Fråga en schizofren! Jag svarar!

Ja, men jag fungerar faktiskt ganska normalt, tack vare min medicinering. Men jag vet att jag har schizofreni, det säger min psykiater o allt jag har läst stämmer någorlunda in på paranoid schizofreni, men alla schizofrena har olika symptom. Jag har träffat andra schizofrena när jag legat inne på psyket, o tyckt de varit värsta knäppskallarna.

Men det är bara att fråga på!

Jag upptäckte just tråden och har därför inte läst alla frågor/svar, så ursäkta om jag upprepar något som redan frågats, men: Var det uppenbart för dig att dina symptom hade sina rötter i ditt eget psyke, eller trodde du i början att det var din omgivning det var fel på? Om det senare, hur svårt var det att acceptera att du var sjuk? Jag frågar för att jag känner någon som är paranoid-schizofren men som är övertygad att h*n verkligen är förföljd, och att det inte sitter i huvudet.

Har du några visuella hallucinationer, eller bara hörselhallisar?

Är du deprimerad, eller är du så van vid ditt tillstånd att det känns normalt på något sätt?

Känner du att dina problem har fört med sig något gott, så som personlig utvecklig på något plan eller ökad självinsikt etc?

Har en schizofren styvbror.

Jag undrar om det är sant att det är Mamman som blir mest drabbad av sjukdomen som barnet har?
Har hört att om en schizofren människa mår riktigt dåligt är det mamman som är den som råkar illa ut, ibland har det hänt att det är mamman som dödas av sitt barn, inte pappan eller syskon?

Min styvbrors mamma är död, hans pappa är nära döden och då är det bara min mamma kvar, vi är alla oroliga över hur det ska fungera.
Han har eget boende och hjälp men hotar mamma och styvfar ganska ofta.
Han är farlig och jag gömmer mig när jag ser honom på stan.

Hur farligt är det egentligen?

En stor eloge till dig som startat tråden.

Hej igen!

Jag behöver din hjälp. Håller nämligen på med en uppgift. Mina fråga lyder: vad tycker man om fritid, sysselsättning och meningsfull aktivitet för psykiskt funktionshindrade? Vad tycker t.ex. Lennart Lundin, Alain Topor m.fl. auktoriteter på området? Jag vore jätteglad om du eller någon annan vill hjälpa mig!

Vad var det som utlöste din ilska mot din pappa, då när du var 16?

Hur märkte du att du började sjunka ner i schizofrenin?

Hur började tankemönsterna ändra sig? Var det påtagligt eller gick det långsamt?

Kan du på något begripligt sätt förklara vad som hände i ditt huvud under denna tid?

Om jag inte minns fel så är schizofreni en ärftlig psykisk åkomma?
Hur var dina förhållanden som ung vuxen d v s Hur levde du som 18-19 åring? Jag är nämligen själv inne i en vad som har varit ganska illa artad depression som bland annat utlöstes pga ett miljöombyte (flyttade), Fick reda på utav min psykolog att miljöombyten kan vara vädligt traumatiskt om man mår dåligt när det händer, det kan även vara startskottet för de som har schizofreni liggande i släkten.

Bra initiativ att starta denna tråd TS, jag hoppas att du får leva ett fortsättningsvist underbart liv!

MVH

dedicated

Ja, i början trodde jag att jag var utfryst i klassen, men sen fick jag fler vänner. Men sen när allt började gå åt helvete, så tog mina föräldrar mig till psyk.

Att det sitter i huvudet är ju en svår fråga... Alla kan inte inse det, eller vänja sig vid det. Jag har på bl.a psyket stött på dem som knappt kan orientera sig i korridoren!

EDIT: Ja, jag har fått diagnosen svår depression. Har fått ECT o sånt, så nu mår jag bättre!

Hej o tack!

Ja, jag tror mamman blir lite drabbad. Men jag har mycket god kontakt med min mamma. Ibland säger hon att jag bara inbillar mig. Men för det mesta har vi trevligt.

Men det är endast en mycket liten del som är direkt farliga, det har jag läst.

Ja, min fritid består av att gå på ett rehab-cennter, 7,5 h i veckan. Inte mycket. Men, jag får köra deras buss eftersom vi hämtar saker i närliggande kommuner. Min chef vill inte köra, o de andra klienterna eller patienterna har inte körkort.

Men annars är meningsfull aktivitet för psykiskt funktionshindrade att utföra enklare jobb. Det är frivilligt, o jag går inte dit för pengarna, utan för att snacka o träffa folk.

Men om övrig fritid... Jag sover väldigt mycket! Annars tycker jag om att se på film eller läsa böcker, samt naturligtvis Internet.

Jag sökte lite på de namn du skrev, men det verkar vara KBT-terapi. O jag har gått i sådan. Men hjälpte sisådär...

Min pappa är direktör över ett företag. O då tyckte jag han skulle sköta sig som en sån... Så det var småsaker, att han inte skötte sig o sånt... Skäms som fan över det nu, då han har betalat flera resor o en bil till mig!

Nja, jag tror det gick ganska långsamt. Började med att jag inte kunde äta i skolmatsalen. Sen drogs jag mer o mer tillbaka. Studenten var ett helvete... En polare sa att jag såg rädd ut när vi sprang ut från studenttrappan, o det hade han helt rätt i. Hela gymnasiet var ett kaos!

I högstadiet mådde jag så bra, hängde med "tuffa gänget", söp, knullade o rökte. Men sen rasade allt... Kanske jag inte skulle bytt linje (som jag gjorde andra dagen), kanske jag hade varit frisk då?

Fick mer o mer irritationer i huvudet under min gymnasieperiod.