Hur kom det sig att man blev nationalist?

Vad berodde det på att man blev nationalist... ja, eller att man tvärtemot även kunde bli internationalist eller anarkist? Men i mitt fall - Nationalist.

Jag vet med mig själv att jag redan som 8-9 år kände starka nationalistiska känslor. Som exempel vet jag att jag kände att vi måste försvara det goda vi har och leva traditionsenligt.

Hur tusan kunde jag känna/veta detta när jag var så ung? Min mor och far var ej politiska överhuvudtaget och vad jag vet - inte influerade mig om något kring hur jag skulle vara eller tycka.

Min far var arbetare på järnverket i Borlänge (säkert sosse då) och blev sedan egen företagare när jag var runt 12 år.

Det var när han blev egen företagare då han började bli väldigt politisk i sina åsikter. Han röstade på Moderaterna bland annat och blev väldigt aktiv att förespråka deras politik.

Trots att detta faktiskt influerade mig då och fortfarande gör, så röstade jag på Ny Demokrati när jag fick rösta för första gången. Därefter blev det SD och jag röstar fortfarande på dem.

Min första handling i tonåren var att jag gick med i Frivillig Befälsutbildning vid 15 års ålder och kände att jag gjorde något för mitt Fosterland. Mina föräldrar trodde nog att jag var lite underlig då jag var så strikt i mina åsikter och att jag ville tjäna mitt land på något vis. Min far var en riktig buse i lumpen. Hade han suttit en vecka till i buren så hade han fått gjort om hela värnplikten. Det säger en del.

Min mor har berättat att jag redan som 3-4 åring hade försökt marscherat i takt i olika marschtåg, haha. Har alltid gillat militära ting - allt från musik, disciplin, uniform och vapen =)

Men hur tusan kommer det sig att vi är som vi är??

Tror jag har också har någon infödd nationalism, vill minnas när jag var liten knodd, så var det väldigt viktigt för mig att poängtera att jag var svensk, och att jag var väldigt glad för det. Ville alltid att vi skulle åka båt till Birka och kolla på vikingar eller till Skokloster och kolla på riddarspel. Patriotismen har liksom alltid funnits där och skulle inte kunna tänka mig att leva en dag utan det.

Sen har det blivit mer o mer politiskt ju äldre man blivit, men den inre känslan för fosterjorden och det svenska kommer alltid vara med.

Din far jobbade på bruket och var sosse för att han tjänade på det. Han höll på sitt "gäng" (samhällsgrupp, klass, whatever). Han blev sedan egen företagare och stödde då istället Moderaterna, därför att han själv tjänade på det. Du röstar på SD för att du håller på ditt "gäng". Så fungerar en del människor. Inget konstigt med det.

Däremot finns det många andra som kan se utanför sitt gäng. Som inte anser att det bara handlar om mitt/vårt. De som är beredda på att t ex betala högre bensinskatt, trots att de själva åker bil. De som tycker det är givande att barn i Uganda också får tillgång till penicillin. De som helt enkelt är beredda att få det lite sämre, för att andra ska få det bättre.

Jag tror också på en infödd nationalism, en sorts känsla man ändra har eller inte har.

När man var yngre och fick lära sig om saker som ww2, korstågen osv så fick man alltid höra hur fel nationalsocialism, korstågen och dylikt var. Innerst inne så "hejade" man ändå på "fel" grupp. Så har det överlag varit med många saker och i 15års åldern började man inse att man var "nationalist" och sen dess har "känslan" man tidigare haft konkretiserats.