Fråga en schizofren! Jag svarar!

När vart du diagnosrad?

Han blev diagnostiserad med schizofreni som 21-åring, så förmodligen år 2000 eftersom att han är 32 år nu, eller 33 vilket i såfall gör att han fick diagnosen 1999.

Genom jobbet träffar jag en person med schizofreni. Personen i fråga ligger i sängen och pratar med sig själv rätt mycket, och vips vad det är kommer det ett asgarv. Personen i fråga skrattar rätt ofta och detta gör mig väldigt nyfiken. Kan vanföreställningar vara mysiga och roliga också? Låter heldumt hör jag nu, men har funderat en del på det.

En vanföreställning är nog aldrig direkt mysig eller rolig men alla har inte "onda" röster. Även jag har i arbetet träffat personer med trevliga röster som kan skämta och inte skrämma livet av en person. Jag tror dock att de som lider av schizofreni inte skulle tycka det är speciellt kul även om rösten är god och rolig. Min fostersyster lider av riktigt svår paranoid schizofreni och hon hör enbart onda röster och jag önskar att hon kunde få höra de goda istället.

Bara jag som tycker det låter väldigt konstigt att kalla det schizofreni? Fan är det för tomte-psykiatriker som satt den diagnosen på dig? Du hör alltså inte ens röster bara "brus"? Det gör väl fan mer eller mindre varenda människa då och då... Låter mer som en självuppfyllande profetia när du fick din "latenta schizofreni" och började ta mediciner, blev beroende och tolkar abstinensen som "jag kan inte vara normal utan mediciner", trams...

Hej Hannibal!

Kanske en lite dum fråga men kan du ge din definition på ordet "schizofreni"? Tror du att vem som helst kan utveckla sjukdomen?

Pratar rösterna oftast snabbt?

Hej, jag ser att TS inte har varit aktiv på ett bra tag nu men hoppas att någon annan kanske kan hjälpa mig. Jag vill helst ha hjälp av någon som är schizofren. Jag har forskat en del i sjukdomen och läst om psykologers svar på min fråga men jag vill ha råd från en på "insidan".

Min bror är schizofren, han fick diagnosen för nio år sen. Tack och lov så mår han mycket bättre nu, han har praktiserat på heltid på pappas jobb i ett år och har inte haft något extremt utbrott på två år.
Det är väldigt lite kvar hos honom som påminner om hans sjukdom, som tvångstankar, slöhet, apati, lindriga sömnsvårigheter, svårigheter i formulering av tankar och han är tillbakadragen.
Jag är så stolt men samtidigt livrädd för att han ska bli värre igen!
Vad tror du vi (familjen) kan hjälpa honom med för att han ska förbli eller kanske även bli bättre?
Sånt som inte medicinering eller psykologer kan?

Han har två personer i sitt liv som verkligen bryr sig, mig och våran pappa. Tyvärr så är pappa trött på brorsans "onormala" beteende och har nog inte sagt ett enda snällt ord till honom på ett par år utan pressar honom konstant för att han ska "ta tag i sitt liv" och göra något vettigt av det.
Pappa kan säga saker som att han inte alls är sjuk utan bara lat och jag ser att brorsan mår dåligt av det.
Jag försöker uppmuntra honom och göra honom glad på olika sätt men jag orkar inte heller alltid med hans konstiga frågor och teorier.
Jag är rädd att han ska bli deprimerad om han inte får en förändring i livet snart, han pratar jämt om att han inte har gjort nåt av sitt liv. Jag försöker få honom att skaffa mål för framtiden men han vill bara vara och orkar inte ta tag i nåt. Jag vill inte heller pressa honom för mycket.
Skulle det hjälpa honom om han började tänka på framtiden, som att börja plugga nåt han är intresserad av?
Ska jag fortsätta med att uppmuntra honom till att skaffa mål?
Hur skulle du vilja bli behandlad av dina anhöriga? Vad vill du inte höra från familjen?

Min bror är den viktigaste personen i mitt liv och jag vill göra allt jag kan för att hjälpa honom men vet inte hur. Och jag har svårt att tro på råd från folk som inte vet hur det känns att vara schizofren.

Skulle vara så tacksam för svar!

Din bror måste leva livet till det yttersta. Han måste vara smartare än sjukdomen och han måste faktist ta tag i livet. Visst att alla är lite lata, jag själv inkluderad(schizofren) men så länge det inte gör några hinder för själva levandet så är det faktist bara din farsa som är väldigt ambitiös med sin son och vill se honom ta tag i allting direkt. Var snäll mot honom bara, och ta med honom ut på krogen, om han vill. Lär honom att det är bra att vara social om han inte redan vet det. Har haft väldigt mycket kul med det sociala som schizo, och har lärt mig att vara duktig på det igen efter att mina färdigheter försvann. Det är jobbigt i början men det blir väldigt givande, kanske mer än vad det är för vanliga personer, med tiden.

Jag hade en granne som var schizofren. Han hörde flera olika röster, och såg även en naken man i sin lägenhet som var elak mot honom. Den mannen brukade hota honom med att säga att han inte skulle få bo kvar i sitt hem, och då kontrade grannen min med att säga att det var minsann han som betalade räkningarna så han fick bo kvar så länge han ville Ibland kunde man höra honom bli arg och skrika på den här mannen, och det hände att han kunde knacka på hos grannarna och vara ledsen.

Han hade också olika vanföreställningar, som att han var med i nåt krig och hade blivit skjuten och knivhuggen på diverse ställen.

Är detta vanligt förekommande? Eller har han kanske flera olika sjukdomar?

Tja Alexandraf, vanligt förekommande...vad som är sant är att schizofrena är galningar, men de som märks är ju faktist de utåtagerande. avslöjade för en vän häromdan att jag var schizofren och han sa bara "är du schizofren? det märks inte" Trots att jag är galen som fan visar jag det inte, men det gör han tydligen..känner inga andra schizofrena men har träffat några, och dom var rätt tystlåtna..

Har en del hjärnspöken och jag skulle nog kunna roa en psykiatriker ett tag. Skapade en tråd för ett tag sedan och beskrev min situation lite. Fick många antydningar på att jag kunde lida av schizofreni, eller åtminstone hålla på att utveckla det.

Men jag är väldigt introvert och har svårt med den sociala delen (när det gäller folk jag inte känner) så jag tror inte att någon anser att jag är galen, mer tillbakadragen och kanske lite speciell på ett positivt sett. När jag är med kompisar kan jag spela clown och vara utåt, nästan till överdrift.

Efter nästan varje inlägg jag skriver här tänker jag: "Vad fan skulle jag skriva här för? Det är väl ändå jävligt meningslöst?" Men så skiter jag i det och trycker på knappjäveln. Hej.