Deep Purple

Skönt gitarrlir på Why Didn't Rosemary?. Även Evans röst är svängig och skön.

Mark I är verkligen en underskattad tid.

Mark III Stormbringer e för jävla bra, Coverdale/Hughes... ❤️

Jag tycker att Mk II är en magnifik period också, men det är främst pga. materialet och inte nödvändigtvis för sången. Jag vet inte vad det är, men trots lysande teknik så är inte Ian Gillan någon av mina favoritsångare. En bra sångare, i synnerhet på 70-talet, men ingen personlig favorit. Materialet och bandet väger dock upp och därför är In Rock min favoritskiva med bandet.
Coverdale och Hughes är mina favoriter bland sångarna, och idag är Hughes den av Deep Purples sångare vars röst har klarat sig bäst. Tre grymma skivor med lysande sång, även om Burn och Come Taste The Band överglänser Stormbringer en aning.
Gillar Turner som sångare också, men skivan Slaves and Masters låter som en lightversion av 80-talets Rainbow. Snarlikt sound, men svagare låtar. Då är Turners period i Rainbow helt klart att föredra. King of Dreams är dock en grym låt.

Joe perukpelle Turner är inte ens med i matchen om man frågar mig. Allt han tar i blir så uselt. Inte ens hans period i Rainbow är något att tala om.

Bland de största fåntrattarna inom rocken.

De senaste dagarna har jag lyssnat extra mycket på Mark I och Captain Beyond som Evans grundade senare. Han är en sanslöst bra sångare, kanske till och med den bästa Deep Purple haft.

Turner är en C variant av Steve Perry. Också en kass scenpersonlighet. Ritchie har en nackdel att han ibland väljer billiga musiker runt sig.

Läste nån intervju där Gillan säger att han vägrar spela med Ritchie Blackmore ens för en kväll, för att det skulle vara respektlöst mot nuvarande medlemsmixen av bandet.

Alltså vafan? Blackmore är ju en grundare och medkompositör till många av deras bättre låtar. Det är ju hans riff Steve Morse åker runt och spelar. Han om någon borde få gästa Deep Purple vid något tillfälle.

Jag har inget emot Steve Morse, men han har ju onekligen hamnat i en knivig sits. För ingen kan ersätta Blackmore enligt mig. Lyssna bara på skivorna han inte är med på. Som bäst är det "ok" att lyssna på.
Visst ryckte de upp sig lite på 2010-talet, men ta Purpendicular, Bananas och Rapture of the Deep. Är dessa några mästerverk? Inte om man frågar mig.

Näe. Det är bara vanlig hård rock med enstaka bra låtar. Ritchie har nåt som låtskrivare. Han säjer själv att enkelhet är viktigt. Ligger nåt i det. Han kunde slå ett eller två powerchords. Lord fyllde på med orgeln. Sen klart.

För mig är The House of Blue Light, Slaves and Masters och The Battle Rages On bandets svagaste trio med album. Det finns några bra låtar och SÅ dåligt är det inte, men med tillgång till bandets hela diskografi och närbesläktade Rainbow, Gillan, Whitesnake, Warhorse, The Dixie Dregs, Captain Beyond m.m. Sträcker jag mig nästan aldrig till någon av dessa tre album. En del av Steve Morse-skivorna är inte så roliga till en start, men växer en del med tiden. Åtminstone för mig. Jag slår hellre på Bananas än The House of Blue Light idag.

Blackmore i Deep Purple eller inte! Om nu rykten stämmer att han vill tillbaka!

Jag tror inte en ny skiva med Blackmore hade blivit så mycket bättre. Möjligt att fans hade blivit frälsta. åtminstone till en början. Sedan är frågan hur länge Blackmore tyckt det varit roligt!

Deep Purple klarar sig utan Blackmore, mer än vad Blackmore klarar sig utan Deep Purple.

Ritchie föreslog ett eller två gig för fansen. Inget mer. Blackmore lämnade Purple själv 1993, och har aldrig velat återvända.

Whoosh!

Tror det här kan vara Steve Morse-tidens bästa ihopsnickrade skiva som helhet. Kanske även sedan Deep Purple gav upp på 1970-talet.

Övriga album har haft bra låtar, men det har ofta blivit låt på låt på låt utan vidare tanke bakom. Ibland något bra, ibland något som kör på lite för länge och ibland något ganska tråkigt. Helheten på skivorna skadas om man fortfarande lyssnar på det sättet, rakt igenom.

Den ligger på strax över 50 minuter och är därmed relativt lång, men känns inte så för mig. Tycker låtarna flyter på bra och är tillräckligt olika för att jag inte ska tröttna.

Deras bästa sedan 1970-talet? Nja. Kanske inte. Några andra skivor har högre toppar och i slutet av dagen tror jag det är de riktigt starka låtarna man dras till i en stor katalog. Ändå. Jag gillar denna!

Helt klart ett mycket bra album rätt igenom. Men även Purpendicular och Now What är starka album i sin helhet. Vimlar av bra låtar på bägge dessa två. Infinite är bra, fast något ojämnt. Rapture är bottennappet för mig.