Hur blir man en vanlig människa

Men ser du inte motsättningen i det du skriver? Du säger att du inte vill något, att du själv är orsaken till att du missat livet och att du önskar att du hade varit programmerad annorlunda. Samtidigt radar du upp en massa saker som du uppenbarligen önskar att du hade fått uppleva. Du vill ha gemenskap, vänner, relationer, spänning, historier att berätta och minnen att se tillbaka på. Det är inte samma sak som att inte vilja något.

Du verkar snarare ha väldigt starka föreställningar om hur saker måste vara för att du ska kunna tillåta dig själv att leva dem. Du vill ha närhet, men samtidigt verkar möjligheten att bli sviken vara så outhärdlig att den nästan gör närhet omöjlig. Du vill uppleva livet, men verkar inte kunna acceptera den osäkerhet, de risker och den sårbarhet som oundvikligen följer med att faktiskt delta i det.

Ta exemplet med kvinnan du beskriver. Du skriver att 50 år tillsammans skulle vara bortkastade om du efter hennes död fick veta att hon varit otrogen vid ett enda tillfälle. Varför skulle 50 år av gemensamt liv, kärlek, upplevelser och allt ni byggt tillsammans plötsligt sakna värde? Det är ett väldigt svartvitt sätt att betrakta både människor och relationer. Du gör en enskild handling till något som retroaktivt upphäver ett helt liv.

Och det är kanske just där en del av problemet ligger. Du tycks ställa krav på livet, på andra människor och på dig själv som är så absoluta att det knappt finns något utrymme kvar för mänsklig ofullkomlighet. Du vill aldrig göra fel, aldrig bli sviken och aldrig behöva utsätta dig för något som kan skada dig. Men samtidigt beklagar du dig över att du aldrig fått uppleva något.

Du kan inte både kräva garantier mot livets alla besvikelser och samtidigt förvänta dig att få ta del av allt det som gör livet levande. Att leva innebär att riskera något, att människor gör en besviken, att saker inte blir som man tänkt sig och att man ibland får acceptera att verkligheten inte motsvarar ens ideal.

Jag tror inte att du saknar vilja i den utsträckning du själv påstår. Jag tror att du har väldigt svårt att tillåta dig själv att vilja något som också innebär en risk att bli sårad.

Det är precis vad jag har sagt till honom flera gånger.

Det med ja. Men jag vill fortfarande inte. Jag skulle må hemskt dåligt av att ägga någons hus, att bli full att synda. Jag skulle må dåligt över att ha en one night stand med någon, de går emot mina principer. Jag vill inte göra dessa grejer också för att jag kommer inte finna glädje i dom. Jag vill finns glädje i att vilja göra och göra saker. Jag vill finna glädje i att vara en delaktig människa.

Men jag gör inte det. Jag har försökt på mig allt. Det gjorde mig nedstämd.

Ja 50 år skulle varit helt bortkastade i mina ögon. Jag hade varit så fylld av ilska och skräck, jag törs inte ens tänka på det. Vill jag vara så bitter? Nej. Vill jag vilja att inte vilja vara bitter, ja. Men jag är den personen. Medans andra skrattar så flyter jag omkring som ett spöke. Jag finner det inte roligt. Vill jag finna det roligt? Har jag ambitionen att vilja finna det roligt? Nej. Jag har viljan av att vilja vilja ändra på mig. Jag vill inte ändra på mig, jag vill ha viljan av att vilja ändras på.

För jag vill inte ändras, jag vill inte ha kul, jag vill vara inlåst och vara bitter.

Men det känns skit. Men alternativet får mig att må ännu mer skit, so I chose the less of two evil. Så viljan av att vilja vilja är det som återstår.

Jag tycker världen är skräckinjagande. Speciellt hur greedy människor är när det gäller relationer. För där utnyttjar man folk personligen för en hel rad olika anledningar och oftast kan man inte förutspå sådant. Om ett företag försöker lura mig på pengar så är det förmodligen inte personligen, bara scummy sätt. Och där kunde jag gjort min research innan. Då känns det inte dåligt, då har jag gjort ett fel som påverkar bara mig själv, då blir jag inte påverkad mentalt.

Jag vill vara ensam och oskuld. För att alternativet är så läskigt, jag skulle kunna bada med hajjar lika gärna. Visa sig naken för en annan människa är en av det hemskaste jag kan tänka på. För den människan också kanske sen förråder mig. Men bortsett från det så är själva aktionen så hemskt. Jag hade då önskat att båda ska vara oskuld vilket jag är. Är tjejen inte det så kommer jag må jätte dåligt, tänker att hon blivit våldtagen dom andra gångerna. Det är så himla illa. Jag kan inte släppa sånt. Jag skriver detta i ren skräck.

