Citat:
Ursprungligen postat av
Diamondgrit
Det stämmer att värde är något som är helt och hållet subjektivt, ja. Om den grekiska befolkningen, kulturen och historiska kontinuiteten skulle varit den dominerande i Sverige skulle Sverige vara Grekland till allt utom möjligen namnet. Finns det något egenvärde i sådant (dvs. i språket, kulturen, traditioner osv.)? I allmänhet nej. Det rör inte mig i ryggen om någon viss pakistansk folkdans glöms bort. Däremot ett stort subjektivt värde. De identifierar gemenskapen och bidrar till sammanhållningen av sagda gemenskap. Den gemenskapen är ju bara värd något för de individer som är i den, eller berörs av den.
Så, ja, det är precis det jag säger. Sverige är viktigt, för svenskar, för att vi är svenskar. Det finns ingen magi i att flaggan är gul och blå eller att det var krig mellan Sverige och Danmark 1676 eller att den bästa falukorven görs i Sköllersta. Däremot finns det magi för oss i sånt, för att vi är svenskar och för att allt det där betyder något, för oss. Men om vi nu vore polacker skulle vi ju tycka att rött och vitt var den finaste flaggan. Och så vidare.
Hur skulle det inte kunna vara så?
Jag tror att jag förstår din ståndpunkt bättre nu. Men jag tycker att det finns en intressant fråga kvar i ditt resonemang.
Du säger att det inte finns något egenvärde i exempelvis språk, kultur och historisk kontinuitet, utan att värdet uppstår genom att människor identifierar sig med dessa saker. Men vad är det då som gör att människor identifierar sig med just den gemenskapen? Är det inte åtminstone delvis dess faktiska innehåll, dess historia, traditioner, språk och den kontinuitet som binder samman människor över generationer?
Jag tycker att det blir lite märkligt att reducera allt detta till subjektiva preferenser hos individerna som för tillfället råkar ingå i gemenskapen. En nation är ju inte bara en samling individer med gemensamma intressen, utan också en historisk gemenskap som existerade före dem och som de själva ärver och för vidare.
Om vi exempelvis tänker oss att en generation svenskar helt skulle förlora intresset för sitt språk, sina traditioner och sin historiska identitet, skulle det då innebära att det inte längre fanns något värdefullt att bevara? Skulle den generationens ointresse i sig upphäva värdet av den historiska kontinuitet som tidigare generationer byggt upp?
Jag tror att det är där våra perspektiv skiljer sig åt. Jag ser inte nationen enbart som någonting som existerar för de individer som för tillfället identifierar sig med den, utan som en gemenskap mellan generationer, där vi också har ett ansvar gentemot dem som kom före oss och dem som kommer efter oss.