Citat:
Enligt existentialisterna, såsom Jean-Paul Sartre , Martin Heidegger och Nikolaj Berdjajev , är människan en plågad varelse i en ond värld. Människan är hjälplös och ångestfylld pga. det fria val hon har. Människan är sig själv närmast (individualistisk och subjektiv).
Existentialismen utgår från att världen är en plats utan mening och utan en Gud. Utan mening finns det inget att förstå, vilket skapar den förvirring vi befinner oss i.
Meningen med livet är helt subjektiv, dvs. något var och en måste skapa för sig själv. Det finns alltså ingen generell mening med livet enligt existentialismen.
Tingen runt oss är skapade av oss för något speciellt syfte. Tinget i sig är inte medveten om varför den finns och har heller ingen förmåga att ändra sig själv. Människan däremot är skapad utan någon egentlig anledning och äger ett medvetande. Medvetandet gör att vi har förmågan att ändra oss. Detta är något som Sartre kallar för ”Vara-i-sig” (Tingen) samt ”Vara-för-sig” (Människan). Med detta menar han att människan till skillnad från tingen har en möjlighet att göra något åt var hon befinner sig.
Det är denna ständiga kamp mellan olika val som gör oss ångestfyllda och förvirrade, men det ger oss också en särställning på jorden.
Sartre menade att människan, till skillnad från både tingen och djuren, ständigt befann sig på väg bort från Varandet (det som är just nu) och istället alltid strävade mot Intet (det som inte är just nu, dvs. våra drömmar och mål.). Han menade att om människan inte vill vara det den är just nu utan strävar efter något annat, vilket vi alltid gör, så är vi inte heller i varandet utan bortom varandet, alltså i ett Intet mellan två olika Varanden. För att citera Sartre själv: ”Vi är inte det vi är, utan är det vi inte är”.
Till skillnad från Naturalister menar Existentialister att vi föds som ett tomt blad och att våra val är det som gör oss till dem vi blir. Vi måste själva uppfinna vår moral men även tänka på att de val jag gör personligen kan påverka andra att tänka likadant som jag själv. Välja att inte göra några val, d.v.s. välja fegheten, är inte heller möjlig då det i sig är ett val.
Till skillnad från Freud, som ansåg att vår ångest bottnar i det förflutna, så menar alltså Existentialisterna att vår ångest ligger i framtiden och dess val.
Vad tycker jag?
Vad är en människa? Frågan är stor och mycket svår. Rent biologiskt är en människa en levande varelse med förmåga att tänka, analysera och gå.
Vi är tvåbenta och kan med hjälp av våra händer tillverka saker tack vare vår finmotorik. Vi har förmåga till empati, visa känslor, förstå och lära oss olika språk och se samband mellan olika händelser. Vi har dessutom ett medvetande om oss själva och hur vår existens påverkar vår omgivning.
Men själsligt då? Personligen tror jag inte på en Gud i den bemärkelsen att det finns en Gud som skapat allt. Jag tror istället på the Big Bang och att vi härstammar från aporna. Vad jag däremot tror på är en kraft som finns hos oss alla, nämligen godheten. Jag tror även att vi föds med en balans mellan det goda och det onda. Ingen människa föds genuint ond utan de som blir det är en frukt av sin uppväxt och sin omgivning. En människa som blir slagen löper större risk att bli en som slår, än en människa som inte blivit det som barn.
Jag kan inte ge en bild av vad en människa är för jag tror att det beror helt på vart man befinner sig i livet och vart man kommer från. Ålder, händelser i då-, nu- och framtid, kön, antal syskon, vilka föräldrar man har o.s.v. Människan som varelse tror jag föds som den tomma tavlan Sartre talade om, med undantaget att jag tror att vi har godheten och ondskan i oss från början.
I boken ”Är detta en människa?” av Primo Levi beskrivs en av de mest fasansfulla händelser som skett i modern historia, nämligen förintelsen.
Primo Levi var själv jude och beskriver i boken hur han uppfattar människan efter sin vistelse på Auschwitz. Han talar om hur människor bedrar, ljuger, stjäl och utnyttjar andra för att själva vinna fördelar.
Detta beskriver hur en människa, som i sin vardag kanske är en god granne, älskvärd äkta man och en god bror, i en absurd situation kan välja att gå precis hur långt som helst för att säkra sin egen överlevnad. Min mor kan beskriva att hon skulle kunna döda för mig och min bror fast hon är pacifist och jag kan känna igen mig i den beskrivningen. Det visar, tycker jag, att vi inte är en varelse utan olika beroende på omgivningen.
Människan är en levande varelse av kött och blod med ett medvetande om att hon är just det men där någonstans tror jag att gränsen går. I övrigt är vi alla frukten av vår egen verklighet.
Egentligen skiljer sig inte Existentialismen så mycket från mitt personliga sätt att se på saker och ting. Jag tror precis som dem att valen är det som är svårt i livet och att vi har ett medvetande som inte tingen har. Jag tror dock att djuren, eller de övriga djuren kanske jag ska säga, har en större medvetenhet än Sartre beskrev. Jag tror dessutom att människan generellt sett följer de regler som naturen gett oss. Varför skulle annars majoriteten av oss bilda familj, något som vore helt ab....
