Vad menar Husserl med att bedriva fenomenologi? Vad innebär det?

Det finns två möjligheter: endera menar han att vi skall syssla med filosofi eller så menar han att vi skall acceptera att allt är som det ter sig. Jag har svårt att tro att en filosof ( Husserl var väl filosof? ) skulle uttrycka sig ambivalent. I vilket sammanhang, i vilken bok, var skriver han detta? Du måste ge oss referenser nu för en gångs skull så att vi kan reda ut det här.

Nja... Husserl menade absolut inte att vi ska acceptera att "allt är som det ter sig". Sken och verklighet intar ett mycket mer komplicerat förhållande än så hos honom. Han menade kanske snarare att det enda vi kan uttala oss om, är vår upplevelse av världen som ett fenomen. Men detta fenomen består av mycket mer än bara världen - vår egen förståelse ligger också till grund för det vi ser. Vill du ha en källa så kan jag rekommendera att läsa början av Cartesianska Meditationer. Där går han igenom fenomenologins första läror i kondenserad form.

Han hann aldrig riktigt börja tala om kulturella skillnaders vikt på livsvärldarna, det var något han kom in på på slutet av sin karriär/sitt liv. Men det finns andra som tagit upp det lite mer ingående, Maurice Merlau-Ponty, Alfred Schutz, och Hannah Arendt till exempel.

Att bedriva fenomenologi enligt Husserl är att analysera ting/företeelser med en vaksamhet mot alla former av reduktionism som t. ex. psykologi, ideologi, biologi. Det är från början en metod: vi går tillbaka till ’sakerna själva’ och vår tillgång till dem är erfarenheten. Vi erfar/upplever ting som meningsfulla och att bedriva fenomenologi är att redogöra detaljerat, deskriptivt, för hur meningsproduktionen gestaltar sig. Fenomenologin är en 1st-person science medan t. ex. kognitionsvetenskap är en 3rd-person science. Det subjektiva draget med att bedriva fenomenologi balanseras av falsifierbarhetsbegreppet, ingen vetenskaplig community accepterar toktolkningar*; det är sällan långt från subjektivitet till intersubjektivitet om noggrannheten behålls i analyserna. Att bedriva fenomenologi är en rörelse mellan subjektets erfarenhet och objektets framträdande som fenomen.

* Undantag: alla i Derrida-traditionen och några andra s.k. kontinentala 1900-talsföreteelser.

Jag håller med om det mest, speciellt sista meningen i första stycket. Men jag tänkte flika in med två tankar.

Husserl talar om något som han kallar Epoché, den fenomenologiska reduktionen (en av flera reduktioner inom fenomenologi). Fast grejjen är att man gör det medvetet. Som att se på ett objekt från ett håll i taget, för att förstå helheten.

Sen är det inte enbart noggrannhet som behövs för att göra subjektiviteten intersubjektiv. Det behövs också ett vetenskapligt synsätt (medvetenhet om värderingar till exempel), och en förmåga att socialisera med andra subjekt (inte helt självklart för många vetenskapsmän som är relativt frikopplade från vardagens alla små detaljer).

Här diskuterat Husserlexpertisen kring fenomenologin...

http://static.sr.se/laddahem/podradi...0523060017.mp3


Jösses vilka nötter...

Jag håller med dig till 100%. Men filosofin har en lång historia av människor som ser både världen och medvetandet som uppbyggt av språket. Jag tillhör de som anser att de är ute och cyklar.

Jaha. Nu blir jag nyfiken! Finns det någon möjlighet att utveckla det påståendet, inom den här trådens ramar? Annars kanske det vore läge för en avknoppning här, om intresset finns...

Se bla de många diskussionerna om språk som en förutsättning för tänkande, vilket t ex yidaki hävdade. T ex denna tråd
https://www.flashback.org/t961714

och mitt inlägg
https://www.flashback.org/sp18020111