Hur blir man en vanlig människa

Jag har inga intressen. Autism forum är bara fullt med negativitet som jag ej tål. Och jag finner inte saker gemensamt med andra autister dels för att jag är extremt hyperaktiv med ADHD’n. Autister brukar vara som robotar (inte alla självfallet).

Jag har problem med ilska ifall folk inte lyssnar. Drar in mig i grejer. Ändrar planer när dom sagt innan vad vi ska göra och att jag har accepterat just den grejen.

Lättnaden var som att ta droger, fake. Det finns inte whack hollywood photoshop. Jag visste ju innerst inne att nu fucking atombombas jag snart. Det gjorde det ju, det har det alltid gjort. Det var länge sen något skit hade hänt så då blev det enklare att tänja på gränserns när någon helt plötsligt dök upp i mitt liv som visade intresse.

Men som sagt det var ju fake. Fake är något som inte är riktigt. Det lärde jag ju mig att det är så det är. Känslan som jag hade var från något som ej existerade. Jag fick en riktig käftsmäll av detdär, nu är jag vaken igen. Nu vet jag.

Varför filippinerna, varför inte Sverige så slipper man bli våldtagen ekonomiskt och husmässigt? Jag kan ju förlora allt fysiskt också ifall något händer.

Det var ett förslag, inte en uppmaning att du ska sälja allt och flytta dit. Men jag tycker att du behöver fundera lite på hur du resonerar kring risker.

Om vi ska resonera på det sättet kan vi hitta risker med precis allt. Om jag går utanför min port finns det en extremt liten risk att jag blir skjuten i huvudet. Borde jag därför aldrig gå utanför dörren?

Det är klart att man ska vara försiktig och tänka igenom sina beslut, särskilt när det handlar om ekonomi, boende och relationer. Men det finns en skillnad mellan att göra en rimlig riskbedömning och att låta varje tänkbar katastrof bli ett argument för att inte göra någonting alls.

Du behöver inte ta onödiga risker, men du måste också ge dig själv möjligheten att faktiskt leva. Annars blir jakten på fullständig trygghet i sig det som begränsar hela ditt liv.

Nu är ju chanserna för att bli skjuten extremt låga. Riktigt extremt lågt. Dom andra riskerna är inte långs procentuellt allt, det är mycket vanligt förekommande. Och jag menade inte att flytta till Filippinerna. Kommer hon hit måste hon vara gift med mig annars inprincip omöjligt, sen måste jag ha en bostad, jag måste bevisa att min lön kan försörja oss båda och jag är skyldig att försörja henne ifall det blir en skilsmässa. Så man är dubbelvåldtagen ifall 42% risken landar.

Men då tycker jag att du behöver skilja på faktiska risker och hur du själv förhåller dig till dem.

Jag säger inte att riskerna du räknar upp är påhittade eller att det är oproblematiskt att gifta sig med någon från ett annat land. Självklart ska man undersöka migrationsregler, ekonomi och juridiska konsekvenser innan man fattar sådana beslut.

Men du verkar utgå från att om en risk existerar så måste du också behandla den som ett hot du behöver skydda dig från till varje pris. Och när du dessutom beskriver det med ord som dubbelvåldtagen blir det ganska tydligt hur katastrofalt du föreställer dig att ett negativt utfall skulle vara.

Du behöver inte gifta dig med någon från Filippinerna. Du behöver inte heller ta den risken. Men varför måste varje tänkbar möjlighet att skapa ett liv med någon annan först passera genom en mental katastrofsimulering?

Det jag försöker komma åt är att du verkar vilja ha garantier för att ingenting ska kunna gå fel innan du tillåter dig själv att ens överväga något. Men sådana garantier finns inte, vare sig du träffar en svensk kvinna, en filippinsk kvinna eller väljer att leva ensam.

Och jag tror faktiskt att det är viktigare att du försöker komma till rätta med den här rädslan än att vi fortsätter leta efter ett land eller en livssituation där du kan eliminera alla risker. För jag misstänker att rädslan kommer följa med dig även om du byter land, bostad och förutsättningar.

Tack för din omtanke. Jag ger upp här. Jag slösar eran tid. Jag kan inte bli bra, det vet jag också. Jag har inte viljan av att bli bra, jag vill inte uppoffra något. Jag hoppas jag får cancer för då har jag inte haft något med min död att göra då känns det bättre.

