Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
2012-12-14, 09:45
#14
Erik Axel Karlfeldt (1864-1931)
Vintervila
Nu bommom vår port och stängom vår grind
för vintervinden som rycker,
och glädjom vårt hjärta och värmom vår kind
med skämtan och kryddade drycker.
Bjud hjonen att komma! Nu kvinna och man
må vila från hjordar och slagor
och sitta i stillhet och le mot varann
vid skogarnas dånande sagor.
Jag sträckt mig till ro på björnens hud
vid foten av lågande härden;
du kommer och går och ger mig små bud
från fönstret och livet och världen.
"Det raskar en räv i vår hasselskog,
och orrarna gunga vid knuten."
Låt bössan hänga! Mat ha vi nog,
och hönshusets haspe är skjuten.
"Det fryser och isen blir hård som stål
på viken i ryssjornas vakar."
I morgon, min vän, går jag ut och slår hål
och bringar dig bukiga lakar.
"Det glittrar på skaren och stormen är slut.
På vinden stå våra skidor."
I morgon kanhända fara vi ut
längs bergens bolstrade sidor.
I morgon, kanhända; nu vila vi ut.
Jag löser mitt starkhetsbälte
och lägger mig själv för din fot som tribut,
en sömnig och håglös hjälte.
Jag stred för mitt hus, för dess folk och fä
vår, sommar och höst utan vila.
Nu vill jag slumra loj på ditt knä,
som Simson sov hos Delila.
Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837)
Зимнее утро (Vintermorgon)
Winter morning
(Translated by Mikhail Kneller)
Winter Morning
(Translated by Edwin Morgan)
Vintervila
Nu bommom vår port och stängom vår grind
för vintervinden som rycker,
och glädjom vårt hjärta och värmom vår kind
med skämtan och kryddade drycker.
Bjud hjonen att komma! Nu kvinna och man
må vila från hjordar och slagor
och sitta i stillhet och le mot varann
vid skogarnas dånande sagor.
Jag sträckt mig till ro på björnens hud
vid foten av lågande härden;
du kommer och går och ger mig små bud
från fönstret och livet och världen.
"Det raskar en räv i vår hasselskog,
och orrarna gunga vid knuten."
Låt bössan hänga! Mat ha vi nog,
och hönshusets haspe är skjuten.
"Det fryser och isen blir hård som stål
på viken i ryssjornas vakar."
I morgon, min vän, går jag ut och slår hål
och bringar dig bukiga lakar.
"Det glittrar på skaren och stormen är slut.
På vinden stå våra skidor."
I morgon kanhända fara vi ut
längs bergens bolstrade sidor.
I morgon, kanhända; nu vila vi ut.
Jag löser mitt starkhetsbälte
och lägger mig själv för din fot som tribut,
en sömnig och håglös hjälte.
Jag stred för mitt hus, för dess folk och fä
vår, sommar och höst utan vila.
Nu vill jag slumra loj på ditt knä,
som Simson sov hos Delila.
Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837)
Зимнее утро (Vintermorgon)
Зимнее утро
Мороз и солнце; день чудесный!
Еще ты дремлешь, друг прелестный,
Пора, красавица, проснись:
Отркрой сомкнуты негой взоры
Навстречу северной Авроры,
Звездою севера явись!
Вечор, ты помнишь, вьюга злилась,
На мутном небе мгла носилась;
Луна, как бледное пятно,
Сквозь тучи мрачные желтела,
И ты печальная сидела -
А нынче... погляди в окно:
Под голубыми небесами
Великолепными коврами,
Блестя на солнце, снег лежит;
Прозрачный лес один чернеет,
И ель сквозь иней зеленеет,
И речка подо льдом блестит.
Вся комната янтарным блеском
Озарена. Веселым треском
Трещит затопленная печь.
Приятно думать у лежанки.
Но знаешь: не велеть ли в санки
Кобылку бурую запречь?
Скользя по утреннему снегу,
Друг милый, предадимся бегу
Нетерпеливого коня
И навестим поля пустые,
Леса, недавно столь густые,
И берег, милый для меня.
Мороз и солнце; день чудесный!
Еще ты дремлешь, друг прелестный,
Пора, красавица, проснись:
Отркрой сомкнуты негой взоры
Навстречу северной Авроры,
Звездою севера явись!
Вечор, ты помнишь, вьюга злилась,
На мутном небе мгла носилась;
Луна, как бледное пятно,
Сквозь тучи мрачные желтела,
И ты печальная сидела -
А нынче... погляди в окно:
Под голубыми небесами
Великолепными коврами,
Блестя на солнце, снег лежит;
Прозрачный лес один чернеет,
И ель сквозь иней зеленеет,
И речка подо льдом блестит.
Вся комната янтарным блеском
Озарена. Веселым треском
Трещит затопленная печь.
Приятно думать у лежанки.
Но знаешь: не велеть ли в санки
Кобылку бурую запречь?
Скользя по утреннему снегу,
Друг милый, предадимся бегу
Нетерпеливого коня
И навестим поля пустые,
Леса, недавно столь густые,
И берег, милый для меня.
Winter morning
(Translated by Mikhail Kneller)
Winter morning
Cold frost and sunshine: day of wonder!
But you, my friend, are still in slumber -
Wake up, my beauty, time belies:
You dormant eyes, I beg you, broaden
Toward the northerly Aurora,
As though a northern star arise!
Recall last night, the snow was whirling,
Across the sky, the haze was twirling,
The moon, as though a pale dye,
Emerged with yellow through faint clouds.
And there you sat, immersed in doubts,
And now, - just take a look outside:
The snow below the bluish skies,
Like a majestic carpet lies,
And in the light of day it shimmers.
The woods are dusky. Through the frost
The greenish fir-trees are exposed;
And under ice, a river glitters.
The room is lit with amber light.
And bursting, popping in delight
Hot stove still rattles in a fray.
While it is nice to hear its clatter,
Perhaps, we should command to saddle
A fervent mare into the sleight?
And sliding on the morning snow
Dear friend, we'll let our worries go,
And with the zealous mare we'll flee.
We'll visit empty ranges, thence,
The woods, which used to be so dense
And then the shore, so dear to me.
Cold frost and sunshine: day of wonder!
