Mmm,
Burn är helt klart min favorit bland de här tre, ett starkt album med skönt mullrande, glänsande orgel, blixtrande trummor av Ian Paice och snygga solon av Blackmore. Dessutom bra sånginsatser överallt, särskilt av Coverdale förstås. Titellåten är i klass med Highway Star;
Coronarias Redig (som låg som B-sida på en singel och sedan togs med på jubileumsutgåvan) är en av bandets bästa helt instrumentala spår och hela albumet känns som en bekräftelse på hur mycket liv det fanns kvar i ett band som bara sådär åtta månader tidigare hade tyckts halvt utmattat av det hårda tempot och interna konflikter. Men
Stormbringer är - inte riktigt lika bra. Här glider de in i någon slags lojt funkigt sväng, melodierna känns mer konturlösa och det hörs inte alls lika många fräcka solon.
Blackmore sade många år senare att han inte gillade vändningen mot funkigt sväng och en mer öppet känslomässig, mjukbluesig stil på sånginsatserna på
Stormbringer, det var uppenbarligen Coverdale/Hughes som drog i den riktningen. Och jag håller med; det är en typ av FM-rockfunk som inte riktigt fungerar för Purple (och som idag känns hopplöst gammalmodig efter att vi hört typ Prince eller The Jam). Skulle man använda influenser från amerikansk funk och soul 1974 och få dem att kännas modernt rockiga, så var Bowies "Young Americans"-album naturligtvis överlägset, det uppvisar mycket mer passion och innovativ kraft. Låtar som "Lady Double Dealer", "Holy Man" och "Hold On" känns rätt trötta och formulärmässiga och "Love Don't Mean a Thing" känns närmast som en parodi på genren utslagen-och-lurad-blues - fast texten är ju rätt kul just i sina mesiga överdrifter och med Coverdales pinade röst - och om man läser den mot bakgrund av det liv killarna i Purple då levde, som medlemmar av ett av de mest uppburna hårdrockbanden i världen:
I need a woman
With a whole lotta will
So she can help me, baby, help me pay my bill,
I need my money...
Gotta have some money...
Exakt
hur är det hon ska skaffa pengar -?
Det är inte konstigt att Blackmore stack efter det albumet. Tommy Bolin var ett överraskande val som hans stand-in, men förmodligen ett djärvt val rent musikaliskt, han utmanade bandet. Det är sådär femton år sedan jag lyssnade närmare på
Come Taste the Band, men som jag minns det är det ett vitalt album, Bolin låter verkligen bra och rytmsektionen är tät och fokuserad. Avslutande "You Keep on Moving" är en favorit som ger en glimt av vad som kunde blivit av, men Bolin var för instabil och besvärlig för att det skulle fungera ute på turné; Paice och Lord var förmodligen också litet trötta på bandet efter sju år non-stop, och mindre än ett år efter sista spelningen med Mk III avled Bolin i en överdos. Många som inte har hört honom med Purple har ändå hört hans vassa gitarrslingor på Billy Cobhams "Stratus" som Massive Attack samplade i briljanta
Safe From Harm.