Tråden för oss som vill ha tillbaka livsgnistan

Jag ska börja berätta om mig själv. Jag är 27 år gammal, bor i norra Sverige och lever i princip det perfekta livet, rent objektivt sett då. Jag har ett bra jobb och tjänar extremt bra, ser bra ut, har många vänner, är omtyckt av alla, har alla saker jag vill ha, har sex ganska ofta, högutbildad, lyxlägenhet etc etc - men tycker ändå att livet är så enormt tråkigt och ointressant!

En vanlig dag ser ut såhär:
Vaknar kl 5 på morgonen, trött och arg som in i helvete. Hoppar in i bilen och tränger mig fram genom vägarna till jobbet. På jobbet sitter jag och gör samma sak i 8 timmar och det har jag inga problem med. Åker hem igen och stänger in mig i lägenheten. Slösurfar på internet och väntar på att klockan skall bli åtta - för innan åtta vill jag inte öppna första ölen. Känns lite alkoholistaktigt att dricka när det är ljust ute. Men så börjar jag dricka och flyr från tristessen och där sitter jag, dricker öl i min ensamhet och tittar på Idol 2009 tills jag somnar... Jippie, vilket glamoröst liv, och såhär fortsätter dagarna dag in och dag ut. På helgerna ringer vännerna och vill supa, ibland följer jag med och dricker ner mig till neandertalarnivå annars sitter jag bara kvar hemma och stirrar in i väggen.

Har ingen hobby, inga saker jag vill göra i livet, inga saker jag vill köpa eftersom jag redan har allt, finns inget som får mig att känna spänning i vardagen, är inte heller intresserad av att träffa en brud, ja det finns inte mycket positivt att nämna... Och då till den stora frågan - finns det någon i en liknande situation? Hur fan ska man få tillbaka livsgnistan man hade som ung? Hur börjar man brinna för livet igen?

Ni som känner igen er - berätta gärna om era vardagar och hur ni upplever livet helt enkelt. Finns det några som suttit i skiten och kommit ur den? Hur gick det då till? Tycker du att livet är roligt? Då är jag avundsjuk på dig...

Har själv ett bra jobb osv...men kan inte riktigt hitta motivationen till livet. Är inte suicid på något sätt men kanske har gamla eländiga separationer skadat mig för evigt, vad vet jag. Ville bara du ska veta att du inte är ensam.

periodvis för alla människor, man hade drömmar när man var ung om hur livet skulle se ut och verkligheten blir något helt annat.
sen tror jag man måste ha sk downperioder för att uppskatta perioder när det vänder. Jag går själv hemma i långa perioder utan jobb/uppdrag och efter ett tag klättrar jag på väggarna (jag jobbar bara i skitländer med säkerhet dvs inom högrisk) när jag väl är borta blir det så intensivt att man stänger av allt annat ex jobba i Afghanistan, Saudi Arabien där det inte finns bio, eller man kan ha en möjlighet till ett normalt socialt liv gör man stänger av vissa delar av kroppen, sen tycker jag det är svårt att starta om igen hemma ex me sex, eller umgås nära med vänner man bli lite isolerad.

Tror man behöver något drastiskt i livet dvs en rejäl motgång så man lär sig uppskatta vad man har, att ha ex bott i ett råtthål utomlands i 3 månader o sen komma hem till sitt nybyggda hus ngt att se fram emot osv..

Sen tror jag starkt på att du ska skaffa dej en hobby, ngt som aktiverar dej, en öl mitt i veckan eller ett glas rött är inte fel men får inte bli mer..
Supa ner sig på helgen sånt gjorde man när man var 15 när ja var 27 var bästa tiden i mitt liv..

Nu är ja snart 40 o känner mig mer trött och orkes lös, men aktiverar man sig dvs gör ngt som är kul om du nu är skytte, fiske, bergsklättring eller motorcycklar så måste något få en mening..

kanske dags o stadga sig dvs dela vardagen med någon?
Lycka till

Sitter i en liknande sits, dock mindre alkohol involverat.
Behöver en flickvän som förgyller vardagens betonggrå sörja ASAP annars kommer jag lämna Sverige, jobb och vänner och flytta utomlands inom snar framtid. Något måste iaf hända. Har tolererat det här intetsägande livet alldeles för länge.

Edit: Kan tillägga att jag har hobbys och tränar 3 ggr i veckan men det hjälper inte. Den grundläggande tomhetskänslan och ointresset finns kvar ändå. Det gör det här tröstlösa skitlivet bara något mer uthärdligt och förspiller några timmar om dygnet.

Känner mig själv helt fucked för tillfället. Vet inte om jag behöver någon direkt livsgnista, räcker i alla fall få tillbaka "värmen" och bekvämheten i sig som man hade förut, även om man var deprimerad, man kunde ägna sig åt saker som man gillade, tv-spel, datorn, se på film osv. Antar att det är ångest, vet inte riktigt har aldrig varit bra på att känna mina egna känslor. Men nu har jag massa problem, särskilt med koncentrationen och skit, känner mig helt borta.