But you, my friend, are still in slumber -
Wake up, my beauty, time belies:
You dormant eyes, I beg you, broaden
Toward the northerly Aurora,
As though a northern star arise!
Recall last night, the snow was whirling,
Across the sky, the haze was twirling,
The moon, as though a pale dye,
Emerged with yellow through faint clouds.
And there you sat, immersed in doubts,
And now, - just take a look outside:
The snow below the bluish skies,
Like a majestic carpet lies,
And in the light of day it shimmers.
The woods are dusky. Through the frost
The greenish fir-trees are exposed;
And under ice, a river glitters.
The room is lit with amber light.
And bursting, popping in delight
Hot stove still rattles in a fray.
While it is nice to hear its clatter,
Perhaps, we should command to saddle
A fervent mare into the sleight?
And sliding on the morning snow
Dear friend, we'll let our worries go,
And with the zealous mare we'll flee.
We'll visit empty ranges, thence,
The woods, which used to be so dense
And then the shore, so dear to me.
Winter Morning
(Translated by Edwin Morgan)
Winter Morning
Sunshine and frost - a day of days!
My friend, my charmer sleeps as I gaze:
But wake up now, my beauty, rise,
Lift those drowsy lids, and watch
Aurora's northern presence match
Your open northern starry eyes!
Remember last night, how the sleet hissed,
The sullen sky was thick with mist,
The yellow moon in the swirling gloom
Showed like a wan stain; in the room
You sat, and sighed the hours away -
But now ... look through the pane today;
Sparkling under the blue blue skies
There in the sunlight the snow lies,
A dazzling carpet without dust;
Only the light-pierced wood shows black;
Frost vies with green on firs, the slack
Stream shines beneath its icy crust.
The whole room swims in amber, glows
And flickers, crackles to the throes
Of the lit stove as it spits and sings.
Lovely to lounge there, thinking things ...
But look, why not call for our sleigh,
Harness the brown mare, and away!
Gliding across the morning snow,
Dear friend, let us race forward so
That the keen horse may gallop free,
And let us see the empty fields,
The bare woods autumn so soon yields,
The river-bank so dear to me.
Sunshine and frost - a day of days!
My friend, my charmer sleeps as I gaze:
But wake up now, my beauty, rise,
Lift those drowsy lids, and watch
Aurora's northern presence match
Your open northern starry eyes!
Remember last night, how the sleet hissed,
The sullen sky was thick with mist,
The yellow moon in the swirling gloom
Showed like a wan stain; in the room
You sat, and sighed the hours away -
But now ... look through the pane today;
Sparkling under the blue blue skies
There in the sunlight the snow lies,
A dazzling carpet without dust;
Only the light-pierced wood shows black;
Frost vies with green on firs, the slack
Stream shines beneath its icy crust.
The whole room swims in amber, glows
And flickers, crackles to the throes
Of the lit stove as it spits and sings.
Lovely to lounge there, thinking things ...
But look, why not call for our sleigh,
Harness the brown mare, and away!
Gliding across the morning snow,
Dear friend, let us race forward so
That the keen horse may gallop free,
And let us see the empty fields,
The bare woods autumn so soon yields,
The river-bank so dear to me.
__________________
Senast redigerad av Ördög 2012-12-14 kl. 10:11.
Senast redigerad av Ördög 2012-12-14 kl. 10:11.
2012-12-14, 09:51
#15
Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837)
Зимний вечер (Vinterkväll)
Winter evening
(Translated by Walter Arndt)
O'er the earth a storm is prowling...
(Translated by I. Zheleznova)
Winter Evening
(Translated by Yevgeny Bonver)
Winter evening
(Literal linear translation)
Winter evening
(Ytterligare en direkt översättning)
"Min kära gumma" - Моя старушка - som poeten tilltalar i dikten var hans sköterska Arina Rodionovna. Tydligen spottade inte heller hon i glaset.
Зимний вечер (Vinterkväll)
Зимний вечер
Буря мглою небо кроет,
Вихри снежные крутя;
То, как зверь она завоет,
То заплачет как дитя,
То по кровле обветшалой
Вдруг соломой зашумит,
То, как путник запоздалый,
К нам в окошко постучит.
Наша ветхая лачужка
И печальна и темна.
Что же ты, моя старушка,
Приумолкла у окна?
Или бури завыванием
Ты мой друг утомлена,
Или дремлешь под жужжанием
Своего веретена?
Выпьем, добрая подружка
Бедной юности моей,
Выпьем с горя; где же кружка?
Сердцу будет веселей.
Спой мне песню, как синица
Тихо за морем жила;
Спой мне песню, как девица
За водой поутру шла.
Буря мглою небо кроет,
Вихри снежные крутя;
То, как зверь она завоет,
То заплачет как дитя.
Выпьем, добрая подружка
Бедной юности моей,
Выпьем с горя; где же кружка ?
Сердцу будет веселей.
Буря мглою небо кроет,
Вихри снежные крутя;
То, как зверь она завоет,
То заплачет как дитя,
То по кровле обветшалой
Вдруг соломой зашумит,
То, как путник запоздалый,
К нам в окошко постучит.
Наша ветхая лачужка
И печальна и темна.
Что же ты, моя старушка,
Приумолкла у окна?
Или бури завыванием
Ты мой друг утомлена,
Или дремлешь под жужжанием
Своего веретена?
Выпьем, добрая подружка
Бедной юности моей,
Выпьем с горя; где же кружка?
Сердцу будет веселей.
Спой мне песню, как синица
Тихо за морем жила;
Спой мне песню, как девица
За водой поутру шла.
Буря мглою небо кроет,
Вихри снежные крутя;
То, как зверь она завоет,
То заплачет как дитя.
Выпьем, добрая подружка
Бедной юности моей,
Выпьем с горя; где же кружка ?
Сердцу будет веселей.
Winter evening
(Translated by Walter Arndt)
Winter evening
Storm has set the heavens scowling,
Whirling gusty blizzards wild,
Now they are like beasts a-growling,
Now a-wailing like a child;
Now along the brittle thatches
They will scud with rustling sound,
Now against the window latches
Like belated wanderers pound.
Our frail hut is glum and sullen,
Dim with twilight and with care.
