Citat:
Ursprungligen postat av
Konrad
Du kanske har missat att du och jag och alla andra i högsta grad deltar i marknaden genom pensionsfonder? Inte vet jag om det löser några problem med att du skyller på mig och jag skyller på dig.
Du och jag medverkar i varje sekund i denna marknad. Det lönar sig knappast att sitta där med armarna i kors och klaga. Ställ dig själv i.st. frågan:
- Vad kan jag själv göra för att förändra min situation till det bättre?
Det är så livskraftiga samhällsbyggen blir till.
F.ö tror jag knappast att nutidens ungdomar skulle acceptera de villkor som gällde under "The new deal" eran i Sverige på 30-talet. Tilldelade AK-arbeten med flytt kanske 100 mil bort eller svält var det som gällde.
Vi lever nu mera i en konkurrensutsatt värld och kan inte fantisera bort det.
Bistra ord, tja kanske men helt nödvändiga.
Att jag har pensionspengar investerade på börsen innebär inte att jag anser att bostadsbyggande, elförsörjning, järnvägar eller sjukvård ska styras av privata avkastningskrav. AP-fonderna är dessutom statliga institutioner inom vårt offentliga pensionssystem. Det är knappast något bevis för att staten saknar en roll i ekonomin.
Ditt resonemang om individuellt ansvar är också ganska irrelevant för den strukturella frågan. Vad hjälper det att jag utbildar mig, arbetar mer och sparar pengar om det råder bostadsbrist, om elnäten inte byggs ut eller om järnvägen saknar kapacitet? Jag kan förbättra min egen situation, men jag kan inte på egen hand lösa problem som kräver samordnade investeringar och politiska beslut.
Sedan har du ett märkligt motsatsförhållande mellan internationell konkurrens och aktiv statlig ekonomisk politik. Sverige blev inte ett rikt industriland genom att staten satt med armarna i kors. Vi byggde upp vattenkraft, kärnkraft, järnvägar, bostäder, utbildning och infrastruktur genom långsiktiga investeringar och politisk samordning. Det offentliga och privata näringslivet har historiskt kompletterat varandra.
Arbetslöshetskommissionens (AK) beredskapsarbeten kunde innebära mycket hårda villkor, låga löner och krav på att flytta. Men du utelämnar att politiken förändrades 1933 då socialdemokratin för första gången tog makten, då bland annat principen om lägre nödlöner övergavs till förmån för mer normala lönevillkor.
Ingen behöver hävda att 1930-talets Sverige var ett paradis, det var en produkt av liberalismens genombrott. Poängen är att aktiv ekonomisk politik, offentliga investeringar och demokratisk styrning faktiskt kan åstadkomma sådant som marknaden inte har tillräckliga incitament att åstadkomma på egen hand.
Och det är egentligen kärnan i diskussionen: Marknaden är ett verktyg, inte ett självändamål. Den är bra på vissa saker, men betydligt sämre på att garantera långsiktig samhällsnytta när den krockar med privata avkastningskrav.
Att vi lever i en konkurrensutsatt värld är inget argument för att överge samhällsplaneringen. Tvärtom behöver vi en kompetent stat som kan skapa de långsiktiga förutsättningar som både människor och företag är beroende av.
Frågan är inte om vi ska ha marknad eller stat. Frågan är varför du tycks anse att marknadens lönsamhet alltid ska väga tyngre än samhällets långsiktiga behov.