Japp, samma situation.
Går upp 8 varje dag, drar sedan till skolan och är där i 7 timmar - sitter framför en dator hela tiden då det är en sådan utbildning jag går. Kl 17 drar jag hem, sitter o slösurfar lite, lagar sedan mat eller skiter fullständigt i det ifall jag inte orkar. Sen slösurfar jag, alternativt tittar på TV tills kl 23:30 varpå jag tar ett bad och sedan går o lägger mig. På helgerna gör jag verkligen ingenting - bara spelar spel och slösurfar. Har inga kompisar och vill inte ha några heller, jag orkar inte med folk helt enkelt och har ett totalt ointresse över andras liv och vardag. Blir dessutom extremt psykiskt uttröttad av att socialisera eller vara i stökiga miljöer. Flickvän har jag inte heller, aldrig haft, aldrig kommer ha. Vet inte ens hur processen går till när man skaffar sig en sådan - och även om jag visste så är jag så socialt inkompetent att det är lönlöst att ens försöka (har 60 i EQ).

På somrarna så jobbar jag inte ens, utan jag sparar ihop pengar under året så jag kan sitta inne under hela sommaren. Jag lever ett sådant här tråkigt liv av två anledningar:
-Nästan ingenting är kul eller givande, och ordet "ingenting" är verkligen ingen överdrift här
-Ointresserad av relationer och tycker människor är jobbiga att umgås med och vara i närheten av.

Det enda positiva i mitt liv är den skola jag går på. Pluggar något som jag tycker är väldigt intressant och givande iaf. Men förutom det så är min vardag oerhört grå och tråkig och jag frågar mig konstant hur länge jag kommer orka vara uttråkad på livet. Ibland underhåller jag mig med droger så som andra underhåller sig med alkohol. Men då jag inte har några kontakter så är det svårt att få tag i. Sen som grädde på moset så är jag så känslomässigt avtrubbad (+alexitymi) att jag inte ens är förmögen att må särskilt dåligt över min situation. Mitt mood spectrum består endast av "bad" och "whatever", varav det sistnämnda är den sinnesstämning jag är i nästan hela tiden.

Ni kan ju kika på videon i min sig om ni vill.

i dagens samhälle är detta rätt vanligt, förr hade man inte mer bekymmer än mat för dagen o en varm bädd o sova i, idag ska man ha allt och man köänner sig inte tillfreds ändå..

Fasen gå ihop ett gäng skapa ett gemensamt intresse, man behöver ut o ta en promenad få lite luft kanske ett djur?
Glöm inte att de faktiskt går att få lite piller av läkare som gör dagen lite mer uthärdig inget fel idet många lider av depressioner rika som fattiga

Viktigt o få ett intresse en mening med livet..
Gå en kurs ngt som ni alltid varit intresserade av?
Res om det finns pengar om ni har det intresset?
Finns det tid över och ni behöver aktivera er en hund kanske är ngt?

Dags o börja handla det är ni som har huvudrollen i ert eget liv, dags o göra ngt åt det och då ngt positivt

Jag är ungefär i din ålder, lågutbildad, lågavlönad, få vänner, skitlägenhet, inget sex på länge, men jag tycker ändå livet är jävligt intressant och det finns mycket jag vill göra, ett liv räcker inte. Jag har inte roligt hela tiden, långt ifrån, men har sällan tråkigt.

Ditt problem är som du säger att du har inget du brinner för, inget att sträva efter. Det måste ju finnas något du är nyfiken på? Något som utmanar dig? Om du tänker efter. Ut och res? Expedition i jungeln? Bergsklättring? Cykla världen runt? Leta efter björn i skogen och kasta sten på?

"Glöm inte att de faktiskt går att få lite piller av läkare som gör dagen lite mer uthärdig "
Ska inte glömma bort det

” Du har schysst yttre i alla fall ”,sa en person till mig då jag beklagade mig. ... vem bryr sig när man känner sig som en trasa.

Har du något tips på hur jag ska hitta en kurs om man tappat livsgnistan?



Har en fin bostad ingenting att klaga över i dagsläget.
Har slutat träffa män inte haft sex på evigheter ,fundera på åttafaldiga vägen, lidande , förlorade livsgnistan och nirvana.
Jag saknar en själ ,behöver en man Mr Tarrantino som kan lära mig vishet-etik-sinnesro-självkontroll- koncentration ,men orkar inte lyfta svärdet.
Det konstigaste är att folk inte ser på ens yttre under smink och kläder att man är en trasa utan livsgnista.
Jag ser direkt i spegeln ,det är bättre hålla sig undan.
Det där med kurser känns jävligt jobbigt. …men resandet lockar bara då som allt är borta.

Gemensamt för flera här verkar vara att ni åker hem och har "ledigt". Ledigt är kasst, är ni lyckligare på jobbet än hemma?
Precis allt är bättre än att ni åker hem och degar. Tvinga er själva att dra ut och träna, helst nåt kul. Sätt upp mål, spelar ingen större roll vilka, men människor blir lyckliga av mål under rätt förutsättningar.

Jag är snart 22 och känner redan att livet är uttömt. Känns inte som att det kommer hända så mycket nytt. Men det finns ju mycket man inte upplevt också. Hur man nu ska orka se till att man får uppleva sånt.

Du är inte ensam och jag önskar att jag kunde ge dig hopp om förbättring, men i mitt fall har jag inte lyckats - ännu!

"Alla" - har ni något som ligger i bakgrunden som känns ofärdigt/ouppklarat? Psykiskt såväl som fysiskt? Jag har det, och känner att det hämmar mig i allt jag vill göra. Vore intressant att höra om flera har något, även om ni kanske inte vill nämna vad!