Why, dear granny, have you fallen
Silent by the window there?
Has the gale's insistent prodding
Made your drowsing senses numb,
Are you lulled to gentle nodding
By the whirling spindle's hum?
Let us drink for grief, let's drown it,
Comrade of my wretched youth,
Where's the jar? Pour out and down it,
Wine will make us less uncouth.
Sing me of the tomtit hatching
Safe beyond the ocean blue,
Sing about the maiden fetching
Water at the morning dew.
Storm has set the heavens scowling,
Whirling gusty blizzards wild,
Now they sound like beasts a-growling,
Now a-wailing like a child.
Let us drink for grief, let's drown it,
Comrade of my wretched youth,
Where's the jar? Pour out and down it,
Wine will make us less uncouth.
Storm has set the heavens scowling,
Whirling gusty blizzards wild,
Now they are like beasts a-growling,
Now a-wailing like a child;
Now along the brittle thatches
They will scud with rustling sound,
Now against the window latches
Like belated wanderers pound.
Our frail hut is glum and sullen,
Dim with twilight and with care.
Why, dear granny, have you fallen
Silent by the window there?
Has the gale's insistent prodding
Made your drowsing senses numb,
Are you lulled to gentle nodding
By the whirling spindle's hum?
Let us drink for grief, let's drown it,
Comrade of my wretched youth,
Where's the jar? Pour out and down it,
Wine will make us less uncouth.
Sing me of the tomtit hatching
Safe beyond the ocean blue,
Sing about the maiden fetching
Water at the morning dew.
Storm has set the heavens scowling,
Whirling gusty blizzards wild,
Now they sound like beasts a-growling,
Now a-wailing like a child.
Let us drink for grief, let's drown it,
Comrade of my wretched youth,
Where's the jar? Pour out and down it,
Wine will make us less uncouth.
O'er the earth a storm is prowling...
(Translated by I. Zheleznova)
O'er the earth a storm is prowling...
O'er the earth a storm is prowling,
Bringing whirling, blinding snow.
Like a beast I hear it howling,
Like an infant wailing low.
Now the thatch it rustles, playing
On our roof; now at our pane
Raps like someone homeward straying
And behighted in the plain.
Old our hut is, dark and dreary,
By a candle dimly lit...
Why so sad, my dear, and weary
At the window do you sit?
Is't because the storm is moaning
That so very still you keep?
Does your spindle's mournful droning
Put you quietly to sleep?
Come, O comrade solitery
Of this cheerless youth of mine,
Take a cup, and let us bury
All our many woes in wine!
Of a maid out by a river
Sing a little song to me
Or a tomtit, one that never
Leaves its home beyond the sea.
O'er the earth a storm is prowling,
Bringing whirling, blinding snow.
Like a beast I hear it howling,
Like an infant wailing low.
Come, O comrade solitery
Of this cheerless youth of mine,
Take a cup, and let us bury
All our many woes in wine!
O'er the earth a storm is prowling,
Bringing whirling, blinding snow.
Like a beast I hear it howling,
Like an infant wailing low.
Now the thatch it rustles, playing
On our roof; now at our pane
Raps like someone homeward straying
And behighted in the plain.
Old our hut is, dark and dreary,
By a candle dimly lit...
Why so sad, my dear, and weary
At the window do you sit?
Is't because the storm is moaning
That so very still you keep?
Does your spindle's mournful droning
Put you quietly to sleep?
Come, O comrade solitery
Of this cheerless youth of mine,
Take a cup, and let us bury
All our many woes in wine!
Of a maid out by a river
Sing a little song to me
Or a tomtit, one that never
Leaves its home beyond the sea.
O'er the earth a storm is prowling,
Bringing whirling, blinding snow.
Like a beast I hear it howling,
Like an infant wailing low.
Come, O comrade solitery
Of this cheerless youth of mine,
Take a cup, and let us bury
All our many woes in wine!
Winter Evening
(Translated by Yevgeny Bonver)
Winter Evening
The storm covers skies in darkness,
Spinning snowy whirlwinds tight,
Now it wails like a beast wildest,
Now it cries like a week child,
Now suddenly it rustles
The old roof’s dry thatching mass,
Now, a traveller, late and gusty,
It knocks at our window’s glass.
Our hut, poor and unstable,
Is the dark and sad to feel.
Why, are you, my little old lady,
Silent at the window-sill?
Are you tired, o my dear,
By the howling of the storm,
Or just dozing while you hear
The still hum your spindle from?
Let us drink, o comrade, dear,
Of my youth, so poor and hard, -
‘Gainst our woe; is a cup here?
It will cheer the saddened heart.
Sing a song about a blue-tit,
Which, beyond the sea, lived well,
Or about the maiden, bloomed,
Who went early to a well.
The storm covers skies with darkness,
Spinning snowy whirlwinds tight;
Now it wails like a beast wildest,
Now it cries like a week child.
Let us drink, o comrade dear
Of my youth, so poor and hard, -
'Gainst our woe; is a cup here?
It will cheer the saddened heart.
The storm covers skies in darkness,
Spinning snowy whirlwinds tight,
Now it wails like a beast wildest,
Now it cries like a week child,
Now suddenly it rustles
The old roof’s dry thatching mass,
Now, a traveller, late and gusty,
It knocks at our window’s glass.
Our hut, poor and unstable,
Is the dark and sad to feel.
Why, are you, my little old lady,
Silent at the window-sill?
Are you tired, o my dear,
By the howling of the storm,
Or just dozing while you hear
The still hum your spindle from?
Let us drink, o comrade, dear,
Of my youth, so poor and hard, -
‘Gainst our woe; is a cup here?
It will cheer the saddened heart.
Sing a song about a blue-tit,
Which, beyond the sea, lived well,
Or about the maiden, bloomed,
Who went early to a well.
The storm covers skies with darkness,
Spinning snowy whirlwinds tight;
Now it wails like a beast wildest,
Now it cries like a week child.
Let us drink, o comrade dear
Of my youth, so poor and hard, -
'Gainst our woe; is a cup here?
It will cheer the saddened heart.
Winter evening
(Literal linear translation)
Winter evening
Storm with mist the heavens covers,
Snowy whirlwinds twisting;
Now like a wild beast falls roaring,
Now falls crying like a child,
Now along the wizened roof
Abruptly with the straw it rustles,
Now like a belated wanderer
At our window it will rap.
