Hej alla lyckliga och olyckliga flashbackare.
Har tänkt på detta i ett par dagar nu; att lätta lite på hjärtat och berätta om en händelse som skedde i veckan, och skulle uppskatta tips/råd, varningar och berömmelser - ja, alla kommentarer är välkomna, bra som dåliga.
Jag har sedan 6 år tillbaka (är 21 nu) lidit av en svår depression efter att min mamma, mormor gick bort, och min far fick en stroke som gjort honom funktionshindrad och sitter givetvis i rullstol med assistenter 24 timmar om dygnet.
Jag har haft mediciner som Fluoxetin, Zoloft, Xanor, Stesolid, Cipralex, Lyrica m.m. utskrivet av läkare, och har emellanåt självmedicinerat med bland annat opioider och, självklart, bensodiazepiner. Touché (eller vad det heter), när jag vet att självmedicineringen bara skjuter upp mina psykiska problem, utan att reparera dem.Så jag får hjälp utav en psykolog och läkare, som jag nu går regelbundet till.
Har vid två tillfällen hamnat på sluten psykiatrisk vård på St.Görans Sjukhus, och det första besöket var förknippat med att jag och min flickvän separerade. Vid detta tillfälle kändes det som om jag inte hade någon kvar, att alla som jag tycker om dör eller försvinner från mig utan at jag kan göra något åt det. Så då bestämde jag mig att försöka ta livet av mig. Jag lyckades inte med detta och det resulterade med SPV, och där stannade jag i drygt en månad. Efter detta gick jag regelbundet till Mellanvården, hade fått ett jobb och kände att mitt liv kanske kan förändras. En känsla av chans och tillfälle att rycka upp sig och inte grubbla mer. Jag "skrevs ut" från Mellanvården och de hänvisade mig till öppenvården för att fullfölja medicinering och samtal med psykolog.
Sen hände detta som jag aldrig trodde skulle hända mig.
Jag har nyligen fått panikattacker/panikångest, ramlat ihop medvetslös och upplevt en kort episod av en mycket bisarr vision:
Jag sitter i ett litet rum med vita väggar och endast en säng som jag sitter på. Jag är storleksmässigt mycket liten jämfört med den gestlat som står framför mig. Jag kan inte se ansiktet på denna gestalt (men jag vet att denna gestalt har en form av en storväxt människa, uppskattningsvis 3 meter lång och vikt på 400 kg, helt mörkgrå som rök - så kanske ni får en bild på hur han/det ser ut)... Hursomhelst, Han står där framför mig, höjer armen och pekar med sitt stor finger på mig och skriiiiiiker så högt på ett språk som jag inte känner igen (ungefär som latin fast mer aggressivt) att det skär i öronen och ett massivt tunnelseende utspelar sig innan han vänder sig om, öppnar dörren, går ut och låser in mig.
Det är nu paniken verkligen får fart och jag skriker, skriker och skriker tills jag helt plötsligt vaknar upp ur denna dröm (eller hallucination) - och där ligger jag nu, tillbaka i verklighetsperspektiv igen, i en panikångest och tårar sprutar ur ögonen på mig.
Denna hallis har upprepat sig flera gånger nu på senaste månaderna och jag var tvungen att berätta detta för min psykolog. Jag har nu inte sovit på 3 dagar och när jag träffar läkaren ser hon att jag är akut psykiskt sjuk. Jag blir agressiv för att hon trror att jag överdriver med min visuella dröm i vaket tillstånd och vid det här tillfället får jag tunnelseende och ramlar ihop på golvet, mitt framför läkare och psykolog. De kör mig till St.Görans med taxi, men detta kommer jag inte ihåg.
Detta är nu andra gången jag besöker SPV och de konstaterade att jag har utsätts för flertal psykoser. Jag fick stanna över natten och fick med mig de mediciner som jag nu kommer rabbla upp:
Zyprexa, Oxascand, Lergigan och Mirtazapin.
Zyprexan har hjälpt mig mycket, jag har hittills inte upplevt någon overklighetskänsla och känner att Oxascanden hjälper mig att hålla ångesten borta delvis, dock inte helt. Mirtazapin har jag haft i alla mina 6 år som patient och Lergiganen tar jag för att förstärka Oxascandens lugnande effekt.
Funderar på att beställa lite mer lugnande från nätet eftersom min läkare inte förstår att jag behöver ett starkare preparat. Inte det starkaste men iaf Stesolid, som hjälpte mig mycket när jag blev inlagd på SPV första gången.
Jag är fortfarande mycket orolig att jag ska få en psykos igen då jag inte kommer ihåg vad jag gjort, varit eller sagt.
Så jag undrar bara om det finns andra här som har varit med om en liknande psykos, eller medicinering med Zyprexa, som kanske skulle vilja berätta sin historia?
Jag lider mer Er som varit med om andra hemska upplevelser,
och jag vill bara veta att jag inte är ensam. Det är allt.
Tack för att ni tog er tid att läsa detta. Det är guld värt för mig.
