Dikter om vintern

Vintervisa
Pierre-Jean de Béranger (1780-1857)
Till svenska av Carl Snoilsky (1841-1903)

Redan fåglarne ha flytt
För de barska vinternätter,
Och kring städer och kring slätter
Drifvor hopat sig på nytt.
På min ruta, isomfluten,
Föds en frostros i minuten;
Hör, det smäller uti knuten!
Hunden sig för kölden drar.
Här är skyndsamhet af nöden:
Låt’ oss blåsa lif i glöden!
Låt’ oss hålla värmen kvar!

Vandrare, till hemmet gå
För att härdens trefnad söka!
Kölden brukar jämt sig öka,
När som veden sprakar så.
Dock, jag vet att modig te mig:
Rosa, pälsbeklädd och klemig,
Skall en ljuflig fristad ge mig
Under vinterns kulna dar.
Men hvad du är kall, min lilla!
Sätt dig i mitt knä! -- Sitt stilla!
Låt’ oss hålla värmen kvar!

Vinterdagen bleknar bort.
Öfver snön styr natt sin kosa.
Kärleken oss gynnar, Rosa --
För vår skull är dagen kort.
Se, en vän och hans väninna!
Vi bli flere, kan jag finna.
Dubbelt klar skall glädjen brinna!
Var välkommet, unga par!
Kölden flyr för vänskapsflamman:
Omkring brasan tätt tillsamman,
Låt’ oss hålla värmen kvar!

Lampan tändes, och dess sken
Ysterheten gränser skrifver.
Rosa oss ett tecken gifver:
Bordet väntar, dukadt re’n.
Och nu kommer vännen trägen
Fram med mången gammal sägen;
Än om röfvare på vägen,
Än om troll till ord han tar.
Punschen ryker snart i bålen,
Hela laget rundt går skålen:
Låt’ oss hålla värmen kvar!

Mörka vinter, kall och rå!
Du i hvitt naturen kläder.
Dina bistra nordanväder
Tysta ej vår sång ändå.
Medan spiselglöden kolar,
Fantasien nejder målar,
Där en vårlig himmel strålar,
Och där kärlek hemvist har.
Till dess åter rosor blomma,
Låt’ oss dörrarne tillbomma!
Låt’ oss hålla värmen kvar!


På originalspråket:

http://runeberg.org/snoildik/5/vintervi.html
https://fr.wikisource.org/wiki/%C5%92uvres_compl%C3%A8tes_de_B%C3%A9ranger/L%E2%80%99Hiver

I Morgonbladet publicerades 1882 ytterligare svenska tolkningar av Pusjkins dikter, bland annat Зимний вечер och Зимнее утро. Översättningarna är utförda av K. F. R, vem det nu kan vara.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/383392?page=2

Erik "Äcke" Olsson (1860–1916)

I vinterkväll

Mitt framför spissa je sitt hen på pålla,
sir hårre tveitan dom luder å brinn.
Tånkan begynn å grasser oppi skålla,
löys a vårænner de forttest dom vinn.
Känslan ti hjærtan nu börj på å spæla.
Hejsan å hoppsan! då lön' e int tæla,
nä, je må sjoong, för nu bäll je int tæla!
Tänk dæ! je riim, fastn svettn hæn rinn!

Mårtt er'e vysst utta väggom å kruskut;
stjærnan ha durst gutte gymt seg i kväll;
snöurn tornér seg mot fönstrom rakt huskut;
beinlausn sitt deri spryngjom å gnäll.
Kan dæ begrip! Ja, nog låt'e otrola,
rennt att je tykkjy de månen å sola
sitt pyny pælan å skin på gullstola,
gjær meg så innela lykklein å säll!

Jömmersta! dröm je si sån ut tu lagan!
Grett att je sir, hårre lägdan vål grön;
häggjen hæn blömster så finnt sönna hagan;
björskskogen væta så ljöslett ti hön.
Hör! vå musik oppi kvistom å tullom!
Känn! hårr de doofft ifrå bakkom a kullom!
Homla å firilan flyg milla gullom...
Si! hårr' de glitter på straumen å sjön!

Komm'e ta bråsån, som spraka å gnister,
komm' e ta værma, som allhting förmår?
Uut står ju vintern så bitenes bister,
men ini sjeln er' e såmår å vår.
Kanske du Stina ha vy sta å trolle?
Känn je deg rätt, ha du ofta förvålle
tåkkerhenn väksling - hell vå je ski kåll'e.
För va då auga din rennt'a för svår...

http://www.bo-oscarsson.org/Haattn.Vinterkvall.Bonn.html


Viggo Stuckenberg (1863–1905)

Et Vinterdigt

Glemslen kommer med iskold Blæst
i Frosttaage-Kappe og Snebyge-Vest,
sviende kold!
og dundrer mod Hjærtet sin Istap-Kno:
Luk op! jeg skaffer til Løn dig Ro
og dækker med afgrundsdyb Is, hvad der smerted, —
Glemslen lufter os Hjærtet,
isnende kold!

Vel Glemsel! bred da din Is om mit!
lad Taaren som Isperle slutte sit
sviende Løb!
frys til hver en nagende, skuffet Drøm! — —
du brister! du kan ej! den Understrøm
faar du lade sive og draabevis brede
sit kogende, dybe, glohede,
evige Løb!

https://kalliope.org/da/text/stuckenberg2001010810


Gustaf Fröding (1860-1911)

Vinternatt

Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

https://runeberg.org/dragharm/vintnatt.html

En vintervisa

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

De tycka sig se ljus långt på villande stig,
de skynda, de tänka att snart få värma sig
och finna goda vänner i gårde.
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
I mänskor, varen intet så hårde!

https://runeberg.org/dragharm/vintvisa.html