Our decrepit little cabin
Is (both) dismal and dark.
How comes it, dear old granny,
You fell silent (a little) at the window?
By the storm's roar, off and on,
Are you numbed, my dear,
Or dozing to the buzz
of your spindle?
Let us drink, kind little friend
of my wretched youth,
Let us drink from grief; where is the jug?
The heart will be gayer.
Sing me the song of how the blue tit
Quietly lived beyond the sea
Sing me the song of how the maiden
Went for water at the morn.
Storm with mist the heavens covers,
Snow whirlwinds twisting;
Now like a wild beast falls roaring
Now falls crying like a child.
Let us drink, kind little friend
Of my wretched youthi
Let us drink from grief; where is the jug?
The heart will be gayer.
Storm with mist the heavens covers,
Snowy whirlwinds twisting;
Now like a wild beast falls roaring,
Now falls crying like a child,
Now along the wizened roof
Abruptly with the straw it rustles,
Now like a belated wanderer
At our window it will rap.
Our decrepit little cabin
Is (both) dismal and dark.
How comes it, dear old granny,
You fell silent (a little) at the window?
By the storm's roar, off and on,
Are you numbed, my dear,
Or dozing to the buzz
of your spindle?
Let us drink, kind little friend
of my wretched youth,
Let us drink from grief; where is the jug?
The heart will be gayer.
Sing me the song of how the blue tit
Quietly lived beyond the sea
Sing me the song of how the maiden
Went for water at the morn.
Storm with mist the heavens covers,
Snow whirlwinds twisting;
Now like a wild beast falls roaring
Now falls crying like a child.
Let us drink, kind little friend
Of my wretched youthi
Let us drink from grief; where is the jug?
The heart will be gayer.
Winter evening
(Ytterligare en direkt översättning)
Winter evening
The storm wind covers the sky
Whirling the fleecy snow drifts,
Now it howls like a wolf,
Now it is crying, like a lost child,
Now rustling the decayed thatch
On our tumbledown roof,
Now, like a delayed traveller,
Knocking on our window pane.
Our wretched little cottage
Is gloomy and dark.
Why do you sit all silent
Hugging the window, old gran?
Has the howling of the storm
Wearied you, at last, dear friend?
Or are you dozing fitfully
Under the spinning wheel's humming?
Let us drink, dearest friend
To my poor wasted youth.
Let us drink from grief - Where's the glass?
Our hearts at least will be lightened.
Sing me a song of how the bluetit
Quietly lives across the sea.
Sing me a song of how the young girl
Went to fetch water in the morning.
The storm wind covers the sky
Whirling the fleecy snow drifts
Now it howls like a wolf,
Now it is crying, like a lost child.
Let us drink, dearest friend
To my poor wasted youth.
Let us drink from grief - Where's the glass?
Our hearts at least will be lightened.
The storm wind covers the sky
Whirling the fleecy snow drifts,
Now it howls like a wolf,
Now it is crying, like a lost child,
Now rustling the decayed thatch
On our tumbledown roof,
Now, like a delayed traveller,
Knocking on our window pane.
Our wretched little cottage
Is gloomy and dark.
Why do you sit all silent
Hugging the window, old gran?
Has the howling of the storm
Wearied you, at last, dear friend?
Or are you dozing fitfully
Under the spinning wheel's humming?
Let us drink, dearest friend
To my poor wasted youth.
Let us drink from grief - Where's the glass?
Our hearts at least will be lightened.
Sing me a song of how the bluetit
Quietly lives across the sea.
Sing me a song of how the young girl
Went to fetch water in the morning.
The storm wind covers the sky
Whirling the fleecy snow drifts
Now it howls like a wolf,
Now it is crying, like a lost child.
Let us drink, dearest friend
To my poor wasted youth.
Let us drink from grief - Where's the glass?
Our hearts at least will be lightened.
"Min kära gumma" - Моя старушка - som poeten tilltalar i dikten var hans sköterska Arina Rodionovna. Tydligen spottade inte heller hon i glaset.
__________________
Senast redigerad av Ördög 2012-12-14 kl. 10:34.
Senast redigerad av Ördög 2012-12-14 kl. 10:34.
2012-12-14, 18:47
#16
Citat:
Ursprungligen postat av Ördög
Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837)
Зимнее утро (Vintermorgon)
Зимнее утро (Vintermorgon)
Citat:
Vintermorgon.
En härlig dag! Så friskt och soligt!
Och än du sofver, hulda, roligt?
Vak upp, min sköna, vakna nu!
Slå ögat upp, det blida, stora,
och, vänd mot nordens Aurora,
som nordens stjerna stråla du!
I går yrväder blicken stängde,
och mörka moln på himlen hängde.
Gul, bland de svarta skyarne,
sken månen, blek och kulen,
sjelf satt du tyst och mulen –
men nu, se blott i fönstret, se!
Vidt utbredd under himlatältet,
i solen skimrande, på fältet
snön ligger som en liljebädd;
mörk står allen’ den glesa skogen,
bland rimfrost grönskar granen trogen
och bäcken glimmar isbeklädd.
I bernstensskimmer rummet prålar,
från kakelugnen brasan strålar
och sprakar muntert, som du hör.
Att sitta der kan ock behaga,
men släden hellre fram vi draga
och spänna bruna stoet för.
På morgonfallen snö vi glida,
förtroligt vid hvarandras sida,
hvart helst den raska färden bär:
kring fälten, nu så öde, släta,
till lundarna, de nyss så täta,
till stranden, som är mig så kär.
Tolkning av V. E. Öman.
Vintermorgon.
En härlig dag! Så friskt och soligt!
Och än du sofver, hulda, roligt?
Vak upp, min sköna, vakna nu!
Slå ögat upp, det blida, stora,
och, vänd mot nordens Aurora,
som nordens stjerna stråla du!
I går yrväder blicken stängde,
och mörka moln på himlen hängde.
Gul, bland de svarta skyarne,
sken månen, blek och kulen,
sjelf satt du tyst och mulen –
men nu, se blott i fönstret, se!
