk. Tyvärr(?) blir det svårare att hitta någon egentlig användning om man inte vill bli ambassadör i Mesopotamien.

Liksom japanska och koreanska som oftast ses som isolerade med möjlig koppling med den altaiska familjen så finns det - enligt vissa - belägg för att sumeriska skulle ha samröre med den dene-kaukasiska familjen, som också ter sig tämligen olikt den germanska gruppen.

Japanskan har inget plural över huvud taget.
Tänk "Jag åt korv igår" på svenska. "Korv" i det här fallet skulle kunna vara en korv lika gärna som tio korvar. I japanska fungerar alla substantiv ungefär på samma sätt, vill man vara exakt får man lägga till antal ("Jag åt tio korv")

Jojo, men det blir ju inte särskilt olikt svenskan med tanke på ord som hus, barn osv.

daremot sa skiljer sig rakneordet beroende pa substantivet. ungefar som en/ett fast med betydligt fler former. det sags att kinesiskan fungerar likadant, vilket betyder att det inte ar nagot unikt for japanskan.

kan nagon bekrafta att i kinesiskan sa bojs inte sjalva verbet utan en tidsfaktor lags till? "igar ata jag krov" eller "jag har ata korv". detta torde val vara relativt skiljt fran ett gemanskt sprak.

Jo, det blir det. På svenska skiljer vi fortfarande mellan singular och plural av neutrala substantiv dels genom den obestämda arikeln i singular och dels genom böjning av ett eventuellt pronomen eller adjektiv. På japanska finns (som default) ingen markering alls. Ska man jämföra med svenskan så blir väl det närmaste man kan komma konstruktioner som "Vi har bil." där man helt avstår att markera numerus.