Fråga en schizofren! Jag svarar!

Ja, vid 16 års ålder fick jag kontakt med psykiatrin för första gången. Sen gick det väl ca 4-5 år innan jag fick diagnosen, alltså vid 20-21-års åldern.

Hade flyttat ifrån mina föräldrar till en annan stad, men bara ca 6 månader flyttade jag till egen lägenhet igen i hemstaden. Vid studenten mådde jag som sämst (19 år), o klarade knappt av den.

Hur har dina bekanta reagerat då?

nej... inte direkt..
edit: hade jag velat sagt vad det är så hade jag ju gjort det

Kan du beskriva närmare hur schizofrenin utvecklades? Började det med att du mådde dåligt och hade ångest? Hur kändes det och hur gick det till när du blev sjukare och slutligen blev schizofren?

En annan sak. Är det inte lite så att du lever i rollen som schizofren nu när du har diagnos? Är inte chansen för tillfrisknande mindre om du accepterar och fortsätter leva i det, eller är det utom din kontroll?

Hej Hannibal och tack för en väldigt intressant tråd!!
Du har drogat en del läste jag...

I vilken ålder var det?

Kan drogerna ha varit en utlösande faktor till sjukdomen?

Blev du paranoid efter en tids användande av amfetamin?

När jag läser dina inlägg känns det som du har en likgiltig eller glädjelös ton, stämmer det? Är du deprimerad nu?

Äter du lithium eller något liknande som "neutraliserar" ditt känsloliv?

Ämnet intresserar mig mycket, schizofreni finns i min släkt...
Jag missbrukande droger i ganska många år när jag var yngre, främst amfetamin, och jag blev otroligt paranoid dom sista åren...
Kunde inte gå på toa utan att leta efter dolda kameror (förmodligen för att jag alltid injicerade på toaletter), jag kunde inte dusha med drapperiet fördraget för jag trodde det stog nån bakom där isf, jag hade en ständig känsla att jag var bevakad, att någon/något smög på mig etc etc.

Jag trodde att jag skulle bli psykiskt sjuk på riktigt, speciellt efterssom schizofreni finns i släkten. Nu är jag snart 30år så det borde väl ha yttrat sig nu...
Min paranoia försvann helt när jag hade varit drogfri nåt år...
MVH

Hannibal är inget typiskt exempel i vilket fall. Tyvärr är psykiatrisering otroligt vanligt i denna grupp. Jättesvårt att bryta när man väl fastnat i nätet. Synen på sig själv är sällan eller aldrig den bästa.

Problemet med schizofreni är att man tillfrisknar inte utan lär sig leva med det och inte mot det.

Du pratar om röster, men hur exakt yttrar dessa sig? Är det ett genuint hörselintryck så att du till och med inte kan skilja på ifall det är någon i rummet som säger något, eller om det kommer från ditt huvud?

Min undertanke var just det. Att det diagnosticeras friskt. Kanske kan hannibals symptom vara långt gångna ångestsymptom vilket lett till personlig förvirring. Det skulle ju i så fall innebära att vem som helst under tillräcklig press han "spåra ur" sin personliga agenda och gå vilse och hamna i den sitsen. Då är det ju inte egentlig schizofreni det handlar om, och tillståndet borde i så fall gå att förbättra.

Det viktigaste om någon ska bli bättre är antagligen att "den drabbade" återfår sin tro på sig själv och sin förmåga att kunna bli frisk. Bli man diagnosticerad med schizofreni tänker nog många (medvetet eller ej) att det är kört och slutar kämpa.

Hej! Jag har en fråga! Jag har en farbror som är schizofren, och ibland säger han typ "nu kommer det över mig" och han visar med händerna hur det är som om nått forsar ner över hela kroppen och då måste han gå och ta sina piller och stänga in sig på sitt rum en timme eller nått.. Men frågan är: kan du också känna att det liksom forsar över dig på nått sätt? Och får du något slags jobbig biverkning av dina piller?

De har reagerat typ; -Jaha, trodde inte schizofreni var sånt (när jag rent ut sagt att jag har schizofreni). De har tidigare trott att jag haft depression o ångest, m.m.

Det började i gymnasiet, i högstadiet fick jag ungefär 4.0 i betyg. Sen började jag gå hos en psykolog som inte kunde konstatera annat än svår depression. Sen, när jag gått ut gymnasiet flyttade jag till en annan stad, men flyttade ganska snart tillbaka. Då fick jag återigen kontakt med psykiatrin o samma psykolog. Fick lite Risperdal o sånt.

Jag vet inte om om jag inbillar mig eller inte. Men jag har fått diagnosen av chefsöverläkaren. Jag blir helt knäpp utan mina mediciner, så jag tror det är utom min kontroll.

Hej o tack!

Jag drogade en hel del när jag var i 20-års åldern, det var CS, opiater, benzo, hallucinogener o cannabis. Men det var inte en utlösande faktor, jag kände likadant innan jag började med droger.

Men nej, jag använde inte amfetamin så mycket. Däremot mycket Ritalin (men det var inte utskrivet åt mig).

Ja, jag är ganska glädjelös o lider av depression. Dock har jag inte längre suicid-tankar som jag hade innan ECT-behandlingarna som jag fått.

Nej, jag har aldrig aldrig ätit lithium, även om det utreddes ett tag om jag var bipolär.

O nej, det du senare beskriver har jag aldrig upplevt.