Vidt utbredd under himlatältet,
i solen skimrande, på fältet
snön ligger som en liljebädd;
mörk står allen’ den glesa skogen,
bland rimfrost grönskar granen trogen
och bäcken glimmar isbeklädd.
I bernstensskimmer rummet prålar,
från kakelugnen brasan strålar
och sprakar muntert, som du hör.
Att sitta der kan ock behaga,
men släden hellre fram vi draga
och spänna bruna stoet för.
På morgonfallen snö vi glida,
förtroligt vid hvarandras sida,
hvart helst den raska färden bär:
kring fälten, nu så öde, släta,
till lundarna, de nyss så täta,
till stranden, som är mig så kär.
2012-12-14, 18:52
#17
Citat:
Ursprungligen postat av Ördög
Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837)
Зимний вечер (Vinterkväll)
Зимний вечер (Vinterkväll)
Citat:
Vinterafton.
Stormen gnyr och skyn förbyter
i ett upprördt haf af snö;
som ett vilddjur än han ryter,
än han tycks i klagan dö;
än på taket vilde sällen
rifver i det gamla strå,
än som vandrare i qvällen
han vid fönstret klappar på.
Hyddan vår är grå och murken,
mången il har henne rist.
Säg mig, gumma, tyst och purken,
om du mål och tunga mist?
Har dig stormens tjut förstummat,
eller, gamla vän, har du,
under det din spinnrock brummat,
nickat in och slumrar nu?
Hemta kannan, vårdarinna,
du, som vid min vagga satt,
drick af sorg och du skall finna,
att det gör ditt hjerta gladt!
Sjung om trasten, hur han stilla
bortom hafvet lefva fick;
sjung om flickan, hur den lilla
arla efter vatten gick!
Stormen gnyr och skyn förbyter
i ett upprördt haf af snö;
som ett vilddjur än han ryter,
än han tycks i klagan dö;
än på taket vilde sällen
rifver i det gamla strå,
än som vandrare i qvällen
han vid fönstret klappar på.
Tolkning av V. E. Öman.Vinterafton.
Stormen gnyr och skyn förbyter
i ett upprördt haf af snö;
som ett vilddjur än han ryter,
än han tycks i klagan dö;
än på taket vilde sällen
rifver i det gamla strå,
än som vandrare i qvällen
han vid fönstret klappar på.
Hyddan vår är grå och murken,
mången il har henne rist.
Säg mig, gumma, tyst och purken,
om du mål och tunga mist?
Har dig stormens tjut förstummat,
eller, gamla vän, har du,
under det din spinnrock brummat,
nickat in och slumrar nu?
Hemta kannan, vårdarinna,
du, som vid min vagga satt,
drick af sorg och du skall finna,
att det gör ditt hjerta gladt!
Sjung om trasten, hur han stilla
bortom hafvet lefva fick;
sjung om flickan, hur den lilla
arla efter vatten gick!
Stormen gnyr och skyn förbyter
i ett upprördt haf af snö;
som ett vilddjur än han ryter,
än han tycks i klagan dö;
än på taket vilde sällen
rifver i det gamla strå,
än som vandrare i qvällen
han vid fönstret klappar på.
(Jag vet inte om det är en översättningsmiss eller ett tryckfel som gör att den första och sista strofen är likadana.)
Citat:
Vinterkväll
Vinterstormen himlen sluter,
virvlande med vita flarn.
Stundom som ett djur den tjuter,
gråter stundom som ett barn.
Än på taken, åldrigt nötta,
börjar den med halmen slå.
Än som vandringsmannen trötta
hörs den rutan bulta på.
Ack, så ändlöst mörk och dyster
är vår stuga, torftigt arm.
Varför, kära, har du tystnat
plötsligt vid din fönsterkarm?
Stormen som därute tumlar
har väl gjort dig trött i sinn?
Eller kanske tyst du slumrar
vid din flinka slända in?
För min arma ungdom tömma
vi en skål, min trogna vän!
Vid ett krus vi sorgen glömma,
så blir hjärtat glatt igen.
Sjung om sagans mes i lunden
bortom fjärran land och hav,
flickan som i morgonstunden
efter vatten sig begav.
Vinterstormen himlen sluter,
virvlande med vita flarn.
Stundom som ett djur den tjuter,
gråter stundom som ett barn.
För min arma ungdom tömma
vi en skål, min trogna vän!
Vid ett krus vi sorgen glömma,
så blir hjärtat glatt igen.
Vinterkväll
Vinterstormen himlen sluter,
virvlande med vita flarn.
Stundom som ett djur den tjuter,
gråter stundom som ett barn.
Än på taken, åldrigt nötta,
börjar den med halmen slå.
Än som vandringsmannen trötta
hörs den rutan bulta på.
Ack, så ändlöst mörk och dyster
är vår stuga, torftigt arm.
Varför, kära, har du tystnat
plötsligt vid din fönsterkarm?
Stormen som därute tumlar
har väl gjort dig trött i sinn?
Eller kanske tyst du slumrar
vid din flinka slända in?
För min arma ungdom tömma
vi en skål, min trogna vän!
Vid ett krus vi sorgen glömma,
så blir hjärtat glatt igen.
Sjung om sagans mes i lunden
bortom fjärran land och hav,
flickan som i morgonstunden
efter vatten sig begav.
Vinterstormen himlen sluter,
virvlande med vita flarn.
Stundom som ett djur den tjuter,
gråter stundom som ett barn.
För min arma ungdom tömma
vi en skål, min trogna vän!
Vid ett krus vi sorgen glömma,
så blir hjärtat glatt igen.
Tolkning av Nils Åke Nilsson.
2012-12-14, 19:11
#18
Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837)
Tolkning av Nils Åke Nilsson.
Citat:
När vintern rår, vad kan man väl på landet göra?
Betjänten med sitt te får varje morgon höra
desamma frågor: Mojnar stormen? Är det blitt?
Har nysnö fallit? Kan man tänka på en ritt?
Bör kanske hellre man till maten stanna inne,
med grannens gamla tidningar förströ sitt sinne?
Nej, spårsnö! Sängen lämna vi, i sadeln opp,
vid dagens första ljus mot fältet i galopp.
I handen piskan, hundarna bakefter rusa.
