Fråga en schizofren! Jag svarar!

Nej, det kommer ifrån huvudet, så mycket är jag säker. Men sen som sagt är det ibland väldigt svårt att skilja på tankar o röster.

Man skulle kanske säga att det är "tankar som förstärks". Jag vet inte...

Ja, just det kan hända mig!

O det är väldigt jobbigt när man är på fest eller bara besöker nån. Men mina mediciner har förhindrat det de senaste åren, då jag anser att jag fått rätt medicinering. Jag tar ju mina piller varje dag, så det ska inte hända mig, o har aldrig hänt hittils.

Ja, jag har lärt mig att leva med det, inte mot det. Jag träffar tjejer, kompisar o nya vänner.

Borde inte mod ändra titeln till: "Fråga en schizofren! Vi svarar!"

Jo, det skämtet har ju inte varit uppe innan...

Men ärligt talat denna förekomst existerar knappt. Thomas Quick är ett exempel, men fler o fler börjar tro att han fejkar allt ihop.

Jag skulle bli glad om nån kunde ge säkra källor på bevisade dissociativ personlighetsklyvning!

Finns anledning att kika lite på fenomenet "attention whore". Leder nog mera rätt.

Skämtet har även dragits tidigare i tråden.

Du är riktigt jävla slut i huvudet. May you burn in hell.

Du skrev innan att du fascineras av Hannibal Lecter, vad är det mer specifikt med honom som fascinerar dig?

Anledningen till att jag frågar är att jag har läst att det ofta händer att schizofrena fördjupar sig i ett speciellt ämne eller intresserar sig för specifika saker. Mer än folk utan schizofreni gör då.. Jag har säkert helt fel.

Edit: Ändrade lite smått och gott.

Misstänkte det. Antar ni får höra det ofta dessutom


En seriös fråga, hur ser du som schizofren på ditt liv om 10 år?

Jag gillar framför allt hans intellekt, samt den psykotiska sida sida han har. Missförstå mig rätt... Men det är nått fascinerande med honom, trots att det är en fiktiv figur.

Men visst har jag en relativt ond sida också, som jag inte gärna skriver om. Jag har bl.a planer på att mörda... Men jag tror (o hoppas) att det stannar vid fantasin.

Jodå, det har "vi" hört några gånger...

Jag ser mig själv som antingen sjukskriven fortfarande, eller jobbande med det jag utbildat mig för. Vad säger jag inte, då jag inte skulle få jobb inom det pga. min sjukdom.

Vi har en del gemensamt. Jag ser också bra ut enligt andra.
Jag har fått diagnosen psykos med schitzofreni. Det hör ofta ihop med när man får psykos, min var reaktiv.
Skulle rekommendera dokumentären i denna länk:
http://diffthoughts.blogspot.com/2009/02/take-these-broken-wings-recovery-from.html

Jaakko Seikkula håller också på med en metod utan mediciner, stor chans att bli frisk! Läs:
http://spiritualrecoveries.blogspot.com/2006/05/dr-jaakko-seikkula-dialogue-is-change.html

Detta är min åsikt. Jag beställde dokumentären. Själv är jag utan medicin självmant, nån rätt får man väl ta även med 'stämpeln' som jag tycker att man fått. Jag vantrivdes med medicinen, enbart för biverkningarna, den tryckande tröttheten - det konstgjorda livet - och allt prat från omgivningen att ta medicinen hela tiden. Nu måste jag ljuga att jag tar medicin, för att tillfredsställa min omgivning. De märker ingen skillnad fast jag varit utan länge, ett år. Skulle man säga det så bemöts man med stark kritik från höger och vänster, och så börjar pratet om medicinen - till den grad att man får ge sig, för frisk utan medicin är oacceptabelt från många håll, "stämpeln". De minns ju mina misslyckade avslutningar av medicinen de första gångerna.
"Tänk om du blir sjuk..." blabla bla...

För man har liten talan när man en gång fått stämpeln och vill pröva alternativa metoder. Bara 3 vänner jag litar på vet om att jag är utan, de förstår mig till fullo, och de tycker jag gjorde helt rätt som slutade. Slutar man för snabbt med medicin löper man amok. Det beror på beroendet, det krävs 3-5 månader att bli utan medicin. Medicinering e oerhört känsligt, inga snabba ryck för psyket reagerar häftigt. Blev galen när jag slutade första gångerna, har prövat fler än en gång - utan att jag visste hur man gjorde. Idag vet jag hur det skall gå till.

En gång var jag mycket sjuk när jag var på helgpermission, ingen märkte det. Men jag ringde redan på lördag och ville tillbaka för att jag inte skulle göra bort mig. Är man sjuk är man sjuk och då tycker jag man ska vara intagen, när man blir frisk så man klarar sig skall man överväga ta bort medicinerna helt - på rätt sätt!

Idag är jag lika frisk som innan sjukdomsutbrottet, men visst jag har de uppdykande främmande tankarna, "rösterna" kvar men jag lider inte av dem. Mycket är svårt att begripa och hänger ihop med bibeln om Guds rike och räddning.

Jag lider däremot med dem som sitter djupt i medicinträsket utan talan. För vissa är i ren desperation, de är inte förstådda, utan sätts på tyngre och tyngre mediciner - oftast mot sin vilja. Jag gick flera gånger förbi medicinkön på sjukhuset, det verkade vara OK för vårdarna - men en vårdare sa att doktorn var riktigt arg på mig strax innan jag skulle träffa honom.