Dikter om vintern

Hjalmar Söderberg

VINTER


Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:
kälkföre ger den åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt – natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: ”Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi – kristen han var i sin själ!”
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
”Stilla skuggor”. Och snön snöar igen min grav.

Tröst för den vintertrötte,
enligt den franske poeten och uppfinnaren Charles Cros (1842-1888):

"Absint, då den drickes en vinterkväll,
lyser upp i grönt den sotiga själen."

Och vår svenske absintdrickande, och alltför tidigt ihjälsupne dekadentpoet Emil Kléen (1868-98) var nog bara alltför villig att följa denna ordination. Så kunde han också skriva så här euforiskt trivsamt om den kalla årstiden:

"Min själ jag stämt i moll för vinterns ro
för skymningstimmar, medan brasan flammar,
då öfver alla minnen ärren gro,
som mossan öfver namn i trädens stammar"

Karl Vennberg

Vinterbrev

Egentligen känner jag dig inte,
minns inte din röst
och inte färgen på dina ögon.
Slumpen som lät oss träffas var officiell,
och halvkomisk som allt det officiella.
Ditt brev efter många år gällde också någonting annat,
en annan person
och en episod i det förgångna
som fallit mig ur minnet
till förfång för forskningen.
Ändå var det som om vi hade talats vid
genom årens tystnad,
in i det frusna landskap som du beskrev.
En ihållande vinter
är nog inte så dumt ändå, skrev du,
man får en illusion av att tiden står stilla
och att man får allt det uträttat
som bekymmer och hopp annars förhindrar.
Och så ligger det väl till:
sommaren är brådstörtad och smärtsam,
lovar timme för timme
vad nästa timme inte förmår hålla.
Den jagar andan ur oss
och lämnar oss efter sig som en oljefläck
på en parkeringsplats.
Inte känner jag dig längre,
du vintervarelse,
men när jag lyfter blicken från papperet
och ser isrosorna på snedfönstret,
är mitt hjärta hos dig.
Ord fladdrar till vid min tinning,
heta av den skönhet jag vill tro du har kvar
ännu när solen sista gången göms i havet.

Ur Visa solen ditt ansikte (1978)

Du Fu (712–770)

http://en.wikipedia.org/wiki/Du_Fu


Version av Erik Blomberg

Tarjei Vesaas (1897-1970)

Snø og granskog

Tale om heimsleg -
snø og granskog
er heimsleg.

Frå første stund
er det vårt.
Før nokon har fortalt det,
at det er snø og granskog,
har det palss i oss -
og sidan er det der
heile heile tida.

Meterdjup fonn
kring mørke tre
- det er for oss!
Innblanda i vår eigen ande.
Heile heile tida,
om ingen ser det,
har vi snø og granskog med.

Ja lia med snøen,
og tre ved tre
så langt ein ser,
kvar vi er
vender vi mot det.

Og har i oss ein lovnad
om å koma heim.
Koma heim,
gå borti der,
bøye greiner,
- og kjenne så det fer i ein
kva det er å vera der ein høyrer til.

Heile heile tida,
til det er sløkt
i våre innlandshjarte.

Robert Frost Stopping by Woods on a Snowy Evening

Whose woods these are I think I know
His house is in the willage though
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it's queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening in the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake

The woods are lovely, dark and deep
But I have promises to keep
And miles to go before I sleep.
And miles to go before I sleep.
Älskar den här anspråkslösa lilla dikten, särskilt raden jag har markerat!

Undrar om någon känner till den svenska översättningen och kanske skulle vilja skriva in den? Har för mig att den är ännu mer känslomässigt tilltalande, för mig åtminstone.

Tolkad av Anders Österling.

Tack Eremiten för översättningen av Robert Frosts dikt. Men? Översättningen var ju långt långt ifrån originalet ifråga om poesi och känsla! Rentav snusförnuftig kan man tycka.

(Herregud, undrar om det är jag själv som har översatt dikten till svenska i tankarna när läste den??? Och varit grymt nöjd med denna, min översättning alltså! )

Shō-u

Osip Mandelstam (1891—1938)


Rosen fryser i snön:
Mansdjup är snön på Seván...
Bergsfiskarn drar fram sin azurblå släde;
de dästa forellerna med mustaschprydda trynen
utför polistjänst
nere på bottnen av kalk.

Men i Jereván och i Etjmiádzin
har det mäktiga berget slukat all luft.
Det borde lockas med en occarina
eller tämjas med hjälp av en flöjt
så att snön kan smälta i munnen.

Snö, snö, snö på ett rispappersblad;
berget seglar fram mot mina läppar.
Jag fryser. Jag är glad...

(Hans Björkegren)


Холодно розе в снегу:
На Севане снег в три аршина...
Вытащил горный рыбак расписные лазурные сани,
Сытых форелей усатые морды
Несут полицейскую службу
На известковом дне.

А в Эривани и в Эчмиадзине
Весь воздух выпила огромная гора,
Ее бы приманить какой-то окариной
Иль дудкой приручить, чтоб таял снег во рту.

Снега, снега, снега на рисовой бумаге,
Гора плывет к губам.
Мне холодно. Я рад...

http://stroki.net/content/view/7894/52/

Friedrich Hölderlin (1770–1843)

Hälften av livet

Med gula päron hänger
och fullt av vilda rosor
landet i sjön,
ni ljuva svanar,
och druckna av kyssar,
ni sänker ert huvud
i heligt nyktert vatten.

Ve mig, var finner jag, då
det vinter är, blommorna,
var solens sken
och jordens skuggor?
Murarna stå
ordlösa, kalla, i vinden
flöjlarna gnissla.

(Erik Blomberg)


Hälfte des Lebens

Mit gelben Birnen hänget
Und voll mit wilden Rosen
Das Land in den See,
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilignüchterne Wasser.

Weh mir, wo nehm’ ich, wenn
Es Winter ist, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein,
Und Schatten der Erde?
Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen.

http://www.zeno.org/Literatur/M/H%C3%B6lderlin,+Friedrich/Gedichte/Gedichte+1800-1804/Nachtges%C3%A4nge/H%C3%A4lfte+des+Lebens

Detta är en av de vackraste dikterna jag känner till med vintern som motiv, Snöbrev av Werner Aspenström (Från samlingen "Snölegend" 1949):

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö.
Av snö är ryttaren och hästen
som nu bär brevet till din dörr.