De snöbetäckta vidderna vårt öga tjusa.
Vi hetsa tvenne harar, men vi missa dem
och det är mycket sent vi återvända hem.
Hur muntert! – Här är kvällen: stormen slår mot huset,
mitt hjärta snörs ihop och dunkelt brinner ljuset.
I droppar långsamt dricker jag mitt ledsnads gift,
försöker läsa, glider över sidans skrift,
men mina tankar, ack, vill endast fjärran rusa ...
Till pennan tar jag, ur min slummer väcks min musa,
jag rövar några ord med våld helt oförsagt,
som inte passa in: förlorar helt min makt
att jaga rimmet fram, en nyckfull tjänarinna,
och trögt och kallt och oklart blott vill versen rinna.
Jag slutar; på min tvist med lyran trött jag är.
Till vardagsrummet går jag, samtal höres där
om sockerbruken och om valet som nu stundar.
Värdinnan, vädret lik, med dyster min begrundar,
allt medan flinkt och flitigt hennes stickor gå,
om ej hon ses om hjärter kung i korten spå.
Ack, svårmod! Så förflyta ensamt mina dagar!
Men om en afton till mitt dystra tjäll behagar,
när i min vrå jag sitter vid ett schackparti,
en vagn till trappan köra fram med gäster i,
familjbesök: en äldre dam, två flickor ystra
(med blonda lockar fladdrande, två sköna systrar),
hur livas inte upp min gudsförgätna vrå!
Ack, herregud, hur rikt blir inte livet då!
Först granskande i smyg ett ögonkast vi byta,
sen några ord och snart skall samtal aldrig tryta.
Nu klinga glada skratt, nu ljuder munter sång,
det valsas utan hejd, det pratas utan tvång,
förstulet viskas det och blicken längtan röjer,
i trapporna man möts och stegen lätt fördröjer.
När skymning faller ut på gården flickan går
med halsen bar och stormen emot henne slår,
men nordan skadar inte Rysslands rosor röda.
Hur hett och brinnande i frosten kyssar glöda!
Hur skön är inte Rysslands mö i vinterns dar!
När vintern rår, vad kan man väl på landet göra?
Betjänten med sitt te får varje morgon höra
desamma frågor: Mojnar stormen? Är det blitt?
Har nysnö fallit? Kan man tänka på en ritt?
Bör kanske hellre man till maten stanna inne,
med grannens gamla tidningar förströ sitt sinne?
Nej, spårsnö! Sängen lämna vi, i sadeln opp,
vid dagens första ljus mot fältet i galopp.
I handen piskan, hundarna bakefter rusa.
De snöbetäckta vidderna vårt öga tjusa.
Vi hetsa tvenne harar, men vi missa dem
och det är mycket sent vi återvända hem.
Hur muntert! – Här är kvällen: stormen slår mot huset,
mitt hjärta snörs ihop och dunkelt brinner ljuset.
I droppar långsamt dricker jag mitt ledsnads gift,
försöker läsa, glider över sidans skrift,
men mina tankar, ack, vill endast fjärran rusa ...
Till pennan tar jag, ur min slummer väcks min musa,
jag rövar några ord med våld helt oförsagt,
som inte passa in: förlorar helt min makt
att jaga rimmet fram, en nyckfull tjänarinna,
och trögt och kallt och oklart blott vill versen rinna.
Jag slutar; på min tvist med lyran trött jag är.
Till vardagsrummet går jag, samtal höres där
om sockerbruken och om valet som nu stundar.
Värdinnan, vädret lik, med dyster min begrundar,
allt medan flinkt och flitigt hennes stickor gå,
om ej hon ses om hjärter kung i korten spå.
Ack, svårmod! Så förflyta ensamt mina dagar!
Men om en afton till mitt dystra tjäll behagar,
när i min vrå jag sitter vid ett schackparti,
en vagn till trappan köra fram med gäster i,
familjbesök: en äldre dam, två flickor ystra
(med blonda lockar fladdrande, två sköna systrar),
hur livas inte upp min gudsförgätna vrå!
Ack, herregud, hur rikt blir inte livet då!
Först granskande i smyg ett ögonkast vi byta,
sen några ord och snart skall samtal aldrig tryta.
Nu klinga glada skratt, nu ljuder munter sång,
det valsas utan hejd, det pratas utan tvång,
förstulet viskas det och blicken längtan röjer,
i trapporna man möts och stegen lätt fördröjer.
När skymning faller ut på gården flickan går
med halsen bar och stormen emot henne slår,
men nordan skadar inte Rysslands rosor röda.
Hur hett och brinnande i frosten kyssar glöda!
Hur skön är inte Rysslands mö i vinterns dar!
Tolkning av Nils Åke Nilsson.
2012-12-14, 19:16
#19
Citat:
Värt att nämna är kanske att dikten skildrar Pusjkins liv under förvisningen till fädernegodset Michajlovskoje 1824-26, där Arina var hans enda sällskap.
Ursprungligen postat av Ördög
Aleksandr Sergejevitj Pusjkin (1799-1837)
Зимний вечер (Vinterkväll)
"Min kära gumma" - Моя старушка - som poeten tilltalar i dikten var hans sköterska Arina Rodionovna. Tydligen spottade inte heller hon i glaset.
Зимний вечер (Vinterkväll)
"Min kära gumma" - Моя старушка - som poeten tilltalar i dikten var hans sköterska Arina Rodionovna. Tydligen spottade inte heller hon i glaset.
2012-12-15, 18:39
#20
EA Karlfeldt: Vinterorgel ur samlingen "Hösthorn".
Tranströmers Vinterns blick[/i] (tror nån redan har nämn den)
Tranströmer: En vinternatt ur "Den halvfärdiga himlen"
Karlfeldts årstid är ju annars hösten. Han har räddat många av mina höstar.
Tranströmers Vinterns blick[/i] (tror nån redan har nämn den)
Tranströmer: En vinternatt ur "Den halvfärdiga himlen"
Karlfeldts årstid är ju annars hösten. Han har räddat många av mina höstar.
2012-12-17, 08:33
#21
Vinterdikt
Citat:
Marshaller
bränner hål i snötäcket,
och solen har dött
bakom en tät väv
av moln,
men jag lever kvar -
min feber värmer mig.
