2009-10-14, 20:34
#1
När man debatterar åtstramningar i bidragssystemen hamnar folk ofta i två läger. Den ena sidan vill sätta dit bidragsparasiter och den andra vill värna om sjuka och svaga.
Jag vill hävda att båda dessa har fel. Bidragsparasitism är förmodligen inte speciellt utbrett. De flesta som är hemma tycker förmodligen att de behöver vara det, dock kanske inte vi andra tycker det men det är en annan fråga. Det är alltså inte för att sätta dit folk som medvetet fuskar som man ska göra det svårare att få bidrag. De simulanter man ser har ofta simulerat ganska avancerade sjukdomar (tex den förlamade irakiern som kunde dansa med lisebergskaninen nu senast) och dessa kommer ändå få pengar.
Inte heller resonemanget att man slutar hjälpa de som är i nöd är riktigt. En person sjukskriven för smärta, depression etc en längre tid blir ju uppenbarligen inte bättre av att vara hemma, isf skulle han ju kunna avsluta sin sjukskrivning. Man har visat att arbetslöshet och utanförskap har negativ inverkan på människor och om deras sjukdomstillstånd inte förbättras av denna arbetslöshet kommer de förmodligen må bättre av att sysselsättas.
Jag vill hävda att tuffare regler hjälper folk. Dels så höjer man ribban. I länder där man inte kan bli sjukskriven för utbrändhet och smärta är dessa symptom mycket mindre vanliga än i Skandinavien. Trots att vi har världens högsta levnadsstandard.
Ett motargument skulle vara att det är mycket svårare att vrida tillbaks en sådan här process. Dvs höja folks ribba istället för att gradvis sänka den. Därför kommer man åsamka en hel del lidande i början och folk som är sjukskrivna nu kan få svårt att klara sig. Detta bör vägas mot att vi kan se fram emot färre sjukskrivna och sjuka i framtiden.
Jag vill hävda att båda dessa har fel. Bidragsparasitism är förmodligen inte speciellt utbrett. De flesta som är hemma tycker förmodligen att de behöver vara det, dock kanske inte vi andra tycker det men det är en annan fråga. Det är alltså inte för att sätta dit folk som medvetet fuskar som man ska göra det svårare att få bidrag. De simulanter man ser har ofta simulerat ganska avancerade sjukdomar (tex den förlamade irakiern som kunde dansa med lisebergskaninen nu senast) och dessa kommer ändå få pengar.
Inte heller resonemanget att man slutar hjälpa de som är i nöd är riktigt. En person sjukskriven för smärta, depression etc en längre tid blir ju uppenbarligen inte bättre av att vara hemma, isf skulle han ju kunna avsluta sin sjukskrivning. Man har visat att arbetslöshet och utanförskap har negativ inverkan på människor och om deras sjukdomstillstånd inte förbättras av denna arbetslöshet kommer de förmodligen må bättre av att sysselsättas.
Jag vill hävda att tuffare regler hjälper folk. Dels så höjer man ribban. I länder där man inte kan bli sjukskriven för utbrändhet och smärta är dessa symptom mycket mindre vanliga än i Skandinavien. Trots att vi har världens högsta levnadsstandard.
Ett motargument skulle vara att det är mycket svårare att vrida tillbaks en sådan här process. Dvs höja folks ribba istället för att gradvis sänka den. Därför kommer man åsamka en hel del lidande i början och folk som är sjukskrivna nu kan få svårt att klara sig. Detta bör vägas mot att vi kan se fram emot färre sjukskrivna och sjuka i framtiden.