Jag kommer aldrig utsätta mig själv och det har jag lovat mig själv. Jag ska aldrig visa mig svag i verkligheten, aldrig lita på en tjej, aldrig ta i kontakt med en tjej, aldrig röka, festa, dricka, bli av med oskulden, aldrig mer käka på restaurang, inte göra något. Gör jag dessa grejer och det inte händer något negativt så mår jag dåligt ändå. Det kan gå hur bra som helst på en restaurang. Men jag mår piss efteråt. Jag tycker inte om något.

Du slösar inte min tid, och jag hoppas verkligen inte att du lämnar den här diskussionen med uppfattningen att du är bortom all hjälp.

Jag tror dig när du säger att du inte tycker om någonting just nu. Jag tänker inte försöka övertyga dig om motsatsen eller komma med ännu en lista på saker du borde utsätta dig för. Men jag önskar att du kunde skilja på hur du känner inför livet just nu och vad som faktiskt fortfarande är möjligt för dig.

Det som bekymrar mig mest är att du verkar ha börjat utfärda livslånga domar över dig själv. Aldrig lita på någon, aldrig träffa en tjej, aldrig göra någonting, aldrig tillåta dig själv att vara sårbar. Du bestämmer hela din framtid utifrån hur fruktansvärt du mår i nuet. Tycker du verkligen att den version av dig som lider så här mycket ska få fatta alla beslut åt den version av dig som kanske hade kunnat må bättre om några år?

Du behöver inte lova dig själv att förändras. Du behöver inte heller bestämma dig för att börja dejta eller kasta dig ut i en massa situationer som skrämmer dig. Men snälla, stäng inte dörren för resten av livet heller.

Och du är inte skyldig oss någonting. Du behöver inte prestera en förbättring för att förtjäna att människor ska vilja prata med dig. Jag har uppskattat våra diskussioner och jag hoppas att du fortsätter skriva.

Men jag blir faktiskt orolig när du skriver att du hoppas få cancer för att kunna dö utan att själv ha orsakat det. Har du tankar på att faktiskt ta ditt liv, eller handlar det om att du önskar att livet ska ta slut utan att du själv behöver göra något? Jag frågar eftersom jag tycker att det är viktigt att ta dig på allvar.

Jag hoppas verkligen att du söker hjälp för hur du mår just nu. Du ska inte behöva hantera allt det här ensam.

Hjälp finns faktist inte. Det är bara fasader för tax right offs och regeringens hjälp är för att få dig tillbaka till jobbet.

Jag är för feg att ta mitt liv. Men hoppas på cancer då kan jag inte kontrollera det.

Jag mår inte dåligt bara nu tillfälligt. Detta har ju pågått hela livet jag vet inte ens hur det är att vara glad. Jag har bara uppnått mani tillstånd när jag blev lurad. Lite som att knarka då.

Alla dörrar är stängda tills hjärnan säger något annat. Och blir jag inte glad då öppnar hjärnan inte sig heller.

Psykiatrin säger dom inte kan hjälpa mig längre. Jag argumenterar mot dom för jag vet att solen är varm. Jag kan inte lura mig själv och tro att den är kall.

Men du kan väl ändå inte låta ett besked från psykiatrin bli en livstidsdom? Att de inte lyckats hjälpa dig betyder inte att du är bortom all hjälp.

Jag tror att du har börjat betrakta ditt nuvarande mående som en oföränderlig sanning om resten av ditt liv. Men du vet faktiskt inte hur du kommer må om ett år, fem år eller tio år.

Du behöver inte lösa hela livet idag. Du behöver inte ens tro på att det kommer bli bra. Men försök åtminstone att inte stänga dörren helt.

Och snälla, sluta hoppas på cancer som en utväg. Du förtjänar att få uppleva ett liv där du faktiskt vill vakna på morgonen. Jag hoppas verkligen att du inte ger upp innan du fått chansen att uppleva det.

Aja kanske Frida faller ner för himlen och hittar min dörr. Hoppas hon vet att jag är här för det måste hon veta innan.

Jag tänkte skriva något mer negativt men jag har för mycket att skriva så jag pallar inte. Med öppna dörrar kommer ingen kliva in ändå. Jag har ju försökt hela livet fram tills senaste året.