Har tänkt på detta i ett par dagar nu; att lätta lite på hjärtat och berätta om en händelse som skedde i veckan, och skulle uppskatta tips/råd, varningar och berömmelser - ja, alla kommentarer är välkomna, bra som dåliga.
Jag har sedan 6 år tillbaka (är 21 nu) lidit av en svår depression efter att min mamma, mormor gick bort, och min far fick en stroke som gjort honom funktionshindrad och sitter givetvis i rullstol med assistenter 24 timmar om dygnet.
Jag har haft mediciner som Fluoxetin, Zoloft, Xanor, Stesolid, Cipralex, Lyrica m.m. utskrivet av läkare, och har emellanåt självmedicinerat med bland annat opioider och, självklart, bensodiazepiner. Touché (eller vad det heter), när jag vet att självmedicineringen bara skjuter upp mina psykiska problem, utan att reparera dem.Så jag får hjälp utav en psykolog och läkare, som jag nu går regelbundet till.
Har vid två tillfällen hamnat på sluten psykiatrisk vård på St.Görans Sjukhus, och det första besöket var förknippat med att jag och min flickvän separerade. Vid detta tillfälle kändes det som om jag inte hade någon kvar, att alla som jag tycker om dör eller försvinner från mig utan at jag kan göra något åt det. Så då bestämde jag mig att försöka ta livet av mig. Jag lyckades inte med detta och det resulterade med SPV, och där stannade jag i drygt en månad. Efter detta gick jag regelbundet till Mellanvården, hade fått ett jobb och kände att mitt liv kanske kan förändras. En känsla av chans och tillfälle att rycka upp sig och inte grubbla mer. Jag "skrevs ut" från Mellanvården och de hänvisade mig till öppenvården för att fullfölja medicinering och samtal med psykolog.
Sen hände detta som jag aldrig trodde skulle hända mig.
Jag har nyligen fått panikattacker/panikångest, ramlat ihop medvetslös och upplevt en kort episod av en mycket bisarr vision:
Jag sitter i ett litet rum med vita väggar och endast en säng som jag sitter på. Jag är storleksmässigt mycket liten jämfört med den gestlat som står framför mig. Jag kan inte se ansiktet på denna gestalt (men jag vet att denna gestalt har en form av en storväxt människa, uppskattningsvis 3 meter lång och vikt på 400 kg, helt mörkgrå som rök - så kanske ni får en bild på hur han/det ser ut)... Hursomhelst, Han står där framför mig, höjer armen och pekar med sitt stor finger på mig och skriiiiiiker så högt på ett språk som jag inte känner igen (ungefär som latin fast mer aggressivt) att det skär i öronen och ett massivt tunnelseende utspelar sig innan han vänder sig om, öppnar dörren, går ut och låser in mig.
Det är nu paniken verkligen får fart och jag skriker, skriker och skriker tills jag helt plötsligt vaknar upp ur denna dröm (eller hallucination) - och där ligger jag nu, tillbaka i verklighetsperspektiv igen, i en panikångest och tårar sprutar ur ögonen på mig.
Denna hallis har upprepat sig flera gånger nu på senaste månaderna och jag var tvungen att berätta detta för min psykolog. Jag har nu inte sovit på 3 dagar och när jag träffar läkaren ser hon att jag är akut psykiskt sjuk. Jag blir agressiv för att hon trror att jag överdriver med min visuella dröm i vaket tillstånd och vid det här tillfället får jag tunnelseende och ramlar ihop på golvet, mitt framför läkare och psykolog. De kör mig till St.Görans med taxi, men detta kommer jag inte ihåg.
Detta är nu andra gången jag besöker SPV och de konstaterade att jag har utsätts för flertal psykoser. Jag fick stanna över natten och fick med mig de mediciner som jag nu kommer rabbla upp:
Zyprexa, Oxascand, Lergigan och Mirtazapin.
Zyprexan har hjälpt mig mycket, jag har hittills inte upplevt någon overklighetskänsla och känner att Oxascanden hjälper mig att hålla ångesten borta delvis, dock inte helt. Mirtazapin har jag haft i alla mina 6 år som patient och Lergiganen tar jag för att förstärka Oxascandens lugnande effekt.
Funderar på att beställa lite mer lugnande från nätet eftersom min läkare inte förstår att jag behöver ett starkare preparat. Inte det starkaste men iaf Stesolid, som hjälpte mig mycket när jag blev inlagd på SPV första gången.
Jag är fortfarande mycket orolig att jag ska få en psykos igen då jag inte kommer ihåg vad jag gjort, varit eller sagt.
Så jag undrar bara om det finns andra här som har varit med om en liknande psykos, eller medicinering med Zyprexa, som kanske skulle vilja berätta sin historia?
Jag lider mer Er som varit med om andra hemska upplevelser,
och jag vill bara veta att jag inte är ensam. Det är allt.
Tack för att ni tog er tid att läsa detta. Det är guld värt för mig.