Hur får jag viljan att vilja vilja få bort allt detta skit. Efter viljan, hur tar man bort så man inte tycker allting är hemskt även om man utövat det 100 gånger om men det är lika hemskt som första gången?

Jag kan åka bergodalbana i en loop 1000 gånger och kommer tycka det är lika hemskt varje gång. Jag blir inte härdad av saker jag är rädd för.

Jo jag vet. Saknar viljan av att vilja vilja. Jag vill inte ändras. Jag kan bara endast ändra mig om jag får viljan av att vilja ändras.

Så du inte behöver skriva samma sak. Ja det är JAG som är orsaken. Ja det är JAG som är den ända som kan ändra på det. Men det är JAG som inte har den viljan. Och JAG förstår 110% av att det jag säger inte makear sense och att det är moment 22. Ja JAG förstår att det inte finns någon lösning på detta.

Dessa konversationer vi har haft har dämpat ensamheten de senaste dagarna, för att få mig att orka mer av dagen. För att jag blir himla trött annars.

Att vara otrogen är det värsta man kan göra mot en person utanför mord och våldtäkt. Det säger till mig att man ej bryr sig alls, man bajsar folk i nyllet och att man är beredd på att sticka.

Även om hon stannat kvar och haft det som en grej utan att berätta så är det över för mig. Det är ett 110% medvetet val man har gjort, och sen insett att gräset var inte grönare. Man har alltså så försökt att hitta en ny. Man har också med medvetenhet utsatt sin partner för extremt depression. Man har också med medvetenhet ärrat sin partner för evigt.

Jag tror att du behöver börja fundera på om du verkligen inte vill förändras, eller om du har gjort din ovilja till en så central del av din självbild att du inte längre kan föreställa dig ett alternativ.

Du säger att du inte vill ändra dig, inte vill ha kul, vill vara ensam och bitter. Samtidigt skriver du långa inlägg om hur fruktansvärt det är att leva så. Du säger att det inte finns någon lösning, men du fortsätter att söka efter en. Du säger att du inte vill något, men du vill att viljan att vilja något ska infinna sig. Det är inte riktigt samma sak som att helt sakna motivation eller längtan.

Jag tycker också att du blandar ihop två saker. Du behöver inte vilja ägga någons hus, supa dig full eller ha ett one night stand för att vara delaktig i livet. Det är ganska märkliga exempel på vad du verkar anse att ett normalt ungdomsliv måste innehålla. Du kan leva efter dina principer och ändå ha roligt, skapa relationer och samla på dig erfarenheter. Problemet är väl snarare att du verkar ha gjort nästan alla former av mänsklig närhet och spontanitet till potentiella katastrofer.

Det som framför allt sticker ut är hur långt du drar dina resonemang kring relationer. Du kan inte ens föreställa dig att visa dig naken för en annan människa utan att samtidigt föreställa dig ett framtida svek. Du kan inte tänka dig en kvinna med tidigare sexuella erfarenheter utan att börja föreställa dig att hon blivit våldtagen. Du kan inte föreställa dig ett långt förhållande utan att en hypotetisk otrohet skulle kunna förstöra hela värdet av 50 år tillsammans.

Ser du hur mycket av ditt liv som redan styrs av saker som inte ens har hänt? Du lider i förväg av tänkbara svek, tänkbara förluster och tänkbara situationer som du kanske aldrig ens kommer att hamna i. Du behandlar möjligheten att något hemskt kan inträffa nästan som om det redan hade inträffat.

Och jag tror att det är där du behöver börja gräva. Inte i hur du ska skaffa dig viljan att supa, festa eller göra sådant som strider mot dina principer, utan i varför så många av livets helt normala och potentiellt fina erfarenheter har blivit förknippade med så mycket skräck.

För just nu verkar du ha byggt upp ett resonemang där varje väg framåt avfärdas innan du ens har tagit ett steg. Om du försöker och mår dåligt är det ett bevis på att du inte vill. Om du avstår och mår dåligt är det ett bevis på att du sitter fast. Och om någon föreslår en förändring svarar du att du saknar viljan att vilja förändras.

Men då måste man också fråga sig: Vad förväntar du dig egentligen ska hända? Ska viljan plötsligt uppstå av sig själv, utan att du någonsin behöver göra något som känns obekvämt eller osäkert?

Du behöver inte bestämma dig för att bli en annan människa över en natt. Men du kan inte heller förvänta dig att livet ska förändras medan du håller fast vid varje tanke och föreställning som gör det omöjligt att leva det.