Negativ inkomstskatt är en ekonomisk reformmodell som utrotar fattigdom genom att integrera välfärdssystemet direkt i skattesystemet, i stället för att upprätthålla en kostsam socialbyråkrati.
Idén lanserades av ekonomen Milton Friedman i boken Capitalism and Freedom (1962) och går ut på att staten fastställer en inkomstgräns, en så kallad brytpunkt. Den som tjänar över gränsen betalar vanlig inkomstskatt, men för den som tjänar under gränsen vänds skatteskalan upp och ner. Staten betalar då ut en procentandel av mellanskillnaden i rena kontanter via skattsedeln. Eftersom bidraget trappas av långsammare än vad lönen ökar, lönar det sig alltid att arbeta mer, vilket eliminerar klassiska fattigdomsfällor där socialbidrag dras in krona för krona vid anställning.
För Friedman handlade förslaget lika mycket om individuell frihet som om ekonomisk effektivitet. Genom att skrota snåriga och öronmärkta bidragsprogram skulle man spara miljarder i administration och samtidigt sluta omyndigförklara medborgare med detaljstyrda stöd och kontroller.
Det vilar därför en djup historisk ironi över hur makthavare i både västvärlden och Sverige valde att förvalta Milton Friedmans arv. Under 1980- och 1990-talen anammade politiker ivrigt hans läror om avregleringar, privatiseringar, skolpeng och stram inflationspolitik, men när det kom till hans mest humanistiska och utjämnande förslag drog man i handbromsen. Samhället fick all den marknadsutsättning och ojämlikhet som Friedmans manual ofta förknippas med, men berövades just den värdiga, enkla och frihetliga säkerhetsventil som han själv såg som en förutsättning för ett rättvist och hållbart kapitalistiskt samhälle.
Idén lanserades av ekonomen Milton Friedman i boken Capitalism and Freedom (1962) och går ut på att staten fastställer en inkomstgräns, en så kallad brytpunkt. Den som tjänar över gränsen betalar vanlig inkomstskatt, men för den som tjänar under gränsen vänds skatteskalan upp och ner. Staten betalar då ut en procentandel av mellanskillnaden i rena kontanter via skattsedeln. Eftersom bidraget trappas av långsammare än vad lönen ökar, lönar det sig alltid att arbeta mer, vilket eliminerar klassiska fattigdomsfällor där socialbidrag dras in krona för krona vid anställning.
För Friedman handlade förslaget lika mycket om individuell frihet som om ekonomisk effektivitet. Genom att skrota snåriga och öronmärkta bidragsprogram skulle man spara miljarder i administration och samtidigt sluta omyndigförklara medborgare med detaljstyrda stöd och kontroller.
Det vilar därför en djup historisk ironi över hur makthavare i både västvärlden och Sverige valde att förvalta Milton Friedmans arv. Under 1980- och 1990-talen anammade politiker ivrigt hans läror om avregleringar, privatiseringar, skolpeng och stram inflationspolitik, men när det kom till hans mest humanistiska och utjämnande förslag drog man i handbromsen. Samhället fick all den marknadsutsättning och ojämlikhet som Friedmans manual ofta förknippas med, men berövades just den värdiga, enkla och frihetliga säkerhetsventil som han själv såg som en förutsättning för ett rättvist och hållbart kapitalistiskt samhälle.