Citat:
Ursprungligen postat av
TheSamePerson
En sak jag märker hos rätt många om inte de flesta filosofer är att de tenderar att se ner på andra människor och underskatta vanligt folks förmåga att leva livet utan att komplicera det i onödan.
En gemensam nämnare är att de flesta verkar se på andra människor som mindre kapabla att förstå tillvaron, som fokuserar på ytligheter, saknar mening i livet och lever för levandets skull.
De underskattar till och med de mest framgångsrika människornas prestationer. So what liksom om man lever ett fredligt liv i ett bra hus, har en fungerande familj, ett bra liv och en bil som fungerar eller har några miljoner på kontot? Man har ju ändå inte skrivit en eller två böcker eller ägnat halva sitt åt att fundera över livets mening och då är man tydligen inte värd ett skit enligt dessa pajaser till filosofer.
Men vad avslöjar detta om filosoferna själva egentligen? Är de i själva verket extremt mörka människor som har svårt att glädjas åt att andra människor mår bra och är nöjda med sina liv? Eller har de ändå en poäng i att de flesta människor går genom tid och rum i tron att de har levt utan att egentligen ha levt?
Och nej, fråga inte mig vad dessa filosofer heter då jag bara lyssnar på poddar och liknande när jag går eller tränar och det sista jag bryr mig om är namn.
Jag ser det tvärtom. I grunden tycker jag att filosoferna har en poäng – jag känner väldigt lite samhörighet med folk som bara tuffar på som oreflekterande djur på ren vana, utan att någonsin stanna upp och ifrågasätta vad de egentligen håller på med. Ett fungerande hus och några kronor på kontot gör inte ett liv automatiskt levt på djupet.
Samtidigt är det precis där baksidan sitter, och det är där jag ser mitt eget problem: när man dras åt det hållet är det lätt att fastna i överanalys, tvekan och ändlöst grubblande. Man ser igenom självklarheterna, men betalar priset i form av obeslutsamhet och att man fastnar i huvudet istället för att bara agera.
Den verkliga konsten ligger i att skilja på
reflektion och
grubbel. Reflektion är att stanna upp, granska vad man gör och varför – och sedan gå vidare och handla med större skärpa. Grubbel är när tankarna bara går på tomgång i en loop utan att leda till något annat än friktion och tvekan. Ett reflekterat liv behöver inte betyda att man står och väger varje steg i evighet; ibland är det mest ärliga och levande man kan göra att välja en riktning, ta smällen om det blir snett och låta handlingen avgöra, istället för att låta huvudet blockera kroppen.