Döden ligger och sover
på andra sidan
av en lövtunn vägg;
mina fönster fryser igen.
Jag kan inte se det komma,
men känner fotstegen
som får golvplankor
att väsa och mina fingrar
att domna.
Snart är det dags.
Att bita dig i läppen,
hålla ögonen öppna,
försöka att inte somna
för, snart
är det äntligen dags.
bränner hål i snötäcket,
och solen har dött
bakom en tät väv
av moln,
men jag lever kvar -
min feber värmer mig.
Döden ligger och sover
på andra sidan
av en lövtunn vägg;
mina fönster fryser igen.
Jag kan inte se det komma,
men känner fotstegen
som får golvplankor
att väsa och mina fingrar
att domna.
Snart är det dags.
Att bita dig i läppen,
hålla ögonen öppna,
försöka att inte somna
för, snart
är det äntligen dags.
2012-12-17, 23:02
#22
Inte oävna tolkningar av Nilsson och Öman, då man beaktar hur svåröversatta Pusjkins fulländade verser är.
Här är den tredje dikten, (När vintern rår ...) i original.
Här är den tredje dikten, (När vintern rår ...) i original.
(2 ноября)
Зима. Что делать нам в деревне? Я встречаю
Слугу, несущего мне утром чашку чаю,
Вопросами: тепло ль? утихла ли метель?
Пороша есть иль нет? и можно ли постель
Покинуть для седла, иль лучше до обеда
Возиться с старыми журналами соседа?
Пороша. Мы встаем, и тотчас на коня,
И рысью по полю при первом свете дня;
Арапники в руках, собаки вслед за нами;
Глядим на бледный снег прилежными глазами;
Кружимся, рыскаем и поздней уж порой,
Двух зайцев протравив, являемся домой.
Куда как весело! Вот вечер: вьюга воет;
Свеча темно горит; стесняясь, сердце ноет;
По капле, медленно глотаю скуки яд.
Читать хочу; глаза над буквами скользят,
А мысли далеко... Я книгу закрываю;
Беру перо, сижу; насильно вырываю
У музы дремлющей несвязные слова.
Ко звуку звук нейдет... Теряю все права
Над рифмой, над моей прислужницею странной:
Стих вяло тянется, холодный и туманный.
Усталый, с лирою я прекращаю спор,
Иду в гостиную; там слышу разговор
О близких выборах, о сахарном заводе;
Хозяйка хмурится в подобие погоде,
Стальными спицами проворно шевеля,
Иль про червонного гадает короля.
Тоска! Так день за днем идет в уединенье!
Но если под вечер в печальное селенье,
Когда за шашками сижу я в уголке,
Приедет издали в кибитке иль возке
Нежданная семья: старушка, две девицы
(Две белокурые, две стройные сестрицы), —
Как оживляется глухая сторона!
Как жизнь, о боже мой, становится полна!
Сначала косвенно-внимательные взоры,
Потом слов несколько, потом и разговоры,
А там и дружный смех, и песни вечерком,
И вальсы резвые, и шепот за столом,
И взоры томные, и ветреные речи,
На узкой лестнице замедленные встречи;
И дева в сумерки выходит на крыльцо:
Открыты шея, грудь, и вьюга ей в лицо!
Но бури севера не вредны русской розе.
Как жарко поцелуй пылает на морозе!
Как дева русская свежа в пыли снегов!
Зима. Что делать нам в деревне? Я встречаю
Слугу, несущего мне утром чашку чаю,
Вопросами: тепло ль? утихла ли метель?
Пороша есть иль нет? и можно ли постель
Покинуть для седла, иль лучше до обеда
Возиться с старыми журналами соседа?
Пороша. Мы встаем, и тотчас на коня,
И рысью по полю при первом свете дня;
Арапники в руках, собаки вслед за нами;
Глядим на бледный снег прилежными глазами;
Кружимся, рыскаем и поздней уж порой,
Двух зайцев протравив, являемся домой.
Куда как весело! Вот вечер: вьюга воет;
Свеча темно горит; стесняясь, сердце ноет;
По капле, медленно глотаю скуки яд.
Читать хочу; глаза над буквами скользят,
А мысли далеко... Я книгу закрываю;
Беру перо, сижу; насильно вырываю
У музы дремлющей несвязные слова.
Ко звуку звук нейдет... Теряю все права
Над рифмой, над моей прислужницею странной:
Стих вяло тянется, холодный и туманный.
Усталый, с лирою я прекращаю спор,
Иду в гостиную; там слышу разговор
О близких выборах, о сахарном заводе;
Хозяйка хмурится в подобие погоде,
Стальными спицами проворно шевеля,
Иль про червонного гадает короля.
Тоска! Так день за днем идет в уединенье!
Но если под вечер в печальное селенье,
Когда за шашками сижу я в уголке,
Приедет издали в кибитке иль возке
Нежданная семья: старушка, две девицы
(Две белокурые, две стройные сестрицы), —
Как оживляется глухая сторона!
Как жизнь, о боже мой, становится полна!
Сначала косвенно-внимательные взоры,
Потом слов несколько, потом и разговоры,
А там и дружный смех, и песни вечерком,
И вальсы резвые, и шепот за столом,
И взоры томные, и ветреные речи,
На узкой лестнице замедленные встречи;
И дева в сумерки выходит на крыльцо:
Открыты шея, грудь, и вьюга ей в лицо!
Но бури севера не вредны русской розе.
Как жарко поцелуй пылает на морозе!
Как дева русская свежа в пыли снегов!
2013-02-03, 20:12
#23
Verklighetsflykt
Charles Baudelaire
Charles Baudelaire
Citat:
För att i lugn och ro få komponera min eklog
vill jag bo nära himlen, som en astrolog,
granne med kyrktornen, och drömma kyskt
till deras klanger som förs bort av vinden.
Med hakan stödd i handen vill jag från min kupa,
högt över rösterna från verkstaden därnere,
betrakta torn och tinnar, stadens master,
och lätta moln som seglar ut i evigheten.
Hur ljuvt att genom diset se en stjärna tändas
på aftonhimlen, och en lampa i ett fönster;
spisrökar stiga upp mot firmamentet
och månen lägga ut sitt silvermönster!
Däruppfirån ska jag se vårar, somrar, höstar;
och när sen vintern kommer med sin snö
stänger jag fönsterluckorna, drar för gardinen
och bygger luftslott i en varmare miljö.
Där ska jag drömma om blå horisonter,
trädgårdar, springbrunnars alabastergråt,
kyssar och fågelsång och vattenkonster
och allt Idyllen har av barnslig ståt.
Ett uppror får förgäves bulta på min ruta,
jag lyfter inte blicken från min pulpet,
försjunken i min uppgift som jag är;
att med min vilja återskapa en ny Vår,
hämta en sol ur hjärtat och med tankens glöd
besvärja fram en sant behaglig atmosfär.
vill jag bo nära himlen, som en astrolog,
granne med kyrktornen, och drömma kyskt
till deras klanger som förs bort av vinden.
Med hakan stödd i handen vill jag från min kupa,
högt över rösterna från verkstaden därnere,
betrakta torn och tinnar, stadens master,
och lätta moln som seglar ut i evigheten.
Hur ljuvt att genom diset se en stjärna tändas
på aftonhimlen, och en lampa i ett fönster;
spisrökar stiga upp mot firmamentet
och månen lägga ut sitt silvermönster!
Däruppfirån ska jag se vårar, somrar, höstar;
och när sen vintern kommer med sin snö
stänger jag fönsterluckorna, drar för gardinen
och bygger luftslott i en varmare miljö.
Där ska jag drömma om blå horisonter,
trädgårdar, springbrunnars alabastergråt,
kyssar och fågelsång och vattenkonster
och allt Idyllen har av barnslig ståt.
Ett uppror får förgäves bulta på min ruta,
jag lyfter inte blicken från min pulpet,
försjunken i min uppgift som jag är;
att med min vilja återskapa en ny Vår,
hämta en sol ur hjärtat och med tankens glöd
besvärja fram en sant behaglig atmosfär.
2013-02-13, 11:48
#24
Anna Maria Lenngren (1754-1817)
Vintervisa
Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.
Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.
Dagen fyra timmar kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ... ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort.
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.
Uti glättig brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma;
köld och drivor trotsar jag,
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.
Wilhelm von Braun (1813-1860)
Vinterkväde
Det är så kraftigt – men så kallt i Norden!
TEGNÉR.
Må andra sjunga till Nordens pris
Och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
Så snart jag ser på den frusna rutan,
Där vintern skriver sitt runospråk
Om kammarvakt och om evigt tråk;
Ty, om jag ej hör till "stora världen",
Så får jag icke ta del i flärden,
Som jublar nu under lust och id,
Emedan vintern är mörksens tid.
När andra värma sig av kurtisen,
Tar jag min värma, med nöd, från spisen,
Där veden jämrar sig våt och rå,
Liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
Ty innan kvällen ditt kval tar slut,
Men mitt skall räcka – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
Om än jag ville på allvar gråta,
Blir denna trösten oändligt kort,
Ty tåren fryser ur ögat bort.
O, varför föddes jag i de länder,
Där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
Vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den "höga Norden"!
Jag bodde hellre på södra jorden.
Se, blott där ute! Se hur de gå
I ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
Med klart berlinerblått sminkar kinden,
Se, hur på näsan, blodröd av frost,
En istapp fattat sin höga post,
Och se hur naren vitlimmar håren,
Att man går gubblik i bästa åren!
Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
"Du ljuger!" skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
De frysa säkert rätt bra också! – –
Må fritt de kalla sin Nord en "lilja",
Men blommor kunna de icke skilja,
Det vill jag säga dem mitt i syn,
När blint de sväva i silverskyn!
Och härmed slutar jag jeremiaden;
Ty jag skall låna mig ved i staden.
Vintervisa
Drivan knarrar under skon,
vädret vilt från norden ryter,
strömmen stelnar under bron,
vandrarns näsa flyter.
Kölden utan all pardon
kuvar prins och fattighjon,
hjältar och rekryter.
Frusna öron, kylda tår,
snabba pälsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, vart man går,
mänskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.
Dagen fyra timmar kort,
tre tums is på fönsterrutan,
gamla liv, som hosta torrt,
snuva ... ingen utan ...
Men, min skaldmö, vik nu bort.
Sånger av så ängslig sort
skorra kärvt vid lutan.
Uti glättig brödralag
vill jag vinterns makt förglömma,
leva nöjd min korta dag
och buteljen tömma;
köld och drivor trotsar jag,
då de bästa nektarslag
få ur bålen strömma.
Wilhelm von Braun (1813-1860)
Vinterkväde
Det är så kraftigt – men så kallt i Norden!
TEGNÉR.
Må andra sjunga till Nordens pris
Och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
Så snart jag ser på den frusna rutan,
Där vintern skriver sitt runospråk
Om kammarvakt och om evigt tråk;
Ty, om jag ej hör till "stora världen",
Så får jag icke ta del i flärden,
Som jublar nu under lust och id,
Emedan vintern är mörksens tid.
När andra värma sig av kurtisen,
Tar jag min värma, med nöd, från spisen,
Där veden jämrar sig våt och rå,
Liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
Ty innan kvällen ditt kval tar slut,
Men mitt skall räcka – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
Om än jag ville på allvar gråta,
Blir denna trösten oändligt kort,
Ty tåren fryser ur ögat bort.
O, varför föddes jag i de länder,
Där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
Vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den "höga Norden"!
Jag bodde hellre på södra jorden.
Se, blott där ute! Se hur de gå
I ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
Med klart berlinerblått sminkar kinden,
Se, hur på näsan, blodröd av frost,
En istapp fattat sin höga post,
Och se hur naren vitlimmar håren,
Att man går gubblik i bästa åren!
Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
"Du ljuger!" skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
De frysa säkert rätt bra också! – –
Må fritt de kalla sin Nord en "lilja",
Men blommor kunna de icke skilja,
Det vill jag säga dem mitt i syn,
När blint de sväva i silverskyn!
Och härmed slutar jag jeremiaden;
Ty jag skall låna mig ved i staden.
__________________
Senast redigerad av Ördög 2013-02-13 kl. 11:58.
Senast redigerad av Ördög 2013-02-13 kl. 11:58.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera